Status måndag kväll

Just i detta nu;

Maken kom hem tidigare och har precis installerat ett nyinköpt WII fit. Alltså Nintendo Wii Fitness; du tränar framför tv:n. Du kan välja mellan Aerobics, Yoga, Muscle Workout m.m. Man väljer en kvinnlig eller manlig tränare.

"Vad ska jag välja?"

"Välj kvinnan, säger jag" Med hopp att hon är stenhård.

Han står på en vit mojäng och tränar yoga för första gången i sitt liv.

Jag hör: "hej och hå", men dra åt helvete, skojar hon ("tränaren") eller? Aj, min rygg. Amen asså det går inte."

Första poängresultatet kommer upp, tillsammans med en kommentar: "Couch Potato"

Han ruttnar och byter till Muscle Work out.

Det blir inte bättre. "Amen vafan, det här GÅR INTE." Han kliver av från brädan i tron att han kan fuska. Då hörs en röst;

"HELLO, are you there? Your muscles can't be trained by themself...bla..bla"

Så han kliver på igen.

Resultat; NOLL poäng.

Men han fortsätter och säger samtidigt; "grannarna måste undra vafan jag håller på med, ska vi inte släcka ned lite?"

Jag?

Sitter i soffan och jobbar med datorn i knät.

Och garvar läppen av mig.

Stress stress

Stressar i hjäl mig. Skulle ha packat i helgen men skräckupplevelsen med flygturen gjorde mig fullkomligt handlingsförlamad.

På lördag åker jag till Las Vegas.

Och Tanja; jobbar du i tornet så får du fan se till att jag kommer i väg ordentligt. Jag brukar inte fundera så mycket på att flyga INNAN jag flyger, men som sagt, helgens eskapader gjorde mig skitnödig. Planet till Newark lyfter 09.10. Okey?!

Tänkte att jag skulle försöka mobilblogga men jag är ju hjärndöd när det kommer till sådana där saker. Ska kolla om tonåringen kan hjälpa mig.

Har för övrigt värsta bloggångesten. Hur man nu kan ha det. Men så är det.

Nu ska jag försöka planera packningen. Klart är i alla fall att det jag har med mig kommer att rymmas i en ICA-påse. Som jag lägger i den ena av mina två tomma resväskor.

My God vad jag ska shoppa! Förra gången jag och kompisen åkte så handlade vi så fruktansvärt mycket att jag inte ens orkade gå till ICA när jag kom hem.

Det var första gången i mitt liv som jag anammade epitet "shop 'til you drop".

Visst är det synd om mig?!

Rösta på mig

Nära-döden-upplevelse

Idag var jag väldigt säker på att jag skulle dö. Och jag skojar INTE!

Vaknar stentrött i morse och maken påminner mig om att han idag skall "inkassera" sin flyglektion som han fick i födelsedagspresent för ett par år sen (mmm, det tar lite tid i den här familjen).

Det blev plötsligt väldigt bråttom. Vi hann knappt äta frukost, sen var det 180 knyck ut till Barkaby flygplats.

Jag är skiträdd för att flyga. Och presenten var till maken. Men jag var trött som fan.

Så innan jag hann fatta det själv så satt både jag och talibanen i baksätet på planet.

Och låt mig berätta om detta plan.

En Cessna från 1966. Förvisso med ny motor. MEN PLANHELVETET VAR FRÅN 1966! Kolla in instrumentpanelen och HÅLET!

Vi "taxar" ut och piloten meckar med radion för att få nån sorts tillstånd. Plötsligt vänder han tillbaka över gräsmattan och säger att det är nåt fel och att han måste mecka lite till. Sen går radion igång och han drar i väg.

Jag inser just då att inte en käft visste var vi var: tonåringen låg i godan ro och sov hemma och ingen annan släkting hade en aning.

Jag får tvärpanik och ska hala upp mobilen när jag minns att man inte får ha mobiler på i plan. Jag har flygit ganska mycket i mina dar. Men eftersom jag är så jävla flygrädd så verkar jag ha lämnat hjärnan hemma varje gång. Inte förrän vi är uppe i luften inser jag att det inte fanns något som helst digitalt i detta plan FRÅN 1966, så jag hade lätt kunnat skicka ett sms.

Vi hinner inte mer än upp förrän talibanen somnar. Själv håller jag på att lägga en spya i makens nacke och sitter mest och blundar. Vilket gjorde det hela ännu värre.

Maken får svänga och gira, upp och ner och mår som en prins. Jag vill bara ner. Dom 45 minutrarna känns som 4,5 timme och jag kryper ur planet och vet inte om jag är vid liv över huvud taget.

Talibanen väcks och fattar ingenting, och frågar om vi är i ett annat land nu.

Maken har bestämt sig för att köpa ett flygplan.

Jag har bestämt mig för att aldrig i helvete kliva in i ett sånt där plan igen. Aldrig någonsin mindre än en Boeing.

Möjligen helikopter. För av någon anledning så har jag aldrig varit rädd när jag åker i dom.

Fy satan (f'låt) vilken mardrömsstart på dagen.

När man inte har koll.

Min man är inte den vassaste kniven i lådan i bland.

Fredagar innebär att talibanen är sinnesjukt trött när hon hämtas från dagis kl 15.00

I dag hade hon till råga på allt ramlat tokigt och återigen slagit i sin framtand. Hon kommer att se ut som ett miffo om några år.

Men.

Maken bokar in ett möte med en branschkollega hemma hos oss kl 16.00, som han även vill att jag deltar i.

Talibanen är trött.

Talibanen vill ha uppmärksamhet.

Och det hjälpte inte att kollegan hade med sig en liten hund som hette Smulan.

Talibanen glömde hela tiden bort namnet och kallade den för Våfflan.

Nåväl.

En trött taliban i kombination med föräldrar som inte har koll, innebar följande upptäckt efter mötet;

En snyggt ritad "teckning" på ekparketten.

En dito ritad på den absolut svindyra äkta, ljusa, mattan i vardagsrummet.

En stor fet jävla röd sol ritad mitt på soffan.

"Men mamma, jag ville att soffan skulle vara glad!"

Jag tror knappast maken bokar in fler möten på fredagseftermiddagar.

Rösta på mig

Brudar bakom ratten.

Det finns en kategori av brudar (och säkert män också för all del) som inte ska sitta bakom en ratt.

Det som ofta kännetecknar dessa, utan att trampa någon på tårna, är att de gärna sitter så nära vindrutan som möjligt. Med brösten intryckta i ratten.

