På svensk mark

08.00 i morse så kommer frälsaren. Safen öppnas och jag ropar till maken: "ta ut allt, fort som fan!"

Maken har lite ont i hårfästet i dag. Kan man säga. Allting går väldigt lååångsamt.

Vi tar en taxi ut till flygplatsen. Naturligtvis en sunkig gammal taxi där det stinker rök. Jag börjar må illa och klarar färden med nöd och näppe.

Framme vid flygplatsen så testar vi den där så kallade snabb-incheckningen. Maken konstaterar snabbt att det inte går. Vi ställer oss i den vanliga kön. Som är megalång. En flygplatsvärd kommer fram och säger att vi borde använda oss av snabbincheckningen. Maken fräser och säger att den minsann inte funkar. Att det är ett jävla skitsystem. Typ. Mannen lommar snabbt iväg.

5 minuter går och jag ber maken om vår reservation och kilar över till lilla lådan. Poff, poff och vi är "snabbincheckade".

"Hur fan gick det där till?" Säger maken, som kommer lufsande.

Sen kliver vi på bussen som tar oss ut till planet. Inga dörrar öppnas. Däremot en röst som säger att vi får vända tillbaka till terminalen. Nåt fel med nån hydraulik. Och jag gissar att det är nödvändigt för att få upp fanskapet. Och det var för övrigt det minsta kommersiella plan jag har sett. Vi hade platser på rad 8 och jag tänkte; fan, vad bra, då kommer vi fort ut.

Eller hur. Rad 8 av 15.

Hur som helst. Hydrauliken var kaputt och vi fick vänta på ett nytt plan. Givetvis. Varför skulle allt gå bra när jag är i närheten.

Väl uppe i planet så måste det varit jungfrufärden för både kapten och styrman, för ingen av dem kunde hålla planhelvetet rakt. Det gungade och svajade så jag fick ta fram spypåsen.

De senaste 3 månaderna så känns det som om jag inte har gjort något annat än flugit, så nu räcker det.

Jag åker ingenstans resten av året.

Rösta på mig