En nikotinists kamp

Jag är en gammal inbiten rökare. Alltså, jag slutade röka 1992. Sen tuggade jag Nicorette i 10 år (japp, kan du fatta?!). Och sen lade jag av med det.

Duktig flicka.

Och så fyllde jag 40 för tre år sen. Åkte visst till Las Vegas med vännen. Och firade våra 40-års dagar. Drack sig lite vin. Rökte sig lite. Kom hem och började smygröka. Väntade till maken och tonåringen gick till sängs, sen smögs det ut på altanen. Som en jävla fjortis. I tre månader. Sen började jag med Nicorette igen. Detta var sommaren för 3 år sen.

Jag är en riktig looser när det kommer till nikotin. Jag har tuggummi i munnen alla dygnets vakna timmar. Ut med ett, in med ett nytt. Enda avbrott är under matintaget.

Så det kostar en del. Det kostar ganska mycket mer än om jag skulle röka.

Och jag har velat sluta. Men inte kunnat bestämma bra tillfälle.

Två dagar innan vi åkte på semester så kom jag på att resan skulle bli ett ypperligt tillfälle att lägga av. Jag tog med de Nicorette jag hade hemma, och tuggade tills de tog slut. Så var tanken. Och så blev det.

Men jag glömde en liten detalj; jag sa inget till familjen. Och så glömde jag bort hur jag blir när jag är på "avvänjning". Inte så trevlig.

Så jag tuggade mitt sista tuggummi i torsdags. På flygplatsen i Italien. Och talade om det för familjen. "Oh no", sa tonåringen. För hon kunde räkna ut med lilltån hur de närmaste dagarna skulle te sig.

Och mycket riktigt. Jag är periodvis sur som ättika. Jag har sån abstinens så att jag skulle kunna käka tapeter. Och jag snäser. Och fräser. Och maken tycker jag ska börja med tuggummin igen. För han står inte ut. Och jag tycker att han ska ge mig obegränsat med stöd.

Och jag tänker att det är väl tur att man inte har cancer. Och är gnällig.

Då hade jag varit väldigt ensam i min kamp.


Rösta på mig