I dag kommer jag på jobbgatan och ska bara stanna tillfälligt för att hämta något på kontoret. Jag noterar att en ovan beskriven person sitter bakom ratten på en bil som just ska köra ut från platsen. Jag pratar alltså om en rak gata med bilar parkerade längs med.

Jag kör förbi henne för att stanna min bil 5 meter framför henne. Så att hon lätt kan svänga ut. Bakom mig kommer en annan bil med sammalika sorts förare. Hon vill ha parkeringsplatsen. Och jag bryr mig inte, eftersom jag då skall dubbelparkera lite längre fram.

Mähä:t i den parkerade bilen börjar gestikulera vilt. Att jag inte får ta hennes plats, för den ska bruden bakom mig ha.

Jag försöker gestikulera tillbaka att jag ska LÄNGRE FRAM och dubbelparkera.

Mähä:t fattar ingenting, jag är irro så jag kör ÄNNU längre fram och dubbelparkerar jämte en annan bil.

Mähä:t drar till slut och jag hoppar ur min bil med varningsblinkersen igång. Jag står alltså VÄLDIGT långt borta från den lediga platsen, typ 5 bilar bort. Jag står så lång borta att en SL buss lätt hade kunnat ställt sig bakom mig, backat och kommit in på den lediga platsen. Då fattar du.

Åsnan, med brösten intryckta i ratten och näsan i vindrutan, drar ned fönstret och börjar skrika: ÖHHH, KAN DU FLYTTA PÅ BILEN, JAG MÅSTE PARKERA!

Jag vänder mig om och det brinner lätt i peruken. Jag har dock lovat mig själv att sansa ned mig i trafiken så jag andas lugnt och svarar "glatt":

"Nämen oj, ursäkta mig! JAG SÅG INTE ATT DET SATT EN TJEJ BAKOM RATTEN!"

Så flyttar jag bilen.

Så går jag mot porten till kontoret.

Där står 3 okända snubbar och garvar läppen av sig åt åsnan. "Kärringar!"

"Mmm", sa jag. "Och vissa är värre än andra."

Det är skillnad på folk och folk.

Jag blir alltid lika fascinerad av människor och deras förutfattade meningar. Ibland är det till och med ganska roande. (Hhhm, märkligt ord det där.)

För en gång skull så tillbringar jag ett par timmar i en av våra butiker. Skulle fixa en sak.

Den anställde som jobbade råkar även vara butikschef. Hon har detta jobb som extraknäck.

In kliver en mycket parant kvinna från ÖFVRE Östermalm. Diamantklocka, pradaväska, Gucci-glasögon och dyra kläder.

Förvisso en mycket trevlig dam, men vi noterar snabbt att hon talar till oss som om vi var mindre begåvade.

Low life people liksom.

När hon går pratar vi om saken.

Vi, the low life people; en "företagsägare" med hyfsat bra omsättning och en statsvetare.

Jo jo. Och hunden ska man inte döma efter håren.

Bara om man bor på ÖFVRE Östermalm.

Rösta på mig

Frågor från tonåringar

Jag förstår inte varför det ALLTID handlar om sex när tonåringens väninnor är här.

Och jag ses som en Malena Ivarsson med förväntningar om rätt svar på ALLT.

Som kvällens stora fråga vid middagsbordet:

"Mona, hur gör man för att bli bra i sängen?"

Dom är fan inte kloka.

Finns det nån sex- och samlevnadskurs jag kan skicka dom på?

Rösta på mig

Aladdin i flaskan

Jag har tre desperata önskningar:

En lägenhet till vännen som blir utkastad ur sitt hem, med sina barn, vilken dag som helst.

Ett jobb åt en annan vän där arbetsgivaren går i konkurs. Kanske även ett nytt boende där också. Skriver jag det i samma mening så borde det räknas som 1 önskan.

Ett botemedel mot cancer till en tredje väns mamma, som dör inom kort.

Jag brukar lyckas med det mesta eftersom jag är en grym doer, men jag börjar inse mina begränsningar.

Nån därute som kan trolla lite?

Rösta på mig

Utfall prognos

Hustru kommer hem kl 18.40. En väldigt lååång arbetsdag.

Tonåring hånglar på rummet.

Taliban sitter och ritar.

Make ligger och snarkar i soffan.

Jag SA ju det.

Rösta på mig

Status

Lägesrapport;

Avgång: två trötta tomtar, som verkligen ville vara hemma.

Ankomst: mingel och prat, prat prat med kollegor.

Middag: blev otroligt nog placerade med eget bord intill scenen.

Underhållning: en asbra David Hellenius som konfrencier, Bröderna Rongedahl samt Shirley Clamp. 10 poäng till vardera part.

"Disco": De Soto späckade med covers. Sedvanlig hög bransch"fylla", sedvanligt hångel till höger och vänster.

Undertecknad: Spiknykter, siktade på hemgång kl 23.

Tillhörande make: full som en jävla kastrull.

Avresa: 02.30

Fredagmorgon: taliban vaknar 07.00. Make fortfarande packad. Make går ned till soffan och sätter på barnvakten (ähhum, hur lät det!) dvs Barnkanalen på tv, och somnar om.

Hustru åker till jobbet.

Hustru för gammal för sånt här skit.

Prognos fredag kväll:

Make somnar med talibanen kl 19.15.

Hustru trött och uttråkad framför tv:n med datorn i knät.

En normal fredagkväll alltså.

Rösta på mig

På ålderns höst

Om två timmar skall jag befinna mig vid Globen. Redo för årets Filmgala för videofilmbranschen.

2 timmar.

Förr i tiden så gjorde jag mig klar på 30 minuter. Hade stenkoll på "utrustning", smink och accessoarer. Och var dessutom ung och snygg.

Nu öppnar jag garderoben. Suckar. Går ned till "guldgruvan" i källaren. Där alla mina snygga "smal"-kläder hänger. Dubbelsuckar. Går upp till garderoben igen.

Förr i tiden så styrde kläderna accessoarerna, men nu väljer jag smycken först och kläder sen. Måste ha hål i huvudet, eller nåt.

Ger upp.

Knackar på tonåringens dörr och frågar vad jag ska ha på mig. Visar smyckena och hon utgår från dem.

2 minuter senare så har jag en färdig outfit. Men det är just det; hon är 16.

Sen ska jag bestämma mig för smink. Oj vad jobbigt.

Ska det långa håret för en gång skull vara utsläppt, eller ska jag köra min vanliga håret-i-klämma-stylen?

Ska jag ha högklackat eller boots. Dottern röstar för höööga klackar. Jag suckar. Jobbigt om jag måste stå länge när jag socialiserar.

Orkar inte tänka.

Så jag går ned till datorn och sätter mig här.

Och plötsligt är det 1,5 timme kvar tills jag skall vara på plats.

