Tävling på hög nivå.

Med en farbroderlig röst;

"-Säg bara till om du inte förstår så stannar jag. Jag hade också lite svårt att hänga med."

Fråga: Är detta en mening ställd till talibanen 5 år, eller ställd till hustrun, när hustrun skulle se ett avsnitt av Vita Huset med en, just i det avsnittet, komplicerad politisk handling?

Du vinner en cykelpump om du gissar rätt.

Själv visste jag inte om jag skulle skratta eller slå stekpannan i huvudet på honom.

Snacka om att förutsätta att man är idiot!

Fotnot;
Jag förstod ALLT!
Utan att behöva stanna. Och innan jag hinner se avsnittet så erkänner maken att det nu är 3:e gången han tittar på det...no more comments..

När små barn är smartare än vuxna.

Vi har problem med talibanen.

Hon är inne i en jag-bestämmer-allt-och-skiter-fullkomligt-i-er-period.

Idag påminde jag henne för femtielfte gången, att jag nog är lite orolig för att tomten inte kommer i år. Eftersom han är noga med att alla barn, som ska få julklappar, lyder sina föräldrar.

"Men mamma, Antonia skötte sig inte alls förra året så tomten kom inte men ÄNDÅ fick hon massor med julklappar."

Och vad svarar man på det?

Aldrig kasta sten..

Jag brukar ju gärna håna brudar/kärringar bakom ratten.

Idag var jag inte så kaxig.

"Glömde" bort att Stockholm befinner sig i ett fullständigt snökaos när jag var tvungen att ta min icke-vinterdäckade bil i morse. Och jag är skiträdd för halka då jag för många år sen krockade rejält.

Så imorse satt jag med nästippen i rutan och bopparna intryckta i ratten.

2 timmar senare, när jag kom tillbaka till kontoret, så var det nästan så att jag hade ett rattavtryck på bröstkorgen.

Ska aldrig mer klaga på kärringar bakom ratten.

Inte på en stund i alla fall.

Hmm

Jag undrar om det är dags för vintersulor på bilen. Kan vara en bra idé kanske.

Ibland har man tur.

Vilken jävla tur jag har.

Det snöar.

Och det betyder att ingen ser att jag sket i löven i år igen.

(Bra svenska där..)

Tack!

Tack AnnaAnnadesign, och alla ni andra, som har nominerat mig till RIX FM's bloggtävling!

Och nej, jag är inte alls ute efter fler nomineringar.

Inte alls.

För i Sverige lever vi ju i jantelagens anda.

Inte sant?!

=))

Husdjur, män och talibaner.

Jag gillar inte husdjur.

Anledningen är enkel.

Dom dör.

Så.

Bra med det.

Maken vill ha katt. Eller hund. Likaså tonåringen och talibanen.

Katt har jag lätt kunnat avvärja då mormor är superallergisk.

Så periodvis tjatas det hårt här hemma.

Jag trodde maken skulle nöja sig med sina bajsfiskar. Det är ett jädra hallå med hans akvarium; det ska köpas nya pumpar, mera växter, flera fiskar. Och så vidare.

Och jag avskyr det där jävla akvariet. Det vet mina trogna läsare här.

I morse kläcker han ur sig att han nog vill ha en hund. En liten.

Jag svarar: "Erunte klok. Jag vägrar att plocka upp bajs."

Maken kontrar med: "Småål dågs, smååål korvar."

"Glöm det". Sa jag.

Dagen gick.

På eftermiddagen säger talibanen: "Mamma, jag vill ha katt."

Pappa svarar: "Men du vet ju att inte det går, mormor är ju allergisk."

Talibanen svarar: "Kan vi skaffa katt när mormor dör då?"

"Mmm." Svarar jag. Väl medveten om att jag hamnar i helvetet för den lögnen.

Det blir tyst en stund.

"Mamma, när kommer mormor dö?"

Amenvafan, är det nåt i vattnet här?

Talibanen och kondoleanser

Ett liv har totalraserats för en vän. Jag berättar för talibanen, som genast tycker synd om den bortgångne. Jag förklarar att det nog inte är synd om honom, att det är mer synd om sambo och son.

Talibanen vill ringa. Jag säger att det inte passar så bra just nu, men att hon kan maila.

Så på helt egen hand formulerar hon detta. Utan att fråga mig en endast gång. Och hon är fortfarande bara 5 år.

Hej XXXX
Det är XXXXXXXX.
Jag tyker det är väldit sorjlit att XXXX har dött.
Jag kan trösta dig.
Puss och kram
XXXXXXXX

Och tack för era kommentarer. Ikväll eller i morgon, så är jag på banan igen. Ibland är det bra att bara stänga och låsa dörren i huvudet.

Stängt

Ledsen mina vänner.

För några timmar sen så fick jag besked om att en vän har dött, så idag orkar jag inte skriva nåt klämkäckt.

Nya användningsområden.

Talibanen har löst soffproblemet.

Hon använder divan-delen som studsmatta.

Hoppa, hoppa, hoppa, hoppa.

Och jag tänker inte hindra henne.

Något dyr studsmatta bara.

Hacke Hackspett

Jag gillar ordning och reda.

Nu börjar arbetskamraterna att protestera.

"Borde inte du färga håret rött?" Sa kära arbetskamraten.

"Va, vadå?" Sa jag.

"Såna där jävla hackspettar brukar vara röda!"

Bara för att jag gnällde satan över att saker och ting som plockas fram, också skall ställas tillbaka. Gärna under detta århundrade.

Med lite tur så kanske jag får sparken endera dagen.

Fotbollsgalan och (o)kvinnliga vader.

Igår tittade jag på Fotbollsgalan.

Och jag konstaterar att jag har en del fördomar.

Kraftiga sådana.

För det första så tycker jag tjejfotboll är skitfjantigt.

För det andra så ser det för jävligt ut när en fotbollsböna sätter på sig en galastass, och ska försöka GÅ kvinnligt. Med värsta muskulösa vaderna.

Sådärja.

Nu har man stuckit ut hakan ordentligt.

Nu får ni slå mig.

En vecka.

Mmm.

Efter en vecka står jag inte längre ut.

Jag har ont i hela kroppen.

Och det hjälper inte ett skit att jag har en fet rumpa.

På egen hand, helt oförklarligt var styrkan kom ifrån, så har jag förpassat den nya soffajäveln till ena hörnet av vardagsrummet.

Och jag skiter högaktningsfullt i hur snygg den är, hur "rätt" den är, hur flashigt det är att den kommer från Ekerö Möbler.

Nu står min härliga, saggiga, amerikanska gamla soffa på sin vanliga plats.

Snart kommer maken hem.

Ska bli intressant och se vad hans lösning på problemet är. För man kan inte lämna tillbaka den.

Hela den här soffhistorien blir till fördel för mig.

För nästa gång vi ska handla soffa och han så mycket som ens öppnar munnen, så kommer jag; "bapapa, inte ett ljud, nu är det MIN tur!"

Oftast

Jag har kommit på en sak.

Jag är oftast arg på min chef.

"Gör nåt åt saken", kan man tycka.

Mmm, med det är inte så lätt när man är insyltat upp över öronen i företagen.

Och ibland kan man ju tro att jag är en gnällkärring.

Det är jag.

Men never the less så har jag en chef som är skitdum.

Nu ringer han, mitt i matlagningen (och jag har lagat mat samma tid de senaste 5 åren, men det hindrar inte honom) och säger:

"Du har räknat fel."

Då mina vänner. Då lackar gnällkärringen ur ordentligt.

För då undrar gnällhaggan VAD hon kan göra åt saken just precis då.

Och i synnerhet när chääääfen ringde kl 17 och jag då sa, ordagrant;

"Kan vi höras EFTER 19?" Just för att jag har storhandlat, måste packa upp, frysa in, fixa tvätten, laga maten, äta, diska upp, lägga talibanen.

Alltså.

Ett tips.

Jobba ALDRIG tillsammans med den du delar säng med. I alla fall inte den permanenta sängen.

Ett jävligt hett tips.

Första gången.

Just precis nu så har jag gjort en söndagsstek.

Plommonspäckad fläskkarré, god sås, gelé och kokt potatis.

Det måste väl ändå vara 1 miljon vuxenpoäng på det va?

Ska bara kolla hur det smakar först.

