Strax efter varje sommars slut, så börjar vi prata om tomten här hemma. Att han brukar ringa till mammorna och papporna på hösten, och fråga hur det står till på lydnadsfronten.
Det här är viktigt för talibanen. Jag måste i detalj gå igenom dessa samtal. Sen skrivs det en önskelista. Som postas.
Igår satt Jultomten på Gröna Lunds stora scen. Och alla barn fick gå fram och sitta i knät.
Talibanen stirrar på tomten när vi står i kön. Tomten ser mycket trovärdig ut i vuxens ögon.
Talibanen vänder sig till mig och säger: "den där mannen är inte tomten, han har klätt ut sig. Riktiga tomten har inga glasögon mamma (och har snabbt glömt att vår tomte har feta svarta solglasögon på sig varje år) och hans röda jacka är smutsig."
Jag försöker släta över det hela, och snart blir det hennes tur. Hon sätter sig hos honom och jag hör inte vad de pratar om.
När hon kommer tillbaka så säger hon;
"Mamma, det där var INTE tomten, han frågade vad jag önskade mig och då sa jag "men det vet ju du, jag har ju skickat min önskelista!"
Det hela slutade med att jag fick ljuga mig blå och säga att det var Tomtefar. Tomtens pappa alltså.
Hon lät sig med nöd och näppe övertalas.
Jävlar i havet vad morfar kommer få det tufft i år.
Rösta på mig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vi fick också tomteproblem för ett par år sen då tomtens hud råkade synas mellan jackan och handsken.
Effie la märke till den mörka hudfärgen och visste då bestämt att det inte var den riktiga tomten för han är ju inte brun...
*skrattar* hoppas hon går på det i år med , min kommadora trodde på tomten til hon gick i 2an hahaha ,me det kanske höll lite längre får att vi aldrig hadde en tomte hon kände till?
Skicka en kommentar