Måste nog gå och sminka mig nu.

För när man är 42 år så tar det lååång tid att försöka göra sig bjutifull.

Särskilt när man har NOLL lust att gå utanför dörren.

Oh my God vilka i-landsproblem jag har.

Fast en sak är säker: jag tar i alla fall bilen. Måste vara beredd när polisen ringer..

Rösta på mig

Män i uniform

Vad är det med män i uniform egentligen?

Som av en "händelse" så har jag de senaste dagarna stött på lagens väktare, och trots omständligheterna, så blev jag för några sekunder satt ur balans. Och vid båda tillfällen så har jag sett ut som en träskpadda: inget smink, slafsigt klädd och ja, ni vet.

När jag sladdar in på Östermalmstorg i söndags kväll så kryllar det av poliser. Självklart.

En av dessa håller ett förhör med vår anställde och han tittar upp när jag stormar in.

Ögonkontakt.

Hälsa sig lite.

Prata sig lite

Två timmar senare ett "hej och lycka till" och ögonen är borta.

I går åker jag mot rött ljus, 130 km/tim på Norr Mälarstrand, och sladdar in på två hjul till veckans andra drabbade butik. Jag sätter ett icke alltför stolt världsrekord från A till Ö.

Många poliser. Hej och mors och "det var tråkigt att det händer er igen." Nån timme senare kommer ytterligare en patrull, som dock stannar utanför.

Jag öppnar dörren för att släppa ut lagens väktare. Dörren på den nyanlände patrullbilen öppnas och några välbekanta ögon kliver ut.

Handskakning, skämt så som "ehh, ja..vi lär ju knappast behöva presentera oss", lite deltagande ord och jag avslutar det hela med:

"Jamen okey, tack för att ni kom och ja...jag hoppas att vi inte ses mer...skratt!"

Ögonen är blixtsnabb;

"Haha, men inte på det här sättet i alla fall!"

Gulp.

Jösses. Det där var år och dar sen.

Jag är 42 år. Jag är gift. Jag är 42 år. Jag är gift. Jag är 42 år. Jag är gift. Jag är fanimej jävligt mycket gift.

Rösta på mig

En dag i mitt liv.

I morse kl 07.00 kommer en container till vårt ena lager. För planen var att jag skulle fylla den hela dagen.

Och det gör jag. Dock fylldes den snabbt, så jag kunde leka budbilschaufför och psykolog resten av dagen. Kraftigt ledbruten av allt containerjobb.

Men först får jag ett telefonsamtal från arrangören av videogalan: "Ledsen, men vi har inga platser kvar."

Jag trodde fan att jag skulle svälja telefonen. Smör, smör, be, be och jag fick svaret "Vi ska se vad vi kan göra."

4 timmar senare har vi våra biljetter och jag lär därmed överleva lynchningen.

Sen var det runt på stan och leta efter skyltar "Kameraöverakning". Och de fanns ingenstans! Hamnade till slut i Vällingby där det fanns, tillbaka in till stan, runt till varje butik. Prata, prata, prata med personalen.

Spika mötestid på fredag med psykologer för krismöte med all "stan-personal" (vi har ju butiker utanför city också). Ringa och anmäla det hela till Arbetsmiljöverket för "det måste man". Prata med Länsstyrelsen, som upplyste mig om att inga skyltar får sättas upp innan beslut om tillstånd gått igenom.

AS IF I FUCKING CARE!

"Och sen måste all personal skriva under att de godkänner kameraövervakning."

AS IF I FUCKING CARE!

Som om någon personal skulle säga nej! Jävla puckon. Men, jag skall trots allt fixa det.

Nästa vecka.

Hämtar talibanen på dagis och beklagar min onda rygg. Hon är en snäll liten 4-åring för hon erbjuder sig genast att massera den.

Dagen och eftermiddagen avslutas med att tonåringens pojkvän dyker upp helt oanmäld för att hämta en kvarglömd sak. Tonåringen är inte hemma.

Detta betyder att jag öppnar dörren intet ont anande och TOTALFÖRLORAR vår tävling!

Jag HATAR att förlora!

Som straff sa han att jag måste hitta på en ny tävling till i morgon kväll. Jag tror att jag ska övertala tonåringen att göra slut i stället.

Verkar lättare.

Rösta på mig

Och så blir vi rånade igen...

Klockan är 00.30 och jag har just kommit hem från vår 2:a butik på Östermalm.

22.30 ringer personalen och talar om att butiken blivit utsatt för rån. Denna gång hade gärningsmannen en kniv, vilket känns klart olustigt. Lyckligtvis så kom ingen till skada.

Poliserna var snabbt på plats och flera bilar var ute och letade, men utan resultat.

Det sorgliga i det hela är att vi har ytterligare en butik på Östermalm och polisen var ganska säkra på att den står på tur.

Jag blir så satans förbannad.

Snacka om loooooser!

Jag har ju en fot i videofilmbranschen. Frågan är om den foten blir så långvarig.

Varje år så har filmbranschen en så kallad galakväll. En massa utmärkelser skall delas ut. Och alla ska vi klappa oss för bröstet. Och träffa kollegor/konkurrenter. Det har blivit en slags firmafest.

Biljetterna är givetvis snordyra. Så jag väntar alltid in i det sista med att boka, då vi brukar bli 10-15 personer med avhopp och påhopp.

Och i år var jag lika iskall. Väntade lite. Mailade som vanligt runt till alla butikschefer och annat löst folk som ska med.

Men i år är också den första gången som jag har GLÖMT att boka. Och nu när jag går in på bokningssidan för att boka-betala så får jag meddelandet:

"Sista ansökningsdagen har gått ut och du kan inte längre anmäla dig." Eller nåt.

FATTAR NI LÄGET?!

Här sitter jag med en inkorg full av förfrågningar om "hur/när/var ses vi"-frågor från alla som ska med.

När galakvällen är?

På torsdag. Nu på torsdag.

Så gissa om någon ska ringa i morgon och smöra satan. Och personalen har förväntningar. Förra året satt vi direkt nedanför scenen. Och dreglade när Martin Stenmarck uppträdde.

Hur i h-e ska jag fixa det här?

Jag är rökt.

Rösta på mig

Idag är jag trött.

Dagen började med möte av Sveriges svar på CSI. De säkrade fingeravtryck och fotograferade.

Eftersom CSI är en serie jag gärna tittar på, så tycker jag mig vara en expert på hur det här går till.

Och efter en stund kunde jag inte hålla mig;

"Ehh, handskar och så där, det är inget man använder, eller?"

Den ena teknikern tittade upp, skrattade och svarade;

"Vi tittar på CSI hör jag!"