...och så var det dags för ytterligare en utryckning, till samma butik..

Brandbomb mot videobutik
En 19-årig man misstänks ha kastat in en brandbomb genom skyltfönstret på en videobutik på Sandavägen i Upplands Väsby, tidigt på söndagsmorgonen. Mannen försökte springande fly från platsen men hindrades av en väktare som grep honom.
Det var strax efter fyra på söndagsmorgonen som 19-åringen misstänks ha kastat in brandbomben genom skyltfönstret.

- Det handlade om en ren mordbrand. Brandbomben bestod av ett föremål, förmodligen en glasflaska, som var fylld med en brännbar vätska, säger Sylvia Oldin, stationsbefäl på Norrortspolisen.
Det började brinna inne i butiken men brandkåren var snabbt på plats och kunde släcka elden.
När 19-åringen försökte fly från platsen greps han av en väktare som befann sig i närheten.
- Han är skäligen misstänkt för mordbrand. Vi kommer att höra honom nu på morgonen, säger Sylvia Oldin

Plöstligt behövde jag inte bekymra mig för vad jag ska göra idag...

Illa

Det är illa när man tror att dotterns trosor hamnat i ens egen troslåda, tills man inser att det är ens egna.

Jag slutade med Nicotinell i somras.

Det har kostat mig sisådär 10-12 kg.

Och råkar jag gå förbi en spegel så tar jag för givet att det är ett annat fetto.

Grattis.

Nu är det tamejfan dags att göra nåt åt saken.

Drama queen

Talibanan och jag har en jättefajt.

Och i slutänden handlar det om att hon måste förstå att det inte är hon som sätter spelreglerna här hemma.

Så jag är stenhård.

Talibanen är dessvärre en sjukt intelligent varelse.

Så rätt var det är så kontrar hon:

"Om inte du gör det så kommer inte du att finnas i mitt hjärta längre."

Tjolahopp.

Den satt.

Men jag gav mig inte.

Och jag undrar var i hela friden hon får allt ifrån, för sånt där säger vi aldrig.

Lite trött tror jag visst.

Går upp lite småstressad, duschar och kommer ned.

Och ser DN Bostad på diskbänken.

Den brukar jag läsa vid frukosten på lördagar.

Så det är alltså lördag idag.

Inte fredag.

Jag kan med andra ord ta av mig jobb-kläderna.

Har man inte att göra så får man.

Vi får ett samtal angående en av våra butiker i norrort.

Två jävla slynglar har kastat in en sten, hoppat in, snott lite godis men glömt (!) att sno pengarna, satt eld på en stol och sedan blivit ivägskrämda av väktaren och brandkåren.

Så bortsett från att halva kassadelen är uppbrunnen, så är det inga större skador.

Om man inte räknar med allt sot. Plus den enorma brandröksstanken.

6 man, plus taliban, har stått och torkat bort sot från väggar, hyllor och filmer.

Roligare kan man ha en fredag.

Idiotchefen

Chefen ringer och är på väg till kontoret:

"Jag behöver skitstarkt kaffe. Jag håller på att bli sjuk!"

1. Suck. En man och en chef, som blir sjuk, är ingen bra kombination för mig.

2. Gör omedelbart kaffe: Zoega skånerost: 3 delar vatten, 5 delar kaffe.

Den här dagen ser jag fram emot!

Häpp.

Med revolvern mot tinningen.

Jag ska ha mens.

Så jag behöver inte ha en idiot som ringer och gastar över att jag inte har tankat den ena INPARKERADE bilen hemma (undrar vem som parkerade in den..). Som jag faktiskt upplyste honom om i morse, när jag tog den andra bilen.

Idag är det skottpengar på somliga chefer.

Häpp

För några månader sedan så försvann iPod nummer 2.

Häpp.

Jag hotade livet ur samtliga familjemedlemmar, inklusive talibanen.

Häpp.

För jag VISSTE att någon av dom slarvat bort den.

Häpp.

Tog på mig en gammal fleece-tröja idag.

Häpp.

Den låg i fickan.

Häpp häpp.

Ska visst var snäll ett tag framöver.

Handen i kakburken.

Idag åkte jag förbi den ena inredningsbutiken som vi har stängt. Vi hade en brevlåda inne i porten intill.

Jag var där för lämna nycklar till de som har tagit över lokalen, som inte var där just då.

Jag öppnar locket till brevlådan och noterar att det ligger en massa post där. Vår post. Och jag har lämnat ifrån mig brevlådenyckeln till dom nya.

Så jag sticker ned handen i springan för att "fingra" upp posten.

Det går sådär.

Så jag trycker ned handen lite till, och böjer mig ned lite.

DÅ öppnas en dörr och en gammal kärring kommer ut.

Jag försöker få upp handjävlen, som givetvis fastnar.

Kärringen undrar vad jag har där att göra.

Jag säger att det är min post.

Hon kontrar med att jag i så fall borde ha en nyckel.

Och avslutar med;

"Ge dig iväg härifrån innan jag ringer polisen."

Jag orkade inte tjafsa så jag drar upp handen. Alltför fort. Så den blir alldeles rispig.

Och jag kände mig som om jag var 10 och pallat äpplen.

Basattnivet!

Det här med soffan har fått mig att fundera lite.

Både jag och maken har ett jävla humör. Och är lika bestämda.

När vi bråkar så har det ofta hetat (från hans sida): "det är bara du som bestämmer hur det ska se ut här hemma."

Nu hör ju jag till dom som anser att en man inte ska bry sig i vad det är för färg på soffkuddarna.

Så icke med min make. Han ska peta i allt.

Nåväl.

Jag är alltså den som bestämmer mest och "alltid får min vilja igenom."

Låt mig nu se;

I matsalen står ett matbord i ek och valnöt.

I vardagsrummet står ett soffbord, som jag efter TVÅ år, gav efter för.

I vardagsrummet står en tv-bänk i ek och valnöt.

I vardagsrummet står (snart stod för det får inte längre plats!) ett litet hörnbord i ek.

I vardagsrummet står numer en soffa som maken själv har köpt.

Summa summarum;

För det första så avskyr jag ek. Jag är en "vit" människa. En "Laura Ashley"-människa.

För det andra så undrar jag vem det är som bestämmer.

Så alla ni som tycker så synd om min man för att jag ofta hänger ut honom här, ja ni kanske förstår VEM ni ska lägga era sympatier på i fortsättningen!

Ledbruten

Maken och jag intog den nya soffan igår. Vi låg sida vid sida i själva divan-delen.

Mmm, för så stor är den.

Och vi tittade på ett gäng avsnitt av Vita Huset.

Idag önskar jag att vi kanske hade spenderat timmarna där med något annat.

För jag har ont i ryggen som satan.

Japp.

Maken kommer hem.

Maken har ångest.

"Ojdå." Säger han när han ser den.

"Vi kanske vänjer oss." Säger vi båda.

Föga övertygade.

Vilda protester.

Talibanen ligger i vår gamla soffa och gråter krokodiltårar.

"Varför måste vi sälja soffan och fåtöljerna? Jag vill faktiskt ha kvar dom!"

"Mmm. Med tanke på att din pappa tror att vi kommer få typ en miljard för dom, så ska du nog se att vi får behålla dom..."

Maken och jag har en vild diskussion om prissättning kontra Blocket. Kan säga att han inte är inne där särskilt ofta. Hans gamla (givetvis finska!) skinnsoffor står på vårt ena lager. För att han vägrar går ned i pris.

Och det är två år sen de kom dit. (Nä, de har aldrig varit i mitt hus. De fick stå kvar i hans lägenhet..OCH marmorbordet..)

Så det ska bli intressant det här.

Mmmm.

Före; mjuuuk, gosig, sova-skönt soffa (hittade ingen bra bild på själva soffan..) Alltså, ni har väl sett Robin Hood? Föreställ er ormen som gosar in sig i vaggan vid fotänden, SÅ nice var det att sitta i vår gamla soffa..



Efter: PLANKALAINEN!



Och maken som verkligen avskyr soffkuddar, kommer strax att inse att om man över huvud taget skall sitta någorlunda okey, så måste man ha femtioelva kuddar!

Mmmm. Somliga straffar Gud med detsamma!

Bild från Ekerö Möbler/Soffa Domino fr. Eilersen.

Nervös

Om fyra timmar kommer min nya soffa.

