Nya lokaler.

Vi har ju bestämt oss för att flytta från våra svindyra lokaler på Kungsholmen, och försöka hitta nåt billigare närmare huset.

Maken är värdelös när det kommer till sånt här. Han förstår t ex inte vikten av att ha både lager och kontor i anslutning till varandra.
Nä, han tycker att om det är billigare hyror så kan man ju ha det på två olika ställen. Sen att han "glömmer bort" det faktum att det kostar tid och pengar att åka med bil fram och tillbaka....det är inte så viktigt.
Så vi har letat en del.

Igår kommer han hem och är helt i extas: bara ett stenkast, typ cykelavstånd, hemifrån, så har han hittat "det perfekta stället, alltså fan vad bra det är Mona, det kan inte bli mer perfekt, lagom stort och vi får plats med allt". Och så vidare.

I morse så hade han mentalt redan flyttat in. Jag undrar lite försynt om det inte vore bra om JAG fick se lokalen.

Då kom verkligheten i fatt honom.

Ojsan. Frun, som är mycket bra på att se helhet, organisera etc.

"Ehh. Hmmm. Alltså, det kanske inte är stort nog. Och jag hade tänkt att du och jag skulle dela kontor..."

VAAA? DELA KONTOR?!

Nu har jag i 10 år suttit vägg i vägg med honom på kontoret, och det är väl inte hela världen. Tycker ni.

Jo, om väggen emellan oss är en GLASVÄGG, så ÄR det hela världen.

Och jag är något utled på att se honom sitta och pilla sig i näsan, kommentera mina telefonsamtal, komma med inlägg här och där eller "va, vadå?" så fort jag pratar med någon bara för att han inte HÖR så bra genom glasväggen.

Idag kl 17.00 så ska jag dit och titta.

I helvete att vi delar kontor.