Så jag lade ner mina expertkunskaper och lät dem jobba i fred.

Resten av dagen bestod i att försöka hitta en psykolog med erfarenhet av rån/överfall. Snälla Suzi gav mig ett bra tips, även om just den kvinnan inte kunde.
För oss var det viktigt att gräva fram någon som kunde ta besök idag eftersom den unga killen inte är i så bra skick.

30 samtal senare hittade jag vad jag sökte; en präst (jajamensan!) som även är psykolog, och som jobbar med med just rån. Denna suveräna människa meckade om i kalendern och träffade vår anställde tidgare i dag.

Sen fick jag ringa Länsstyrelsen och skicka in ansökningar för kameraövervakning. Vi har ju det i en del butiker, men just den här trodde vi aldrig att det skulle behövas i. Länsstyrelsen upplyste mig om att det var långa väntetider, men eftersom jag är så satans trevlig och smörade som en babian, så bad hon mig att skicka henne papperen direkt, så skulle hon ordna saken.

Så denna vecka ska det inhandlas kameror och annat tekniskt skit. Exakt vad jag har tid med. Men personalens säkerhet går före allt annat.

När jag kom hem gick luften ur mig totalt så jag har varit en riktig skitmorsa och låtit talibanen titta på tv non stop. I dont give a shit.

Inte i dag i alla fall.

Rösta på mig

Det är ju själva fan!

I går kommer det in två icke-svensk-språkiga killar i vår ena inredningsbutik. Den ene kollrar bort butikspersonalen, och vips så snor den andre alla pengar i kassalådan.

I kväll ringer personalen från en av våra andra butiker. 20 minuter tidigare kommer en svensk, ung, kille med ett baseballträ, slår i disken och kräver honom på alla pengar samt personliga tillhörigheter. Kunderna som fanns i butiken sket på sig och höll händerna upp i luften. Rånet gick på några sekunder.

Jag fick kasta mig i bilen och åka in. Självklart så var det vår yngst anställde, som just gått på sitt kvällspass, som blev drabbad. Butiken var helt upp- och nervänd. 3 polisbilar kommer i ilfart och det hela tar ett par timmar. Sen var det bara att stänga. I morgon kommer tekniker och ska ta fingeravtryck.

Kan ni fatta att en rånare väljer en butik mitt på Östermalmstorg, där det kryllar av människor?!

Vi har ju 3 butiker till inne i stan, så jag åkte runt och pratade med personalen. Dessvärre har vi bara kameraövervakning i några av butikerna då det tar tid med tillstånd från Länsstyrelsen. Polisen talade om att butiksrånen ökar lavinartat, eftersom det blivit svårare och svårare att råna värdetransporter. Och att det största problemet är pissråttor som kommer över från Baltikum, springer runt och rånar, och sen drar hem.

Så i morgonbitti ska jag leta rätt på en psykolog med specialitet rån/överfall och skicka dit den stackars 18-åringen.

Jag blir så förbannad.

Rösta på mig
Videbutik på Östermalmstorg rånad
Publicerad: 13 april 2008, 18.44. Senast ändrad: 13 april 2008, 18.48

En videobutik på Östermalmstorg rånades på söndagskvällen av en ensam man.

Textstorlek: Normal text Större text Störst text Skriv ut
Visa på kartan
Rånaren gick in på butiken vid 18.30 på kvällen. Han var enligt Stockholmspolisen beväpnad med ett basebollträ och hotade personalen för att få pengar. Gärningsmannen fick kontanter och sprang sedan därifrån. Polisen letar efter honom i området. Ingen ambulans har kallats till butiken och det finns inga uppgifter om att någon skulle ha kommit till fysisk skada.

Talibanen diskuterar.

Vi åker till Kista Galleria för att gå på bio.

Innan den börjar så äter vi lunch på McDonalds.

Plötsligt kommer det en kille i en rullstol förbi. Talibanen undrar vad det är för något, och jag förklarar.

Vi har tidigare noga gått igenom det här med hjälm. Att bortsett från bilar, så har man hjälm på sig när man åker på allt med hjul.

"MAMMA! Han har ju ingen hjälm!

"Man behöver inte det när man sitter i en rullstol."

"Men han sitter inte, han åker ju!"

"Jomen just rullstolsbundna behöver inte ha hjälm."

"Vadå, är han fastbunden där?"

"Näe, men det heter så."

"Men du säger ju att man ALLTID måste ha hjälm på sig?"

"Jamen, jag säger ju att när man använder rullstol så behöver man inte det!"

"Mamma, varför har han inget bälte på sig?

"För att man inte behöver det när man sitter i rullstol."

"Men mamma, han sitter ju inte, han åker ju."

Alltså. Fatta. Never ending questions!

Rösta på mig

Inte alltid bra med valmöjligheter!

Jag måste ha vaggat talibanen helt fel.

I dag handlar vi trosor. Hon får själv plocka ut 6 st.

Alla har nån form av glitter på. Naturligtvis.

När vi kommer hem, och hon häller ut allt på bordet, så blir hon stressad. Hon vill genast sätta på sig ett par.

Jag befinner mig i ett annat rum, när jag hör att hon börjar storgråta. På riktigt.

"Mamma, jag kan inte välja, dom är så vackra allihop!"

Madre mia. Vilka problem.

Rösta på mig

Näe, inte lycklig

Hämtar en, för ovanligheten, glad taliban på dagis.

På vägen till bilen säger hon;

"Mamma, jag SÅ cyklig."

"Va? Menar du lycklig?"

"NÄE, jag är så CYKLIG i benen."

Stressad mamma kopplar inte.

"Vad menar du?"

"JAG MENAR ATT JAG ÄR SÅ SUGEN PÅ ATT CYKLA SÅ DET CYKLAS I HELA BENEN JUST NU!"

Okay, I got you baby.

Rösta på mig

1.Taliban 2. Hustru/Fiskar

Maken kom just hem från Cannes.

Och så här var scenariot;

Talibanen rusar fram. Hälsningsfraser och pussar utbytes.

Maken ger hustrun en snabb puss.

Maken ger taliban glittriga presenter.

Maken frågar hustrun om fiskarna har fått mat.

Oj.

Glömde visst.

Rösta på mig

Jävlar i min lilla låda.

Oj oj oj. I dag är jag förbannad. Så nu svär jag.

Vaknar och konstaterar att jag ännu inte hamnat i klimateriet. Menstrationscykeln fungerar dessvärre perfekt. Så jag blir på uselt humör.