Och nu är till och maken orolig.

Och då undrar jag ju genast var det lämnar mig.

Är det hos tingsrätten man ansöker om skilsmässa?

Hoppsan

Går in på mitt konto igår kväll och noterar att en större summa pengar är draget från mitt konto av ett försäkringsbolag.

För ca 1 år sen så blev jag uppringd av dessa och eftersom jag är en sucker som går på allt, så sa jag ja. De informerade mig om att jag, när papperen kommer, hade ett antal ångerveckor.

Så jag ångrade mig inom föreskriven tid. Jag ringde, och de sa att jag kunde bortse från allt.

Frid och fröjd.

Så upptäcker jag att de har dragit stålar i alla fall.

Jag ska ha mens.

Det brann i peruken.

Så jag, som i normala fall är mycket väluppfostrad (faktiskt!) och alltid supertrevlig, skrev ett mail där jag i stort sett hotade dom till livet och att "....drar det här till högsta instans"... och "är fly jävla förbannnad....Och så vidare.

Efteråt kunde jag knappt andas. För jag visste att maken skulle få tokspel på mig och mina impulsköp.

Han kom ned och jag förklarar situationen. Han tittar på kontot, och säger;

"Men Mona (som han alltid säger när jag har gjort nåt korkat), men Mona; jag har ju betalt en räkning från ditt konto!"

Jag hade råkat förväxlat namnet.

Känns som om jag måste maila en ursäkt.

En ledig make. Eller var det chef?

Min make vaknade i morse och lät utbringa en lättnadens suck över att slippa jobba idag.

"Jag ska vara ledig idag."

Och då ska vi se hur dagen har sett ut;

Ligga soffa och läsa sig lite. Äta sig lite frukost EFTER att vi andra ätit.

Duscha sig lite.

Åka iväg till tre av våra butiker.

Åka till zoo-affären för inköp av mat till hans bajsfiskar.

Kommer hem och sätter upp två lampor, som hustrun tagit fram alla verktyg till. (Ja, han måste få känna att han faktiskt gör nåt här i huset.)

Detta tog ca 14 minuter.

Sen satte vi oss lite framför datorn i arbetsrummet, medan frun i huset förberedde mat till talibanens tjejmiddag.

Och så fortsatte vi att sitta framför datorn under tiden tjejerna intog sin middag.

Under tiden bytte frun lakan, vek tvätt, stoppade in ännu mer tvätt i maskinen.

Sen diskar hon upp alla tallrikar. Tar fram talibanens beställning;

godis, choklad, popcorn, chips och ostbågar, att fördelas exakt lika på samtliga damer. Annars världskrig.

Sen går hon upp och fortsätter med tvätten.

Maken dyker plötsligt upp bland vika-tvätten och undrar om vi ska äta.

"Well, jag ropade på dig två gånger, men du kom aldrig så jag har redan ätit."

Maken åt och lät grytorna stå odiskade för att sen fortsätta framför datorn.

Hustrun skickade hem middagsgästerna och röjde upp efter desamma.

Tilläggas skall att damerna tillbringat sin tid i vardagsrummet, som ligger 15 meter från arbetsrummet. Maken har givetvis inte reagerat över att de har röjt satan.

Hustru tvingar make att lägga taliban. Han knorrar då han är mitt inne i nåt skit. Hustru couldnt give a shit.

Maken lägger taliban och kommer ned för att göra rent i sitt akvarium (som hustru avskyr). Hustru måste komma var femte minut för att tala om var växtjävlarna skall placeras.

Make klar 21.30 och försvinner in till sin dator.

Jävla mycket samkväm det är i det här huset.

Tonåringar och sno morsans smink.

Som en del av er vet så har jag ENORMA problem med 17-åringen och mitt smink.

Och ibland undrar jag HUR korkad en tonåring tror att en mamma är.

Jag använder i.d Bare Essentials. Ett smink i puderform.

Häromkvällen skulle jag på bio. Kommer hem efter jobbet, duschar och ska sminka mig.

Jag har glasögon/linser. Jag ser MYCKET dåligt utan dessa.

Jag tar fram mitt puderfoundation och "penslar" på.

Till och med UTAN glasögon/linser så ser jag att något är fel.

Jag ser plötsligt ut som om jag kom från västra Afrika. Eller nåt.

Till saken hör att jag gömmer mitt smink. Jag byter gömställe vartefter tonåringen hittar dem.

När jag var i USA i våras så köpte jag en väldigt mörk foundation till tonåringen, för att matcha hennes mörka solbränna.

Den är uppenbarligen borta nu när hon byter ut den burken mot min väldigt mycket ljusare variant.

Jag konfronterar henne.

Hon börjar med att neka.

Jag går fram och låter min näsa nudda hennes och hotar henne till ett liv utan smink över huvud taget.

Då erkänns det.

"Jag skulle bara låna ditt ett kort tag. Jag kan inte använda mitt, det är för mörkt och du sminkar dig ju aldrig."

Och eftersom jag känner henne så vet jag att "ett kort tag" betyder tills burken är tom.

Och dessutom så kalkylerade hon iskallt med att jag inte skulle märka något.

Är det någon som vill köpa en tonåring billigt? Hon är bra på att lag mat, det måste jag tillskriva henne.

Bajsunge.

Det ska börjas i tid.

Står i duschen när talibanen kommer in. Mycket upprörd.

Hon vet inte vad bästa väninnan ska ha på sig idag. Och hon vill att de ska ha samma. Så det är katastrof.

5 minuter senare överhör jag hur hon ringer upp henne, hon bor i huset mittemot. Jag hör hur de diskuterar.

"Mamma, vi ska ha kjol, t-shirt och diadem."

I morgon ska hon ha tjejmiddag.

Jag frågar vad hon vill att jag lagar för mat.

"Du har ju sagt att jag inte får popcorn och sånt, om jag inte äter upp maten, så jag vill ha spaghetti och köttfärssås. Sen vill vi ha popcorn, chips, ostbågar och godis. Kan du och pappa vara i ett annat rum sen?"

Jag och maken är utsparkade av en 5-åring.

Är det inte lite tidigt?

Är jag helt galen, eller?

På måndag kommer vår nya soffa.

Och nu undrar jag hur stort hålet i mitt huvud är.

För maken har köpt den på egen hand.

Ett litet experiment.

För vi kan ju ALDRIG vara överens om någonting.

I synnerhet inte inredning.

Han är från landet och dessutom har han 50% finska inslag.

Det betyder att han gillar skinnsoffor och marmorbord.

Men jag vet att soffan som kommer är i tyg, beige.

Gudskelov.

Och jag vet också att den kommer från Ekerö Möbler.

På måndag vet jag om jag fortfarande är gift.

Ack, så fel man kan ha.

Vaknar och tycker mig höra fåglarna kvittra. Ja, i alla fall i mitt huvud.

Åker till jobbet och konstaterar att det är första gången på 3 veckor som jag har rena kläder på mig. För nu är det färdigflyttat.

Tar en kopp kaffe och funderar. Under den här flyttsvängen så har jag sluppit (läs: skitit i) personalfrågor/problem, leverantörsproblem, beställningar och allt annat administrativt blaj jag håller på med.

Det har varit 3 veckor utan några som helst problem. Ja, bortsett från det fysiska helvete jag genomlidit.

Och jag gillar det.

Att slippa allt ansvar.

Så efter fikapausen gick jag ut på lagret och byggde hyllor resten av dagen.

Svettig som en babianos.

Men sköt alla problem på framtiden.

Ska nog skaffa mig en sån där Snickars-overall. Ehh, heter de fortfarande så? Eller är det chokladen jag tänker på?

Mmm. Det är många viktiga funderingar man har som grovarbetare.

Amen, varför händer det bara mig?

Har svinbråttom hela dagen. För att hinna hem och göra mig bjutifull till Tara-Christinas överraskningsfest, som jag och hennes döttrar meckat ihop.

Så när jag kommer hem för att fixa till mig, så börjar jag blöda näsblod. Det slutar efter ett tag.

Drar iväg och stannar bilen utanför bankomaten. Slår in rätt kod och får upp ett meddelande: "På uppdrag av utfärdaren så behåller vi kortet". Eller nåt sånt. Vad i helvete. Ringer till maken och skriker men han försäkrar mig om att det inte är några konstigheter.

