Om hur man åker vilse en tisdag.

Tonåringens två bästa kompisar har spenderat det senaste året i USA. Idag var det dags för den ene att komma hem.

Och som snäll moder så kör jag givetvis ut till Arlanda. När vi nästan är framme så noterar jag en olycka modell mycket stor i motsvarande körfält.

Någon har kört rätt in i en portal, ni vet: dom däringa stora sakerna som är över vägarna, fulla med skyltar om var man är, och ska. Denna portal hade vält rakt över vägen. Samtidigt säger dom på radion att vägen är avspärrad.

For a very long time.

Sen möter vi väninnan.

Och när vi ska åka därifrån så får vi tipset om att åka via nåt Almunge, eller vad det hette. Så vi åker. Och jag rattar in Almunge i GPS:en. Och hela jävla tiden så poppar det upp ett meddelande om att det skett en trafikolycka och vill jag byta väg. Till slut ruttnar jag och stänger av skiten.

Och vi åker. Och åker. Och kanske svänger lite fel här och där. Och är mitt ute på landet.

Efter 20 minuter får tonåringen krupp:

"Mammaaaaa, du ser ju: ALLA bilar vi möter åker ju åt ANDRA hållet! Mamma VÄND bilen. Ahhhh, med pappa kan man ju andas för HAN vet ju vart han ska men DU, du hittar ALDRIG!"

Jag är envis. Jag tänker fanimej inte vända, för att hamna i den stillastående kön. Näpp, någonstans måste jag ju komma ut från bushen.

När 40 minuter gått i 110 km/tim så börjar jag nog undra om jag verkligen ska hitta hem. Då och då kommer små söta byhåleskyltar upp. Med en himla massa konstiga aldrig-hört-talas-om-namn.

"Mamma, snälla mamma, ring pappa. Han VET. Men åhhh, han har stängt av telefonen, han sitter på flyget hem från Finland. Du MÅSTE vända nu, vi kommer aldrig att hitta hem!"

"Jamen vadå, vi umgås ju med varandra och titta, kolla vilka vackra hus det är här!"

"Mamma, men åhh, du är helt STÖRD! Hur ska vi hitta hem? Och DU ska vara Stockholmare mamma!"

"Exakt, det var just det, det HÄR är inte Stockholm serru!"

Vi hamnar till slut i Uppsala. Och därifrån var det plättlätt.

Och väninnan med föräldrar var hemma sedan länge.