Börjar med att maken ringer från Cannes och ger mig ett panikuppdrag. Som jag verkligen inte hade planerat. Som tog hela jävla dagen. För att jag fick åka land och rike runt, som en babian, och fixa.

Det jävla uppdraget slutade med 700 kr i p-böter. Som tur var använde jag makens bil!

Sen kommer jag hem, bara för att mötas av ett mail från syokonsulenten på tonåringens skola. Med inte alltför rolig information. Så jag får ett raus-anfall på henne.

När jag börjar lugna ned mig någorlunda, så sitter jag och MSN:ar med en kompis. Jag stötte ihop med henne och en gammal kollega, som jag jobbade med för tio år sen, under mitt lilla uppdrag idag.

Och hon skriver att han tyckte att jag hade blivit äldre.

Amenvadihelvete! Vadå ÄLDRE!

Kompisen skriver lite kaxigt: "vadå, trodde du att du skulle se yngre ut?"

NÄE, DET TRODDE JAG INTE. Eller; jag har inte tänkt nämnvärt på att åren faktiskt går.

Hur som helst så är sånt där skit det sista jag behövde få höra idag.

Vadå äldre. Jag är fan inte äldre.

Rösta på mig

Saker man INTE vill veta!

Jag har en väldans bra relation med tonåringen. Och hennes kompisar.

En del av mina kompisar har varit förundrade över detta.

Alldeles nyss konstaterar jag att det är på gott och ont med så bra relationer.

Tonåringens 2 bästa kompisar är här. Och som vanligt så handlar alla samtalsämnen om sex- & samlevnad. En av kompisarna är fortfarande en "desperat oskuld". Som vill bli av med den. Men inte till vilket pris som helst.

Nåja. Det är en annan historia.

Det 4:e icke oskuldiga medlemmen i detta bästa gäng kommer hem, med något i handväskan, och försvinner upp till de andra.

Det går 5 minuter.

Sen hör jag hur någon springer fort nedför trappan, genom hallen, förbi köket och ut till mig i vardagsrummet.

Det är oskulden. Hon håller något innanför jackan och frågar uppjagat:

"Mona, har du batterier?"

Jag svarar var någonstans, samtidigt som hon öppnar upp jackan och visar mig en rosa DILDO!

Jag håller på att tappa datorn i golvet. Hon öppnar kylskåpet, tar ett gäng batterier, rusar i väg med orden;

"Tack, du har räddat mitt liv, jag lånar badrummet däruppe ett tag!"

Alltså.

Jag är en modern mamma!

MEN SÅÅÅÅ JÄVLA MODERN ÄR JAG INTE!

Ibland är jag VERKLIGEN korkad.

Att laga mat är bland det tråkigaste jag vet.

Men jag vet att när jag lägger manken till, så är jag ganska bra. För jag har mycket bra gener.

Men.

Ris är ett problem. Stort problem.

De senaste åren så har jag aldrig lyckats att koka ris, utan att det bränns vid.

De, ytterst få, gånger som maken kokar ris så lyckas han.

Likaså tonåringen.

Men jag har accepterat mitt öde, så jag kokar alltid extra mycket, så att man inte märker den brända bottnen.

Och jag köper alltid samma sorts ris.

Igår, när dottern ska laga mat, så ropar jag till henne att hon inte ska glömma att sätta på timern på 20 min när hon kokar riset.

Och då får jag plötsligt en konstig ingivelse. Och säger att hon ska kolla på paketet.

I alla år så har jag, av någon konstig anledning, köpt Jasminris. Modell snabbris.

Den varianten som ska koka i 10 minuter. Och inte i 20.

No wonder.

Rösta på mig

Den som sa't han va't!

Jag har nyligen bloggat om att mina pensionärspucko-grannar ska sälja sitt hus. I går var det visning.

Jag och en annan granne kom överens om att vi skulle dit och snoka inkognito. Men i sista stund så fick hon förhinder.

Eftersom vi bor i ett eftertraktat område så misstänkte jag att det skulle bli en del folk. Och det blev det. Folk köade för att komma in.

Under tiden sitter maken och arbetar hemifrån. Och ser ut över kaoset med bilar. Han frågar om jag inte ska gå över.

"Jo, jag hade tänkt det men XXX kunde inte."

"Du är fan inte sann!" Sa han med en rysning, och menade att det skulle vara höjden av nyfikenhet.

30 minuter senare, så har han frågat mig ytterliger 3 ggr om jag skulle över. Till slut gick jag över till granne nr 2, och skulle fråga henne, men ingen var hemma.

På vägen tillbaka kommer granne nummer 1 hem, så vi kastar oss in i huset. (Bara för att i och för sig träffa granne nummer 2 innanför dörren!)

Vi hann inte ens inspektera första rummet förrän jag kände att någon kom bakom mig. Jag vänder mig och noterar, med största intresse, att maken kom inglidande!

"Ehh, ja, man måste ju kolla, ehhh!"

Jag garvade läppen av mig.

Tills jag går in i nästa rum, och står öga mot öga med mäklaren.

Och det är ju inget konstigt med en mäklare på en visning. Det var bara det att det var "vår" mäklare.

Som givetvis kände igen oss.

Något pinsamt.

"Ähhum, alltså...eh..ja...alltså: man måste ju kolla lite..." Sa jag.

Hon skrattade bara, och höll med.

Och jag skämdes ögonen ur mig.

Men tillfredställde mig själv med att konstatera att huset såg för jävligt ut.

Jävla bajsgrannar.

Rösta på mig

Små och stora ord.

Jag har alltid eftersträvat att mina barn skall ha ett bra vokabulär. Med tonåringen så började jag tidigt: när hon så sakteliga började läsa så bytte jag roller, och hon fick läsa godnattsagan för MIG. Bra träning tänkte jag. Och det gav resultat.

Med talibanen har det varit ännu lättare. Hon visade tidigt intresse för bokstäver och skriver utan problem våra inköpslistor. Även om det tar tid.

Och hon har ett enormt välutvecklat vokabulär. Och jag antar att det behövs med tanke på att hon pratar oavbrutet.

Men solen har sina små fläckar. Det finns några ord och meningar som hon bara inte kan lära sig, trots att jag tjatat om det 100 ggr;

"Mamma, kan du STÄNKA tv:n?"

"Titta, hunden hoppade över det där höga KASTEKET."

"Han BÖADE mig." (Han sa BU till mig.)

"Mamma brukar betala med BETALNINGSLAPPEN," (Kreditkortet)

"Det kliar i KNÄBÖJSET." (Knävecket)

Hon har också ärvt sin fars förmåga att vända uppmärksamheten/kritiken i motsatt riktning:

I helgen så var hon på uselt humör en dag. På kvällen, när hon nattas av maken så säger han;

"Du, det har inte varit en speciellt rolig dag idag. Du har inte varit så snäll!"

