Det är ju så typiskt. Han får ju alltid rätt.

Fredagar brukar vara min favoritdag. För att alla andra är lediga. Så jag har det lugnt och skönt. Ingen dum chef. Eller andra störande moment.

Den senaste månaden har fredagar utvecklats till värsta måndagar. Leveranser stup i kvarten, telefonen som ringer satan.

Så jag är helstirrig.

Chefen ringer mitt i allt kaos och säger att jag måste köra iväg en utlandsbetalning. "Bråttom som fan."

Jag skötte sånt här förr. Men har för mycket annat omkring mig, så det var ett tag sen. Fast, har men en gång lärt sig cykla...osv..

Chefen tillägger: "se till att du gör rätt, det får inte bli fel, för då blir det strul med bokföringen".

Jag lackar ur. Säger nåt om att jag inte är efterbliven och "jag veeeet för fan hur man gör."

Och vad händer? Jag drar i väg 100 000 kr, klappar mig på axeln. Ska precis sätta in fakturorna i pärmen. Och upptäcker att jag betalat fel. Jag har betalat fakturor som ännu inte har förfallit. Det är typ en månad kvar.

Kastar mig på telefonen till internetsupporten på banken, skriker "stoooopppa betalningen för jösse namn!"

"Nä, du vet, när du väl har godkänt, då har det gått iväg. Det går fort vettu." Säger bankmannen.

Jag ringer vår ekonomitantalona. Som säger att hon reder ut det på måndag. Chefen ringer. Jag förhalar. Han frågar om det gick bra. Om jag betalade rätt.

Så jag fick bekänna färg. Och väntade på det sedvanliga anfallet.

Det kom inget. Han till och med skrattade. Jag tittade på telefonen och undrade om "linan" var trasig. Sen. Av någon märklig tankeöverföringsanledning, så frågar han om fakturorna hade förfallit.

"Ehh, det var väl just den lilla detaljen som jag tänkte att du inte behövde veta", sa jag, och drog efter andan. Och erkände.

Och han blev inte arg nu heller.

Jag fattar ingenting.

Eller så hade han ätit lunch med nån snygg brud. Eller nåt.

Puuh. Ska nog hålla mig ifrån betalningarna tror jag visst.

Rösta på mig