Jag får panik. Jag MÅSTE ha kontanter. Maken ber mig komma förbi kontoret och hämta nycklarna till ena butikens kassaskåp, för han har inte heller några kontanter på sig.

Hämtar nycklarna, kommer på att jag glömt kameran. Hem och hämta, för att sen åka till butiken. När jag är hemma så öppnas dammluckan i näsan.

Jag störtblöder. Jag är stressad som satan. Jag har inte tiiiid.

Så jag trycker upp en O.B i näsan. Sladdar in till butiken.

Glömmer givetvis O.B:n och inte förrän jag är framme vid kassan, och personalen stirrar på mig, fattar jag läget.

Hur KOMMER det sig att sånt här BARA händer MIG?!

Apropå Mixmegapols bloggtävling.

Jag blev lite smickrad (mycket, för att vara ärlig) när två av mina läsare här, nominerade mig till Mixmegapols bloggtävling.

Sen gick det några dagar och jag gick in och kollade vad det var för tävling.

Och då blidde jag lite fundersam.

För jag vågar trotsa jantelagen och påstå att jag är roligare än minst en av de finalister, som de nu tagit fram.

Och NU. När det är försent, tror jag, så får jag blodad tand och vill vinna.

Det är så dags.

Ibland går hissen långsamt.

Efter en sjuhelvetes arbetsdag.

Det är 98 steg fram och tillbaka till frysen, där glassen ligger.

Icke inkluderat 5 avvikande steg till soppåsen för glasspapperet.

Det är 77 steg till sängen, där kudden väntar. Efter en extremt jobbig flyttdag på kontoret.

Icke inkluderat 12 steg för att borsta tänderna.

Ole dole doff, kinke lane koff...

Hallåååå!

Är det någon här inne över huvud taget?

Känns jävligt ensamt.

Fördelar, nackdelar och sluga fruar.

Fördelen med att ha en egen inredningsbutik är många.

Om man ska bort på middag så är det rätt najs att slinka förbi och hämta en passande present.

Eller om man vill byta ut matsalsbordet hemma, så är det bara att rita ett nytt och be snickarna på Österlen att bygga ett.

Fördelen att stänga den ena av de två inredningsbutikerna är också många.

Man kan ta hem en himla massa saker som man varit sugen på, men som maken tidigare satt stopp för. "Mona för fan, meningen är att vi ska SÄLJA prylarna, inte att du ska ta hem dom!"

Men han måste ha slagit huvudet i något igår, för han tyckte att vi skulle ta hem en lampa som jag sneglat på länge. En supersnygg bordslampa.

En lampa som får ett eget hörnbord.

Det är bara ett problem.

Lampan passar inte ihop med soffgruppen.

Oj så tråkigt att vi nu måste köpa nya soffor.

Ska bara tjata hål i huvudet på maken först.

För det var ju faktiskt han som ville ha hem lampan.

Vår företagsflytt....för trött för inlägg...

Jag har lyft, dragit, burit, släpat, kånkat, gått, suttit, legat och kört fram och tillbaka.

Hela helgen.

Jag har ont överallt.

Jag har till och med träningsvärk i bopparna.

Hur nu det gått till.

Nu kör vi på likadant i en dag till, men sen checkar jag in mig på ett spa. Med kollegorna.

"Dyrt", säger maken/chefen.

"As if I care", svarar jag.

För det här är nog det jävligaste jag varit med om.

Hur gick det här till?

Denna vecka har autopiloten varit påkopplad.

I går kväll när jag kommer hem så känner jag något konstigt på fötterna när jag går genom trädgården. Jag liksom vadar igenom nåt. Tänkte inte mer på det.

Imorse när jag kommer ut så noterar jag att trädgårdens samtliga träd, typ 100 st, bestämt sig för att tappa alla löv samtidigt.

Det är löv tamejfasen upp till knäna.

Och det ser något löjligt ut i alla 8 äppelträd: alla träd MED äpplen men UTAN löv.

Och min stora fråga är: vem ska ta upp det?

Ikväll ber jag till väderguden att han sätter igång snökanonen.

Löven får bli kvar till våren.

Finns fan ingen tid.

Jag ska inte vara i närheten av kunder just nu...

Jag och den kvinnliga kollegan har det senaste halvåret inte gjort annat än rensat lager, flyttat prylar, fixat mässor, burit, burit och åter burit.

Och just nu tömmer vi alltså vårt kontor. Och vår ena inredningsbutik. Vi sliter som babianer.

Igår kläcker min not så smarta make ur sig: "Vi kanske skulle ragga tag i ett par polacker."

Kollegan svarar raskt: "Ehh, jag trodde det var det du hade gjort." Och syftade på mig och henne.

Så nu går vi runt och kallar oss själva för Krystyna och Elsapeta. Eller vad de nu brukar heta.

Hur som helst. Vi är rätt trötta. Rätt utslitna.

Idag står jag i butiken som ska stängas. Jag packar saker på kontoret när den anställde kommer in och frågar ifrån vilket företag vi köpt in en vara, och ifrån vilket land varan kommer ifrån.

Jag svarar.

När hon för 4:e gången kommer in för samma kunds räkning så får jag nog.

Jag går ut i butiken och säger: "ÄR DET NÅGOT SPECIELLT LAND DU INTE VILL ATT VARAN SKA KOMMA IFRÅN SÅ KAN DU KANSKE SÄGA DET SÅ KAN JAG TALA OM FÖR DIG OM VI HAR NÅGOT DÄRIFRÅN!" Trevligt, men bestämt.

Kunden: "Va? Åh. Ehh. Näe, jag är bara intresserad."

Gud så välkommen hon måste ha känt sig.

Själv kände jag bara: för helvete kärring, det är halva priset på allt så skit i var det kommer ifrån.

Jag klev tillbaka in på kontoret, där maken kissar på sig av garv.

"Snacka om dish, dish."

Mmm. Men jag BRUKAR vara aptrevlig.

Basattnivet.

Jobbiga dagar

Den här bloggen är allt annat än rolig just nu.

Eller rättare sagt; JAG är allt annat än rolig nu.

Jobbar mot klockan: ska tömma vårt gamla kontor samt en butik. Allt ska vara klart i helgen. Vet ni hur mycket skit man samlar på sig på ett 230 kvm kontor på 15 år?!

Idag var jag så stressad så när jag sprang ut till bilen, för att backa in till lastkajen, så gick det inte att röra ratten.

Jag drog och slet men den rörde sig inte. Jag tänkte: inte paja nu för fan, INTE nu.

Bilen fortsatte att rulla bakåt men ratten var tvärlåst.

Sen kom jag på att man kanske ska starta motorn också.

Det brukar underlätta.

Kalsongproblem

Tonåringen har ju pojkvän. Och efter att ha umgåtts dygnet runt hela sommaren så bestämde mor i huset att nu fick det vara nog. Skola skulle komma i första hand.

Det blev världskrig. För "mamma, vi MÅSTE sova tillsammans. Vi bara MÅSTE."

Så det blev en kompromiss. Alla vardagar kommer han 22.00. Och på helgerna är det dygnet runt.

Och det är ju inga problem.

Bortsett från tvätten. För även pojkvänner har smutstvätt. Särskilt kalsonger.

Och nu till saken.

Både make och pojkvän använder Björn Borg. Helst svarta. Givetvis också samma storlek.

Och jag tycker att det känns sådär.

Så jag funderar på om jag ska köpa en märkpenna. Eller beställa namnlappar.

Men det lutar mest åt att jag köper en tonårstvättkorg.

Så får de sköta tvätten själva.

Ja.

Så får det bli.

TV-reklam

Det är nån sorts långreklam på tv. Nåt som heter Tvins. Eller nåt.

De gör reklam för något som heter VIBRATONE. Ett 20 cm brett mjukt bälte.

Som man sätter runt ett lår. Eller runt magen. Och så ligger man och läser, eller gör nåt annat, under tiden det vibrerar. Och när man har vibbrat klart så är man smal. Yea right.

Och jag bara undrar.

OM det nu skulle fungera så varför gör man inte en overall-liknande historia så att hela kroppen vibrerar samtidigt. Då spar man ju en massa tid.

Visst, man kanske ser ut som en månbas alpha-gubbe när man är ute i trädgården och krattar men what the f-k.

Eller ännu bättre.

Man kanske ska idka lite umgänge med maken samtidigt.