"JAG BLIR GALEN PÅ DIG PAPPA, du städar ALDRIG undan, och stänger ALDRIG ditt skåp (han låter alltid skåpdörren i badrummet vara öppen, och plockar aldrig in linsprylar, hårborste och annat som får ligga strött utanför.) och nu är det NOG pratat om det!"

Eller som när maken ringer hem och är orolig för att hon har 40 graders feber, och hon svarar, mycket ynkligt och svagt;

"Ibland händer det att ens föräldrar är oroliga för sina små barn när dom har hög feber."

Och jag kan inte säga annat än att jag har ruskigt roligt mellan varven, när jag hör hennes utlägg och konstiga ord!

Rösta på mig

I bland undrar man.

Vi har ju ett akvarium. Eller rättare sagt, maken har. Förvisso ganska snyggt.

Han vill ju ha husdjur, men jag har sagt blankt nej. Dom fäller hår. Och så dör dom.

Så det blev fiskar. Ganska lagom.

Maken behandlar dessa fiskar som om de vore de barn han skulle vilja ha. (Jag gick ju med på talibanen, men sen stängde kiosken.)

Och det är ett himla tramsande kring dessa fiskjävlar. "Oj, har du sett, den där och den där har förökat sig!" Eller: "Oj, har du sett var den där slamkryparen har vuxit."

I couldn't care less.

För några dagar sen bytte han allt vatten. Så det blev klart och fiiiint. Det brukar hålla sig någon månad.

Nåväl.

I går kväll sitter vi, tillsammans med tonåringen och pojkvän, och tittar på en jättebra film. Allt är uppdukat; dricka, vitlöksdipp, chips, morötter och choklad.

Helnajs.

Från soffan kan men se akvariumet i matsalen.

Mitt när det är som mest spännande så säger plötsligt maken:

"Du, kan vi stänga av ett tag, det är nåt fel på akvariumet. Det är alldeles grumligt." (Läs: för att få bort grumlet så måste man byta vatten = 1,5 timmes jobb.)

Jag trodde jag skulle få spader.

"Menar du på fullt allvar att vi ska stänga av filmen för att du ska fixa akvariumet, eru helt jävla galen! Glöm det!"

Sa jag.

Och vi fortsatte att titta på filmen.

Jag undrar i bland vad det är för fel i huvudet på honom.

Rösta på mig

Märta-Mens

Var uppe sent och vaknade således sent.

I duschen planerar jag hela dagen. Åka och byta däck, storhandla, presentinköp. Och så vidare.

För nu är det ju lördag. Och maken är hemma. Och jag har varit INSTÄNGD hela veckan med en sjuk taliban.

Så jag behöver LUFT!

Kommer ned och upptäcker talibanen framför tv:n.

Jag frågar var pappa är.

"På jobbet", svarade talibanen.

Då jävlar brann det i håret. Jag ringde honom, och laddade i från tårna.

Hela veckans frustration, nästa veckas Cannes-resa, kvävnadskänslan, "jag-hatar-mitt-liv" kom. Rubbet.

Under tiden så hör jag att han försöker få en syl i luften.

Jag fortsätter. I 180.

Efter en kvart så lyckas han.

"Amen för i helvete, vi driver företag här och nu är XX sjuk så jag måste stå på Upplandsgatan (en av möbel-inredningsbutikerna) och ingen annan kunde jobba! Lugna ner dig för fan!"

Jaaahapp. Vad säger man då? Inte mycket. Jag lade på, åt en lång frukost och, konstaterar så här i efterhand, att jag kanske överreagerade. Lite.

Men sen gjorde vi en deal. Jag åker in och löser av honom. Så att jag får träffa MÄNNISKOR.

Och andas lite.

Rösta på mig

Bortrationaliserad

Under många år hade jag "förmånen" att åka till filmfestivalen i Cannes. För er som inte varit där kan jag berätta att det är vansinnigt kul.

Ja, bortsett från att samtliga affärsägare höjde priserna tredubbelt under denna festival, men för en shopoholic så hade det ingen större effekt.

Sen kom talibanen.

Sen kom en himla massa omstrukturering, företagsköp etc etc.

Och varje år har jag längtat tillbaka.

I veckan talar maken om för mig att han åker dit på måndag. Det är nån inköpsmässa för tv- och filmbranschen.

Ensam.

"Amen, alltså, inträdesbiljetterna kostar 20 000 kr st (ja, kan ni fatta?!), sen vet du ju hur det är med alla luncher, middagar och allt det där. Det blir lite dyrt om du också ska följa med. Och vi har ju nyss varit i Thailand. Och jag blir ju bara bara borta i några dagar."

Så jag ska vara hemma och sköta markservicen. Och ta igen en veckas arbete.

Jag var på väg att protestera.

Sen kom jag på att jag faktiskt åker på shoppingresa till Las Vegas om några veckor.

Och då gick avundsjukan raskt över.

Rösta på mig

Långtråkigt

Talibanen är rastlös. Mycket.

Hon upplyser mig om att hon vill gå ut idag.

"För mamma, jag har ingen feber, KÄNN PÅ MIN PANNA!

Jag känner, och svarar;

"Jo, du har lite feber."

"NÄE DET HAR JAG INTE, DET ÄR FAKTISKT DU SOM VARMAR DEN!

Well, det är inte alltid som det språkliga sitter som det ska.

Rösta på mig

Inte alls envis!

Idag serverar jag lunchen sent.

Lövbiff med dijonsenap, grädde och ris.

Jag säger att, om hon äter upp maten, så kan hon få en glass efteråt.

Vi sätter oss prick 13.00.

Nu är klockan 15.19, och hon sitter fortfarande kvar.

För en timme sen så sa jag att hon kunde gå från bordet. Men att det inte blir någon glass.

Hon är envis. Hon har bestämt sig för att hon absolut ska ha en glass.

Så hon sitter där och tuggar.

Långsamt.

Och jag tänker inte heller ge mig.

Rösta på mig

Ja jävlar vad finurlig jag är!

Vi bor i ett s k fiiint område. När vi flyttade in, från en annan kommun, så trodde vi att vi hamnade i ett område fullt med barn.

Icke.

Idioter överallt.

Sakta men säkert så har det skett ett generationsbyte.

Så nu är det bara två pucko-grannar kvar;

En granne med lite större barn som har en hund SOM SKÄLLER KONSTANT! Jag är djurvän, men jag hatar den här jävla hunden. Eller rättare sagt ägarna för att de inte uppfostrat den. Förra sommaren gjorde den ett utfall mot talibanen, men lyckligtvis så har vi staket emellan.

