Klockan är 00.15 och vi har precis kommit hem till hotellet. Jag är spik nykter.
Maken är drängfull.
Vi glider fram till rummet, stoppar "nyckeln" i låset. Det lyser rött.
Maken, som för ögonblicket inte är den vassaste kniven i lådan, provar 14 gånger innan jag sliter kortet/nyckeln ur handen på honom.
Ner till receptionen för omprogrammering. Nattportiern säger:
"Oh, are you Mr XXXX? We have to inform you that we still can't open your safe. When are you leaving tomorrow? We need to contact a technichan."
Okey. Vi ska åka från hotellet 09.45, har lite möten innan flyget går.
Maken, som i nyktert tillstånd skulle få ett raserianfall, lägger sig över receptionistens disk och krampar i ett skrattanfall.
Han skrattar så mycket att receptionisten till slut inte kan behålla sitt stela, mycket tyska, ansiktsuttryck och också brister ut i skratt. Och säger "We HOPE we can solve the problem."
Maken kvider av skratt, tårarna sprutar, och kan inte resa sig upp från disken.
Jag, som är vid mina sinnens fulla bruk, inser att läget kan bli kritiskt. Jag MÅSTE hem. Talibanen, tonåringen och mormor & morfar ska ha födelsedagsmiddag för mig. Det går liksom inte att missa planet.
För självklart ligger passen och min plånbok i safen. Med mina juveler.
Maken lägger sig dubbelvikt, tjuter av skratt och får problem med andningen. Och talar om att för hans del är det lugnt. För han har körkortet på sig. Och det räcker.
Jag FATTAR inte varför sånt här skit bara händer mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
nämen stakkare ;) tycker synd om dig på riktigt alltså!
Men jag tror att det löser sig ska du se , ni kommer hinna med flyget no problemas!
Kram o natti ;) Monica
Hehe, för jävligt med elektroniska nycklar, till nästa gång se till att de har en alldeles hederlig nyckel till rummet! hmm.. skulle nog låta knasigt i telefon när man checkar det innan bokning! =P men f-n är inte livet en bergodalbana med massa stoppskyltar på vägen. Nu fick du en stopp
HAhahahah, jag skrattar så jag gråter jag också. Gud vad kul. Ja, inte för dig alltså! Sorry.
Vad kul att du har valt att fortsätta. Har saknat dig.
hoppas du är på väg hem ;) heheh
Tack för dagens gapskratt =)
Hoppas att det ordnade sig raring!
kram
Jag vet varför ... för att vi ska få garva här på bloggen! ;-)
Nej, allvarligt talat: Tycker faktiskt synd om er. Hoppas det fixar sig, och det brukar det ju för det mesta, eller?
Kram!
Välkommen tillbaka. :)
Skrattar så jag jag trillar av stolen... du är underbar!!
Godd lack me sejfet ;)
Kram
men uppdater da människa hahahaha eller sitter du fat i tullen :) Monica
Jag använder aldrig safen,,, aldrig. På grund av såna här händelser. Well, jag har aldrig blivit av med något än. Peppar, peppar?
Safe? Sådant brukar inte finnas på de hotell jag bor på....måste faswn boka lite dyrare nästa gång! Å andra sidan har jag inte mycket juveler. Bara 4 st som absolut inte får plats i ngt kassaskåp!
Ahhh, Malin...som vanligt sätter du huvudet på spiken! Men om man då inte har de 2 riktiga juvelerna med sig?! Då får man hålla till godo med det materiella!
Skicka en kommentar