Woooow. Snacka om att förena nytta med nöje.

Jag tror minsann jag kommer bli mångmiljonär.

Kunden har alltid rätt. Don't think so.

Igår var vi i vår ena butik och packade ihop kontoret där (vi har sålt butiken då den inte är lönsam). Vi passade på att ha öppet eftersom vi ändå var där.

Jag står på kontoret och fixar när jag hör maken prata med en kund. Efter en stund hör jag hur han höjer rösten.

Det visade sig att kunden dagen innan varit inne och lagt en handpenning på en möbel. Strax efter att hon gått upptäckte personalen att hon sagt fel pris och hon försökte få tag på kunden för att meddela detta. (Till hennes försvar skall sägas att anstormingen av kunder var ENORM pga utförsäljningserbjudanden, så det borde ha varit två som jobbade den dagen.)

Maken förklarar detta men kunden får tokspel och menar att möbeln är hennes till det pris som var sagt från början. Hennes make var med och försökta lugna situationen.

Rätt var det var så tar kärringen möbeln och kliver ut ur butiken. Maken blir galen. Jag hastar ut från kontoret för att se vad som händer. Maken springer efter kärringen ut på gatan och säger att han tänker ringa polisen.

Då ger hon upp och bär tillbaka möbeln. Och kräver ett återköp. Inga problem.

När hon gått så kommer en annan kund fram och är helt chockerad över vad som hänt.

Hur tänker folk egentligen?

Och det var ju tur för henne att det inte var "den tiden i månaden" för min del.

Talibansk sägning

Ända sedan talibanen fick sina första hårstrån så har hon alltid haft någon form av frisyr.

Och sedan hon kunde göra sig förstådd så har man kunnat fråga henne; vad vill du har för frisyr idag, diadem, en tofs, två tofsar eller fläta?

Så utan att tänka på det så har hon missförstått den meningen.

Nu säger hon:

"Mamma, vänta, jag ska bara gå och hämta en frisyr!" Och så kommer hon med ett diadem. Eller nåt annat.

Jag har försökt tillrättavisa henne men det går inte.

Så det får helt enkelt vara.

Torsken

Jag är rena drömmen för en dörrförsäljare.

För att inte tala om TV-shop, eller vad programmen nu för tiden kallas.

Om jag tittar tillräckligt länge på en reklamfilm så är jag till slut övertygad om att det fungerar.

Sen.

När man får hem varan.

Då undrar man hur stort hålet i huvudet verkligen är.

Att inte vara tydlig med ett barn.

Häromdagen kom talibanen hem och berättade stora nyheter.

Hon skulle nämligen åka till Mallis.

"För Erik sa att jag fick följa med honom. Och det var okey för hans pappa också! Får jag det?"

"Jamen vi då, får inte vi följa med?!" Sa jag.

"Jo, Eriks pappa sa att det gick bra."

Jag och maken skrattade lite så där. Ja ni vet: Ha ha, du är ju för söt.

Ungefär.

Och släppte det hela.

Idag när jag kommer till dagis så ser hon mig på mycket långt håll. Hon släppte det hon höll på med och jag såg henne komma rusandes, med Erik i hälarna.

Hon var helt exalterad.

"Mamma, maaaaaaamma, vi måste skynda oss hem och packa!"

"Ehh, va?"

"Jamen jag ska ju följa med Erik till Mallis!"

"Ja, och ni får inte glömma passet!" Sa Erik.

Vi måste nog vara lite mer tydliga när vi pratar med henne.

När hjärnan är för snabb.

Får ett pressmeddelande på mailen igår.

Om att ett företag tagit över annonsförsäljningen på en specifik tidning.

Jag läser fort.

Jag hinner registera att jag tycker att företagsnamnet är osedvanligt jävla puckat.

Det står: HANDSHAKE. Jag läser: HANDS-HAKE.

Och jag tänker att "måste man krångla till det så förbannat när man bestämmer sig för ett namn?"

Men kommer på att HANDS-HAKE nog betyder något.

Ja. Så måste det vara.

Idag läser jag mailet igen.

HANDSHAKE. Alltså HÄNDSHÄJK.

My Gaad vad korkad jag är ibland.

Maken är sur.

Maken är skitsur.

Säger att det är ren och skär mobbing som jag håller på med här.

Han säger att han ska "sluta läsa din jävla blogg."

Mmm.

Äjnt gånna häppen. För nyfiken för det.

Och får man inte ur sig frustrationen hemma och på jobbet, så får man välja andra kanaler.

Simple as that.

Annars kan man ju alltid anstränga sig och försöka kandidera till Årets Chef.

Eller ännu hellre: Årets Make.

DÅ skulle jag verkligen få något att skriva om.

What!

Maken kom med ett förslag i morse.

"Du, vet du vad vi borde göra i morgonbitti?"

Jag stålsatte mig eftersom jag trodde han skulle prata löv.

Och jag har lovat mig själv att aldrig mer hålla i en kratta.

Ever.

"Vi borde ta en promenad."

Promenad.

Hur promenerar man tillsammans?

Då måste man ju praaata med varandra.

Fast, det är klart, talibanen lär ju följa med.

Så då var den saken avklarad.

Chef bortskänkes mot avhämtning.

Vad ni än gör, se för f-n till att aldrig jobba ihop med samma människa ni lever med.

Jag har fått en sjukdom. En sjukdom som gör att jag MÅSTE ta det lugnt.

En sjukdom som satt stopp för mitt vanliga turbotempo.

Det verkar även som om min chef har fått en annan slags sjukdom.

Nåt med att delar i hjärnan har ramlat bort.

Kanske den heter;

Jag-håller-på-att-ta-kål-på-min-fru-för-jag-har-svårt-att-fatta-sjukdomen.

Och det absolut bästa sättet att VERKLIGEN se till att frujäveln går under, är att säga: "Jaha, jag för väl göra det själv då. SOM VANLIGT."

Då brinner det i hårbottnen på mig.

Om han är en fullblodsegoist?

HUR kan ni tro det?

Kundservice?

Vi har alla våra företagsabonnemang på Tele2.

Vi har flyttat kontoret.

Vi behöver ett gäng fler telefonjack i nya lokalen.

Tele2 säger: "Ni måste vända er till Telia. Det är deras nät."

Telia säger: "Nä, vi kan inte göra något, ni har ju valt en annan operatör än oss."

Summa summarum: Jag måste lägga över alla abonnemang på Telia. De kommer och fixar. Jag lägger tillbaka abonnemangen på Tele2.

Vem skjuter man?

Min chef.

Jag är ju gift med min chef.

På gott och ont.

Mest ont.

I alla år så har han alltid rådfrågat mig när han ska göra business.

I alla år så har han svarat mig att jag är en negativ motvallskärring.

Alla gånger så har samtliga bissnissgrejer jag avrått honom ifrån, gått åt skogen.

Och jag orkar inte ens säga "vad var det jag sa".

För en stund sen ringer han hem och presenterar ett förslag.

Själva idén är bra, men det finns ett par hakar.

Som jag givetvis påtalar.

Ändå så är det som om han inte lyssnar på vad jag säger, för han babblar på. Jag är liksom nån sorts automatisk telefonsvarare, och han har behov av att verbalisera sina idéer.

Så jag har bestämt mig för att nästa gång vidarekoppla hans samtal till Fröken Ur.

Och jag är 100% övertygad om att han inte skulle märka det.

Jag ska fan prova.

Tålamod lika med noll.

Gör i ordning en skaldjurssoppa till mig och talibanen (5 år för er som inte vet).

Hon har lite problem vid matbordet. Kan inte sitta still. Så jag tjatar varje dag.

Jag försvinner ut i köket (vi äter i matsalen) och hör strax ett "mamma, oj".

Så det är inte så svårt att lista ut vad som hänt.

Lyckligtvis så har vi skinnstolar varför hela tallrikens soppa, som hamnat där, går lätt att torka upp.

Never the less så får jag ett tokbryt och säger, mycket moget;

"Alltså, VAD ÄR PROBLEMET? VARFÖR kan du inte sitta STILL när du äter? Till och med Småpysslingarna (de minsta på dagis) sitter STILLA när de äter!"

"Men mamma, varför måste DU laga sån här rinnig mat?! Och det var FAKTISKT en olycka!"