Samma familj hade också förra sommaren ett FÖDELSEDAGSKALAS för hundjäveln. Med köttfärstårta! Ja, då fattar ni.

Så jag tar tacksamt emot alla tips, utom att prata med dom för dom är helpuckade.

Den andra pucko-grannen är ett pensionärspar varav maken vigt sin lediga tid med att klaga på allt och alla runt omkring. Vi har hörntomt med häck, så gissa om han lägger lappar i brevlådan om häcken är högre än det statuerade 73 cm, eller vadfan det nu är.

Och gissa om jag låter häcken växa så att den är 2,5-3 meter mellan varven!

Men så idag satt jag och åt middag och råkade titta ut genom fönstret. Ser en bil som sakta kör förbi.

Jag vet inte vad det var men fick en "känsla" och jag gick genast in på Hemnet, och mycket riktigt; pensionärspuckoparet skall äntligen sälja.

Halleluja, mitt liv är räddat!

One down, one more to go!

Rösta på mig

Blä, en sjuk taliban och en uttråkad mamma.

Talibanen vaknade med 40 graders feber igår.

I vårt hem är det inte fråga om vem som är hemma.

Så jag är hemma.

Och försöker jobba.

Och det är ju lätt med en babblande 4-åring, som själv hävdar att hon bara är tyst när hon äter glass.

I källaren har jag en stor, gammaldags frys. En sån där man kan gömma sin ihjälslagna fru i.

Den är full med glass.

Det är inte så hälsosamt. Har jag hört.

Men i morgon ger jag upp.

I morgon ställer jag hennes pall bredvid frysen, så att hon kan hämta så mycket hon vill.

Får man tycka att det är apa att vara hemma med sjukt barn?

Rösta på mig

Jag är ett geni. Med dåligt samvete.

Käraste vännen Christina kom och hälsade på idag.

Hon drog med mig ut i trädgården. Fram med solstolar och kaffe. Och intressant prat.

Christina upplever sin första vår i en lägenhet.

Lägenheter har inga trädgårdar.

Det har villor.

Jag bor i villa.

Jag bor i en villa med en trädgård.

Jag bor i en villa med en trädgård som har femtioelva träd varav en stor jävla mega-ek.

Träd har löv. I synnerhet arten ek.

Jag avskyr trädgårdar. Jag ser det som att det är makens trädgård, och mitt hus. Bra fördelning.

Men maken kommer undan trädgårdsplikterna då jobbet går före.

Så då antar jag att det är jag som är trädgårdschef.

Käraste vännen Christina frågade tidigt i vintras om hon får låna min altan och sola i sommar.

Självklart.

Jag undrar om jag ska lura henne att man blir MYCKET brunare om man krattar först.

Ja. Jag tror minsann att jag ska göra det.

Nä.

Fan. Så kan man inte göra mot goda vänner.

Jag får väl sätta upp den där lappjäveln på ICA.

"Trädgårdshjälp sökes.."

För nu kan jag inte skylla på att det är vinter längre.

Rösta på mig

Föräldrakoll. Or not.

Talibanen får vara upp lite extra länge i kväll. Så när Bolibompa är slut så tar en repris av en ungdomsserie över: Adam & Eva.

Jag tänker inte på det. Bortsett från att talibanen sitter som helt uppslukad, och är TYST. Väry ovanligt.

Så då reagerar jag. Och noterar att språket i serien inte är vad jag vill att hon ska höra.

Men innan jag hinner distrahera henne och byta kanal, så säger hon:

"Mamma, vad betyder sexig?"

Jag brukar i regel vara blixtsnabb när sådant här dyker upp. Men jag var way into min patience på datorn, och hann inte trycka in alla indianer i kanoten.

"Ehh, mmm, ehh." Tänk fort. "Det är svårt att förklara, men det betyder ungefär att man är..ehh...extra söt."

Och känner direkt att jag sket i det blå skåpet. För hon är inte dum.

"Mamma, är jag sexig?"

Okey. Svarar jag nej, så säger jag ju att hon inte är extra söt, och det lär ju få konsekvenser.

Säger jag ja, så kommer hon lägga saken på minnet och tala om för allt och alla att hon är sexig.

Snacka om att måla in sig i en hörna. Hjärndöd morsa.

Vad jag svarade?

Man får väl inte vara dum.

Med flit hade jag ned pärlasken på golvet och skrek "ÅHHH NEJ, vad klantig jag är!"

Sen föll saken i glömska.

Nästa lördag åker hon i säng prick 19.00.

Rösta på mig

För min info

Samtal i bilen med familjens beteendevetare, alias talibanen:

"Mamma, ska jag berätta för dig hur man gifter sig?"

"Mmm"

"Först säger domaren: Axel tager du denna fru?
"Ja tack", säger Axel.
"Sen säger domaren till mig: tager du denna man-make?"
"Sen pussas man, hi hi, sen tar jag mina glas-skor och går hem."

"Men, din man-make då, får inte han följa med dig hem?"

"VA?! NÄE, han bor ju hos sin mamma och pappa!"

"Men när man är gifta så brukar man bo tillsammans. Oftast." Säger jag, som i början av vårt äktenskap, inte alls bodde ihop med maken.

"Men MAMMA, mitt rum är ju ROOOOSA och LIIIIILA, det gillar inte killar. Det är tjejfärger!"

"Jaså, jag trodde att det inte fanns några kill- och tjejfärger."

"Jo, det gör det. Och sen ska morfar få bygga en trappa upp till min säng, för jag ska ligga på 15 madrasser och ha dunbolster. För jag är egentligen en prinsessa."

End of discussion.

Rösta på mig

Ciao, merhaba, terve...

Tonåringen har ju en pojkvän sedan ett par månader tillbaka.

Och nu vet jag inte längre om jag tycker det är så bra.

För han och jag inledde en tävling.

Och lyssna på vad en korkad medelålders hagga och en liten pojkvasker roar sig med;

Varje gång vi träffas, vilket är i stort sett varje dag, och jag öppnar ytterdörren så måste vi säga hej till varandra.

Och det är ju inga konstigheter.

Det är bara ett krux.

Vi måste säga hej på ett nytt språk varje gång. Och "hej" och "hi/hello" diskades.

Han håller på att avverka jordens olika stambefolkningars språk.

Jag började med Europa, och vidare ut i världen.

Men nu börjar det fanimej att sina.

Häromdagen så ringde det på dörren. Jag visste att det var han och fick råpanik. Hade inte kollat upp mitt "hej" för dagen. Järnet in på nätet. Det ringer en gång till. In på google och vidare därifrån. Det ringer igen.

