Herregud och min skapare. Min skitvardag med skitchefen.

Vilken himla tur att jag är gjord av sten ibland.

Eller att jag är en gås. Allt rinner av mig, inget fastnar.

Det kan behövas när man är gift med en hysterisk kärring, som jag är. Gift med alltså.

Men det finns gränser även för mig.

Lite bakgrund;

Denna sommar har jag som bekant varit ofrivilligt ledig med talibanen i 8,5 veckor.

I augusti varje år hålls en fackmässa för oss i inredningsbranschen. (Dels har vi en möbel- och inredningsbutik, dels är vi grossister till andra butiker i Sverige, och nu är det mässa för oss i grossistbranschen.)

Mässan startar den 27 augusti och måndagen den 24/8 så börjar jag bygga montern. Som jag alltid gör. Inga konstigheter.

Denna mässa är den viktigaste på året. Den hålls även i januari, men just augustimässan är större då hela jul-införsäljningen sker då.

Den kräver planering. I år har vi dessutom plockat upp 4 nya agenturer som skall presenteras för den svenska marknaden. Utöver det så har jag ritat och beställt nya montermöbler/bord, som jag inte vet hur de kommer fungera i praktiken. Det ser ju alltid bra ut på ritblocket. Dessa levereras direkt till mässan på måndag. Så det blir en suprise liksom.

Och eftersom vi har nya bord så ska vi ha en helt ny typ av belysning som vi annars brukar hyra av mässan, men nu ska köpa in själva. Alltså vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut, eller hur det ska riggas på bästa sätt.

...och till sist skall mellan 800-1000 produkter packas upp och ställas ut på bästa säljbara sätt.

Plenty to do alltså.

Maken har de senaste veckorna klättrat på väggarna för att jag inte varit på kontoret. Och man kan lätt tro att han inte alls känner sin dotter eftersom han tycker att "det är bara att ta med henne till kontoret, det ordnar sig..". (I och för sig så gör han väl inte det eftersom han jobbar jämt..)

Talibanen fungerar inte så. Talibanen är inte någon som sitter tyst i en hörna och ritar. Talibanen vill ha full uppmärksamhet dygnet runt.

Så dessa veckor har jag gått omkring och stressat upp mig utav h-e. Haft ont i magen för att jag känt mig som en skitmorsa som inte kunnat koncentrera mig fullt ut på att vara just mamma. Och dåligt samvete för att jag lämnat maken och jobbarkompisarna i sticket.

I mitt fall så måste jag ta det lugnt med stress pga en sjukdom jag fick förra året. Men stressen har hittat en ny väg. Jag har fått psoriasis. Ju mer stressad jag är, desto mer psoriasis.

Idag började talibanen skolan, 6års. Maken, som inte har några andra barn förstod aldrig att upprop är upprop. En timme typ.

Han hade iskallt räknat med att jag skulle jobba.

Så proppen går liksom ur. Och han ringer mig femtioelva gånger. Och talar om att "det går åt helvete med allting, ingenting är klart, vi kan lika gärna lägga ner". Och "det är jobba dygnet runt som gäller nu, du kan inte göra ett enda jävla privat ärende (refererar till mitt läkarbesök på måndag) för annars går det här åt skogen!"

Jag bara tittar på telefonen varje gång han ringer och har sina utspel. Han är fullkomligt hysterisk.

Till slut ruttnar jag och mutar talibanen med att ta med dvd-spelaren till kontoret, "mamma måste ha möte med personalen om mässan." Och tvingas hoppa över en trevlig date med vänner.

Jag sladdar in på kontoret, kallar samman medarbetarna och säger: "Okey, jag är här nu. Låt oss styra upp det här jävla kaoset!"

Två timmar senare visar det sig att allt är under kontroll. Och det som inte är under kontroll kan vi ändå inte råda över.

Och jag känner att om inte kärringen jag är gift med tar och lugnar ned sig 200 grader, så får han skaffa sig en ny fru.

För jag har gått i veckor med psoriasis helt i onödan.

Så. Då fick jag spy lite galla.

Nu kan jag återgå till att vara rolig igen.

Häpp.