Och eftersom jag inte tog henne på bar gärning och kunde se vad som hänt, så var det bara att knipa igen.

Svar på tal har hon i alla fall.

Favorit i repris

Lägger talibanen.

Otippat väljer hon samma bok som igår. Det glittrar förväntansfullt i hennes ögon.

Självklart är jag väl förberedd och stålsätter mig.

G i v e t v i s börjar jag storböla igen.

Vad ÄR det med bokjäveln?!

Hur gör man?

Hur övertalar man sin man att man verkligen måste få en ny iPod? För jag vill börja gå på promenader. Och lyssna på böcker.

Jag är en sån som har stenkoll på mina prylar, men det går troll i mina iPods. Nu har jag lyckats slarva bort två stycken och maken undrar vad jag håller på med.

Denna gång vill jag ha en ny svart med mitt namn OCH telefonnummer ingraverat. Som en dagisunge.

Men jag har köpstopp.

Fast jag måste få honom att inse att det faktiskt är en investering. Även för honom. En ny vacker fru.

Jag får väl ta fram knäskydden.

Kloka beslut.

Vi har flyttat hela helgen.

Vi har inte varit så snälla mot varandra.

Jag tror att jag tänker skilja mig.

För det är nog bättre att sitta frånskild någonstans, än att sitta häktad för mord.

Det är en mycket tunn linje mellan kärlek och hat.

Böcker på McDonalds

Ni som har små barn och som nyligen varit på McDonalds vet att man just nu får en bok med i Happy Meal:et. Och det är bra böcker.

Men jag var totalt oförberedd på just denna boks innehåll.

Ligger och läser för talibanen. Det handlar om en hund som heter Ajax. Och om en bebis. Och de växer upp tillsammans. Gör ALLT tillsammans. Och efter några år så dör Ajax. Och kommer till hundhimlen där alla stjärnor är döda hundar.

Jag börjar storböla. Vi pratar hulka. Talibanen blir helt förskräckt;

"Men mamma, det blir bättre sen, jag lovar."

Jag fortsätter att läsa och bölar mellan raderna. Talibanen ligger och klappar mig på kinden. Hon vet ju slutet. För det har pappa läst.

Pojken får en ny hund. Och alla blir glada.

Det var bara jag som var helt tagen på sängen.

Jävla skitbok.

Sorry

Men i helgen är jag flyttgubbe.

Tillsammans med maken/chefen.

På måndag återstår det att se om jag har en anställning och om jag fortfarande är gift.

Vi är inte särskilt snälla mot varandra just nu.

Män, och fruar som kör bil.

Vi håller ju på att flytta kontoret.

Och i väntan på den stora lastbilen, så har vi kört fram och tillbaka som blådårar med våra stora jeepar och Landrovar.

Eller ja. Det är mest jag som kör eftersom maken måste hålla företaget flytande.

Vårt kontor har de senaste åren förvandlats till ett jättelager, varför vi har en miljon varukartonger. Gudskelov så sväljer våra bilar en hel del.

Nåväl.

På gamla kontoret så måste man backa in i huset, långt in mot en lastkaj. Och det är lite tajt på sidorna. Men då ska man veta att stora lastbilar lastar av/på där varje dag.

Och eftersom jag kör som en babian fram och tillbaka så har jag således backat in där ett ANTAL gånger.

Idag var jag så slut så jag beordrade maken att hjälpa mig lasta bilen. Säger att jag går och hämtar Landrovern.

Backar in. Tittar i backspegeln och får se maken. Eller chefen ska jag kanske säga.

Han vevar med armarna och skriker: "WOOOOAAOOOOW, AKTA, AKTA, AAAAAKTA!"

Som en jävla kärring.

Jag får ett cp-bryt och stannar bilen. Drar ned rutan, lutar mig ut;

"Du. Jag vet EXAKT vad jag gör och var jag har bilen!"

Alltså.

Det händer ofta att män/makar/chefer inte vet när det är läge att dra igen glappluckan.

Skampålen

Talibanen går på Dans- & Lek varje torsdag.

Idag var det första gången på uppföljnings"kursen". Regeln är att första gången så får föräldrarna sitta med och kolla.

Så jag går in och sätter mig i gympasalen. Som har väggar klädda med speglar.

Jag slår mig ned på en sån där låg, klassisk gammal bänk. Jag sätter mig i en hörna och lutar huvudet lite lätt bakåt mot hörnet där speglarna möts.

Dagen har varit jobbig.

Najs musik.

Efter ett tag så hör jag ett obehagligt ljud. Och känner nån form av vätska.

Jag som har opererat bort mina mandlar och därmed inte snarkar, bortsett från när jag är extremt trött, har somnat.

Och vaknar av att jag hör mig själv snarka och känner saliven rinna nedför mungipan.

Så jäkla bra att jag satt i en spegelhörna, så att jag syntes från alla håll.

Bra.

Skitbra.

Maken får gå resten av gångerna.

Verkligen begåvat.

Vi har ju flera bilar.

Min bil är en lite mindre. En Volvo S60.

Eftersom vi har haft två mässor på raken, samt att vi håller på att flytta, så har jag använt vår ena stora bil.

Således har min raket stått parkerad.

Igår råkade jag gå förbi den och noterade en liten gul kemtvättslapp.

Jag lämnade visst in ett gäng kavajer och jackor i somras.

Fina saker.

Som jag förmodligen inte kan leva utan.

I synnerhet inte nu när jag konstaterar att de antagligen skänkt allt till Myrornas.

Smart.

Nya tider

Vi flyttar ju vårt kontor till våra hemtrakter just precis nu.

Jag har i flera år sagt att vi borde göra det. Så att jag kan börja gå till jobbet.

För det är ju bra med motion.

Och jag är inte så bra på sånt.

Nu är det ett faktum.

Flytten och "att jag kan börja gå."

Jag känner att jag inte kan gå från 0 till 100 så där på en gång.

Så jag tänker börja med moppe. Och sen blir det cykel. Och så.

Med undantag från några dagar på en grekisk semester för sisådär en miljon år sen, så har jag inte kört moppe.

Jag har absolut ingen aning om hur man kör.

Och hur blir det på vintern? Kan man köra moppe då?

Och att jag igår blev vittne till en riktigt otäck olycka mellan en mopedist och en taxi gör inte saken bättre.

Så jag funderar på om man ska ha en fluorescerad knallrosa moppe, med dito hjälm.

Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur jag ska komma ur det här.

Chefen & jag

Vi befinner oss sällan på samma planet, min chef och jag.

Inte jag och min man heller, för den delen.

Just nu står vi inför en större flytt då hela vårt kontor skall packas ned och flyttas till nya lokaler närmare hemmet.

Maken är en stjärna när det kommer till att driva företag och vara entreprenör.

Men det är, hmm...låt mig se...lite MINDRE stjärnstatus på honom när det kommer till organisering. För ordningens skull så kan vi väl säga att det är fullständig katastrof på den avdelningen.

Han tror att det bara är att packa ned ett par lådor och swish så är det klart.

Dessutom är maken en högst dominant person. Det är liksom my way or the highway. I alla lägen. Sen är det skitsamma om man är fru eller inte. Och det har jag lärt mig att leva med.

Men ser ni, när det kommer till just organiseringar så är han inne på min planhalva, och det måste vara oerhört tungt för någon så dominant att behöva finna sig i att någon annan pekar med hela handen.

Så just nu njuter jag extra mycket. För nu bestämmer JAG.

I love it.

Trött

Jag har ju den är väldigt sällsynta sjukdomen. Och eftersom jag hade 9 yrselanfall på raken senast, så fick jag nog och mailade lilla professorn på Karolinska. Och sa att jag nog faktiskt inte kan leva så här. Anfallen gör ju att jag är satt helt ur spel under en hel dag.

Han mailar tillbaka och säger att jag ska köpa åksjuketabletter och äta dessa två gånger om dagen i en vecka.

Nu har det snart gått två veckor och jag vågar inte sluta.

Problemet är biverkningen.

Man blir trött.

Så trött att man, utan minsta problem, kan somna här och nu, var som helst.

Och det är lite jobbigt. I synnerhet eftersom allt går i slow motion.

Folk uppfattar det som om jag inte har alla indianer i kanoten så att säga.

Jag måste nog ta tag i det här känner jag.

Ont, ont

I morse var jag tvungen att gå upp tidigt för att möta upp transportören av mässvarorna utanför vårt nya kontor.

Som ligger i ett litet bostadshus om 6 lägenheter. Vi sitter i källarplan och vägg i vägg ligger även vårt lager.

Det är en liten fin nedförsbacke till lagerdelen. Som öppnas med garageportar.

Ett tiotal meter från detta bostadshus går Nockebybanan. För er som inte vet så är det en liten minitunnelbana med typ två vagnar som går ovanpå mark.

Mona är trött.

Mona har trädgårdstofflorna a la Birkenstock på sig.

Mona går med händerna fulla av kartonger, glömmer att lyfta på fötterna, ramlar raklång nedför backen mot garaget/lagret. Och eftersom jag har så bråttom, och det lutar så mycket, så tar fallet liksom inte slut. Jag rullar ned mot dörren och får inte stopp på kroppen.

Nockebybanan passerar exakt i det ögonblick jag ramlar mot marken.

Lastbilschauffören tror att jag har slagit ihjäl mig.

Jag är uppe på en tiondels sekund och säger...skrattande: "ha ha, nä, det är lugnt, glömde lyfta på fötterna bara. Ingen fara."

Jag var stencool.

Men jag slog fanimej ihjäl mig. Skrapade sönder knäna och nu, några timmar senare, kan jag knappt gå på ena benet.

Men det måste ha sätt sanslöst roligt ut. Särskilt för dom på tåget.

Friends. Ajm ded

Just hemkommen från mässan.

Jag kan inte gå. Jag är ledbruten.

Lee är en skitfegis som inte vågade hälsa, ha ha! Och svaret är ja, det var jag i lila tröja.

Men feg var inte Skrivarmamma/Pernilla. Hon kom minsann fram och hälsade..!

Och Åsa/Virve är en omtänksam ängel som gav mig en jättefin present. En parfym!

Och vi har kvar en miljon bajsankor.

Make tappar nyinköpt, skitsnygg vit minisoffa till talibanen, på garageuppfarten.

Hustru mycket nära mord.

I'll be back tomorrow.

Jag är så listig.

Jag får inte handla något för min man.

Alltså.

Jag har köpförbud.

Igen.

Jag brukar få det en gång om året.

Det var nåt om att jag handlar som en galning, inte ser konsekvenser, vi behöver inga fler prylar, att man inte MÅSTE ha en köpepåse i handen varje dag.

Ja.

Nåt sånt. Och lite till.

Så då KÖPER jag väl inget nytt då.

Vi ställer ju ut på möbel- och inredningsmässan.

Han nämnde aldrig något om byteshandel.

Komplimang

Jag fick värsta komplimangen från en anställd idag.

Hon börjar med att be om ursäkt för att "det kanske är opassande att säga men....

....you have a great hand with men!" (Nä, hon är svenska. Vet inte varför hon sa det på engelska. Det lät kanske lite oskyldigare.)

Öhh?

Va?

Jag flörtar aldrig.

Inte så mycket i alla fall.

Bara lite.

För min egen överlevnads skull.

Jag svarade:

"Tack, du kan ju säga det till man för han tror att ingen annan vill ha mig."

Well.

Han skulle bara veta.

Sardinmässan

Man kan nog säga att vi har häcken full. Och halleluja: tavlorna är slut. Det tog bara 3 år..

Fredagkväll i Bromma

Ja.

Det är ju maken som somnar tidigt i det här hushållet.

21.20 så var det någon annan som slaggade in på soffan.

Inte ens Persbrandt hade kunnat hålla mig vaken.

Och då är det illa gott folk.

När jag lite senare tvättar av mig sminket så noterar jag att mitt ena öga varit osminkat hela dagen.

Det verkar ju bra.

Deala och weela på inredningsmässan.

Det kom förbi en snubbe och ville köpa alla tavlor som vi har kvar.

Han lade ett skambud på 200 spänn.

Jag frågade om han hade rökt något olagligt.

Så jävla desperat är jag inte.

Men det är klart. På söndag 17.55 så kanske han kan få dem för en fotmassage.

Jesus Christ, just nu kan jag lova maken sex varje dag, resten av året, bara han pillar lite på mina fötter.

Och det är tur för mig att han har minne som ett stolsben.

Ha. Sug på den ni!

Den förre ägaren till det ena företaget kom förbi idag.

Upplyste oss om att han, en gång i tiden, sålde ankorna i massor till NK Inredning.

De tog 125 kr.

Minsann.

Vi säljer dem för 20 kr.

På söndag går de för 10 spänn.

Omtänksam taliban.

Maken får sova ut och "slipper" lämna på dagis.

Talibanen är inte så imponerad.

Hon och pappa går de fjösiga 200 metrarna varje morgon.

"Men mamma, HITTAR du dit när man går, du åker ju alltid bilen?" (Man måste åka en annan väg när man har bil.)

När jag lämnar henne så vägrar hon gå in och leka med barnen.

"Mamma, jag står här och kollar så att du hittar tillbaka samma väg."

För er info så HAR jag faktiskt gått där.

Flera gånger.

För länge sen.

Inga behå-arkebuseringar

Ähhum.

Harkel.

Den låg i strumplådan.

Sälja satan

Mmm.

Kommer hem från mässan och öppnar posten från Skattemyndigheten.

Nya taxeringsförslaget på huset har kommit.

Känns ju härligt att de tycker att den ska ligga på 7 miljoner kronor.

Fattar ni hur många, ljuslyktor, tavlor och kvackankor jag måste sälja?!!

Eller så får jag skicka in papper och tala om att vi byggt om huset och att det numera endast består av 2 rum och kök. Och bara ett badrum.

Får jag lov att presentera!

Tokyo ljuslyktor! Ert 3:e pris! Var så god och skölj mina vänner!

Supalainen

Ha ha ha.

Systembolaget har nu mailat tillbaka.

De har lyckats fixa så att jag kan få vinflaskorna från stället i Toscana som vi besökte i somras.

Jag kommer att bli en riktig rödvinshagga!

Jag som knappt dricker alkohol.

Är det sånt här man får vuxenpopäng av?

Japp

Lite tavlor till andrapriset..

Tradera

Talibanen har ett gosedjur sedan hon var 2 månader.

En kossa. Som är en HAN och heter Joppe.

Joppe är med överallt.

Och är rätt urtvättad.

Jag och maken är livrädd att Joppe ska dö, eller försvinna på något sätt.

Så jag kontaktade leverantören, Teddykompaniet (som för övrigt är den bästa leverantören av gosedjur) men Joppe hade för länge sedan blivit ersatt i sortimentet.

Häromdagen fick jag ett hett tips. En så gott som ny Joppe låg på Tradera.

65 kr senare var han min.

En dag ringer det på dörren. Vi tvingar Talibanen att öppna. Där sitter den nya kompisen ensam på trappen med en lapp: Hej, jag heter Tradera och undrar om jag kan få bo med dig och Joppe?

Talibanen var överlycklig.

Maken mumlar nåt om att det kanske var hennes döda farfar i himlen som hade kastat ned Tradera. Och det köpte hon med hull och hår.

Det stora frågetecknet var i stället hur i hela friden det kunde ringa på dörren för "Tradera kan ju inte röra på sig mamma!"

Skratta ni bara.

I morgon tänker jag presentera produkt nummer två.

Sen tänkte jag ha en utlottning här.

Och vare sig ni är med eller inte, så kommer ni att vinna.

Skitapor.

Okey.

Salt o pepparkar. Fatta läget!

Sviter från förr

Vi ställer ut på inredningsmässan. Det ena av företagen som vi ställer ut med, köpte vi för några år sen. Den gamla ägaren hade gjort några misskalkyleringar.

Och köpt in lite varor som inte gick att sälja. Typ en container med tre olika produkter.

Jag vill slänga allt, men så har vi snål-kollegan som tycker att det bara är att kränga ut skiten.

Jag är på väg till mässan nu.

Jag tänker ta ett foto på en av dessa produkter. Kanske alla tre.

Och kommer ni förbi mässan i helgen så fattar ni varför jag står så långt ifrån dessa produkter jag bara kan.

Jag har bestämt mig.

Mmm.

Det blir en hämnd.

Men.

Det måste dröja ett tag.

Vill inte att det spåras till mig på något sätt.

I synnerhet inte eftersom det hela kommer att bli en politikerskandal utan dess like.

Så.

Det kanske måste gå 3 mån. Eller 1 år.

Men jävlar i min låda vilket liv det kommer att bli.

Jag gör det för kompisens skull.

Hon har lagt ned 14 år i det hela.

Och my Gaaad, vad nyfikna ni blir nu!

Men Ann-Sofie A, du vet ju.

Hämnd, ljuva hämnd. Eller inte.

Idag ringer en kompis och berättar att hon kommer bli uppsagd.

Jag känner hennes chef.

Han är ett praktarsel.

Ett riktigt svin för att prata klarspråk.

Jag vet något om honom som skulle få samtliga journalister på Aftonbladet och Expressen att få multipla orgasmer.

Jag överväger om jag ska ställa till med en skandal, eller inte.

Ska fundera lite.

Det bästa jag har hört på många år!

Alltså. Alla kan engelska. Lyssna/titta mycket noga på HELA texten. Det här handlar om ETT DYGN i en mammas vardag. Texten är genial. No wonder att man är slut.

Och tack alla ni för att ni föööörsökte få mig att fatta hur man lade upp det. Nu blev det dottern som fick fixa det..

Snålt med inlägg i veckan.

Ja.

På torsdag öppnar Älvsjö-mässan, eller STOCKHOLMSMÄSSAN, som töntarna har döpt den till, så i morgonbitti ska jag dit och bygga två montrar.

Det betyder att jag inte kommer vara så happy. Jag kommer vara en grinkärring. I synnerhet från torsdag och framåt. My Gaad, vad folk det kommer att vara där.

Fast på tisdag ska jag äta middag med Christina och Rosa och DET kommer att bli skitkul.

Således lär det bli tunt med inlägg kommande vecka.

Basattnivet.

Var är min behå?!!

För ett tag sen så köpte jag en ny behå.

Jag kan inte hitta den.

Och vore det inte för att den kostade 1100 kr så hade jag inte brytt mig.

Så nu finns följande misstänkta;

Tonåringens pojkvän: som har nån dold, sinnesjuk attraktion för sin svärmors underkläder - icke troligt, fast, vem vet. Egentligen?

Maken, som i smyg är transvestit - mjaa, varför inte, dock inte troligt att detta skulle poppa upp efter så många år. Fast det är klart: han jobbar vääääldigt mycket så han kanske har den i skrivbordslådan, tar fram och sniffar lite. Vad vet jag. (Och då får man ju vara jävligt tacksam över att det bara är en behå..)

Talibanen som använder den till några sorts mega-vallgravar till sina minidockor - mest troligt.

Tonåringen?

Icke.

Hennes fysiska attribut är hennes alibi. Såvida hon inte använder den som nån sorts ass-lift. Ja. Fan. Det skulle kunna funka.

Nåväl. Jag ska rada upp samtliga misstänkta på rad i soffan om några timmar.

Någon kommer att arkebuseras.

Teknikpucko

Vänner.

Jag vill lägga upp en grej från Youtube här men det gåååår inte.

Jag blir vaaaaansinnig.

Hur göööör man?

Jag slänger ut datorhelvetet snart!

Hur mår jag?

Vaknar dag 2 utan lock/sus i öronen. Vilket då betyder att jag även idag kommer vara frisk, utan anfall.

Jag är själaglad och hoppar ur sängen. Drar igång datorn.

Fyller i och printar ut femtioelva pdf-filer som ska till bolagsverket.

Tittar på klockan.

Okey.

Det är lördag.

Jag jobbar.

7.15 på morgonen.

Jag är nog sjukare än jag trodde.

Romantisk middag med maken.

Jag hatar att prata jobb på fritiden.

Så med lite dåligt samvete över mitt inlägg om honom i går morse, så kom jag ju på en genial idé.

Jag säger att jag ska bjuda på middag. Som förvisso han får betala. För jag är gammaldags och tycker mannen ska betala. Och så skiter jag fullkomligt i vad alla feminister tycker om saken.

Sen talar jag om att vi ska prata bissniss hela middagen.

Och jag är övertygad om att han fick en mindre orgasm i samma sekund som jag sa det.

För det händer aldrig. Och han har svårt att prata om något annat än affärer.

Så vi stövlar in på den nya lokala restaurangen.

Som är überlyxig.

Och schwaindyr.

Där maten är högst medioker.

Vi sket i dessert och kaffe och drog hem.

Men innan dess så pratade vi bissniss.

Så det var en nöjd make som somnade i soffan nån timme senare.

Jag fick ett mail.

Alldeles nyss dimper det ned ett mail.

Två brudar utger sig (med en hotmail-adress!) för Länskriminalens räkning göra en undersökning avseende våra kameror i våra butiker.

De vill veta modell på kamera, hur länge vi sparar info, vilka rutiner vi har för rån, etc etc.

Mitt svar:

"Vår säkerhetsansvarige är utomlands och kommer inte hem förrän i december. Jag kan därför inte ge er någon annan information än att kamerorna kopplade till Securitas, som alltså ser allt i realtid, och de kontaktar polisen vid eventuellt rån. Utöver det så har personalen dolda överfallslarm på sig."

Tror dom att jag är född igår, eller?!

Jälva puckon.

Ajm sårry

Jag står på ett lager och röjer när maken ringer.

Svinbesviken över vad jag skriver i bloggen om honom.

I normala fall så skulle jag säga "fuck you". Typ.

I normala fall.

Den här gånger får jag säga förlåt.

För han sliter som en jävla slav när jag ligger hemma och är jättesjuk. Och idag gick luften ur honom totalt.

Så i kväll bjuder jag maken på middag. På den nyöppnade lokala och, förhoppningsvis, mycket goda restaurangen.

Fast han får betala förstås.

Nu ska vi se om vi kan hålla oss.

I morse vaknar jag för första gången på 8 dagar utan lock och yrsel för öronen. Med lite tur betyder det att jag inte kommer att bli sjuk idag.

Jag skuttar upp ur sängen och är själaglad. För det innebär att jag kan göra massor av saker idag. Saker som inte stressar.

Men på något sätt så ser maken sin chans. Han är född gnällspik men har fått hålla igen 8 dagar i sträck.

Världsrekord.

Och det börjar bra;

"Har du sett mina innebandykläder?! Jag la' dom i tvätten för att de skulle tvättas och nu hittar jag dom inte."

"Har du tittat i garderoben över huvud taget?!!" säger jag.

Vilket han givetvis inte hade gjort, eftersom allt låg där. Självklart.

10 minuter senare;

"Kan du sluta och tända lampan i pannrummet, istället för garaget, är du snäll?! Annars står lampan på i flera dagar!"

Jag himlar med ögonen och svarar; "Självklart, jag ska försööööka tänka på det!" Väl medveten om att det är tonåringen som slarvar med det.

Och det är exakt så här våra världskrig börjar. Han tjafsar om små skitsaker. Jag tar emot.

Tills jag fullkomligt exploderar.

I vanliga fall. För nu tänker jag inte låta min första friska dag på evigheter gå åt till att vara förbannad på en omogen vuxen, som inte kan styra sitt barnsliga ego.

Icke.

Med näsa för dyyyrt

För ett tag sedan så satt jag i bilkö på Strandvägen här i Stockholm.

Intill mig rullar sakta en svart bil upp.

Jag blev kär.

I bilen alltså.

Jag brukar sällan bry mig om bilar, men herrejösses vilken skönhet.

Den lägger sig sen framför mig och jag är såld. Vill ha.

Den heter Maybach och jag blir confused. Har aldrig sett nån bil med det namnet.

Skulle googla den på kontoret men glömmer vad den heter.

Tills nu.

Jag googlar.

Den kostar bara 4,5 miljoner kronor.

Amen fatta; fyrakommafemmiljonerkronor.

Ja, det var ju som hittat.

Det blir nog Volvo en stund till.

Trygg

Vi har en kompis som gäst här hemma i några dagar.

Han är en S Ä P O-kille.

SÄPO-killar är tråkiga killar för man får aldrig reda på nåt smaskigt.

I synnerhet inte om det är en sån som vår kompis; en stor SÄPO-Chääääf.

Jag som vill ha blodiga detaljer om den undre världen, historier om pickadoller och annat man kan gotta sig i.

Näpp. Allt är så förbaskat hääämlit.

Men man är i alla fall trygg.