Jag kutar fram, öppnar och säger hej på vad det nu var för språk.

Han sa sitt och fortsatte med: "ORKA att du går in på nätet innan du öppnar dörren!"

Nyss kom han igen. Jag frös till is. Övervägde STARKT att ringa upp till dotterns rum, be henne öppna och själv springa ned i källaren och gömma mig.

I sista sekund ramlade det ned ett Holländskt hej.

Kvällen är räddad.

På en puckoskala mellan 1-10 så är det nog inte så svårt att gissa var jag hamnar....

Rösta på mig

Dum i huvudet. Eller dum i hela huvudet.

Jag har precis beställt ett shampoo på nätet.

Till det facila priset av 450 kr.

Och då kan man ju lätt tro att jag får hem en 5 liters dunk, eller nåt.

Nä.

EN flaska.

Eftersom att jag plötsligt har blivit allergisk mot ammoniak. Som finns i hårfärgningsmedel. Så jag har ont i hela skalpen. Och kliar sönder mig.

Och så råkade jag bränna sönder huvudet i Thailand.

450 kr.

Gissa om maken kommer att få andnöd.

En kraftig sådan.

Rösta på mig

Ursäkta tystnaden

men denna vecka är jag i röjningsbranschen.

Vi håller på att slå i ihop två lager, varför det ena måste röjas. Och jag är ledsen att säga det, men jag anser att det inte är ett jobb för kvinnor.

Mmm. Sticker ut hakan, men det är alldeles för tungt för mig och den kvinnliga kollegan. Och skitigt till max. Eftersom värden nyss gjort stambyte.

Så jag är fullkomligt slut när jag anländer till dagis för att hämta talibanen. Det var med nöd och näppe jag orkade köra dit.

Och då möts jag av någon som har spenderat större delen av dagen utomhus. I lera.

Vi pratar ligga i lera. Vi pratar lera upp över mössan. Vi pratar lera i ansiktet.

De röda stövlarna var ingeggade i tjock, brun lera, och var inte längre röda.

Så jag informerade damen om att vi skulle få gå hem. Inte en chans att hon skulle in i min bil. Med beige klädsel.

Hon fick klä av sig på trappan och gå in till tonåringen, som dumpade allt i badkaret.

Jag fick gå tillbaka till dagis och hämta bilen. Sen hem och tillbringa 40 minuter med att stå böjd över badkaret och skölja av skiten.

Så nu är jag ledbruten.

Och gnällig.

Klockan 7 i morgonbitti ska jag vara på lagret igen.

Jösses vad grinig jag ska vara när denna vecka är slut.

Rösta på mig

Så sant.

Sitter i bilen med talibanen. Hon är på värsta tjathumöret. Och jag är hungrig.

Till slut säger jag att hon får lägga av att tjata.

"Varför då?"

"För att jag inte gillar människor som tjatar."

"Varför då?"

"Tänk dig själv om nån skulle tjata på dig hela tiden."

Tyst

"Men mamma, du tjatar ju alltid på mig: "Du måste städa, ät upp maten, gör inte så." Det är ju tjat mamma."

GAAAAAAAAHHHHHH!
Rösta på mig

Med risk för livet.

Min man somnade för 1,5 timmar sen. Innan han gick upp och lade sig så sa han att jag "måste väcka" honom.

"Jamen, du är så himla otrevlig när jag väcker dig."

"Näe, du MÅSTE få upp mig, du MÅSTE verkligen det för jag MÅSTE jobba."

Så efter nån timme går jag upp.

Och petar på honom. Och drar i hans byxor. Och killar under fötterna.

Samtidigt som jag snällt säger att han MÅSTE gå upp.

Jag får flera "mmm", så jag fortsätter att peta och pilla.

För det var ju verkligen "viktigt".

Då kom det.

"DET RÄCKER NU!"

Jag drog som en avlöning.

Och givetvis somnade han om.

Och fy fan vad skit jag kommer få i morgon.

Rösta på mig

Vill man, så kan man.

Idag har min extremt ohändige man lekt Martin Timell.

Förvisso bara under ett par timmar, men jag blev faktiskt imponerad.

Han blev så utmattad av dessa två timmar, så nu sover han. Som en bäbis.

Och klockan är inte ens 20.00.

Ja, ja. Det går ju framåt i alla fall.

Rösta på mig

Häpp

I natt drömde jag att jag hade sex med Mikael Persbrandt.

Drömmen måste ha börjat tidigt.

För det var ingen ände på det.

När jag väl vaknade så försökte jag somna om.

Det gick inte.

Det är vid sådana tillfällen man önskar att man har en fjärrkontroll när man sover.

"Play...."

För man kan väl inte rå för vad man drömmer. Va?!Va?!Va?!

Rösta på mig

Glömde sig lite

Dagarna går lite för fort nu.

Det ska inte vara påsk nu. Den ska vara senare. När det inte är någon snö.

Så jag var inte beredd. På påsken alltså.

Och på påskkärringarna.

Så jag har inget godis hemma. Och har redan satt på mig mina "myskläder".

Och det ringer satan på dörren hela tiden.

Så jag öppnar inte.

Och Skärtorsdagen är ju inte direkt ett nytt påfund för i år.

Så jag borde ha förberett mig.

Dessutom har jag flera ton godis att tillgå. Om jag bara hade orkat att åka och hämta.

Geez, vilken looser jag är.

Rösta på mig

Basattnivet

Så här ser en elefantrumpa ut. På nära håll. Bara något större än min egen.

Rösta på mig

Skavsår i öronen.

En del av er har haft förmånen (or not) att träffa talibanen. Av fri vilja.

Det finns dom som inte har nåt val.

Som taxichauffören Arne, som körde oss till Arlanda. Som blev helt sönderpratad av henne. Vi har aldrig träffat Arne, men efter 25 minuters oavbruten utfrågning, diverse konstateranden och samtal om allt möjligt, så kändes det som om vi var gamla bekanta. Ofrivilligt.

Som personalen på hotellet, som inte fattade ett skit av vad hon sa, men lät henne hålla låda i baren varenda kväll. Bara för att hon var så söt.

Som alla andra flygresenärer på ett antal flighter till och ifrån Thailand.

Men inte som taxichauffören som körde oss hem.

Då satte jag ned foten.

När hon frågade vad chauffören hette, så visste jag att klockan var slagen. För när hon väl har fått ur en människa dess namn, då är det kört. Då pratar hon non stop. Och jag menar NON STOP. Så jag sa;

"...och Tommy tycker INTE om att man pratar i hans taxi!"

"Varför inte då mamma?"

"För att han han har kunder i den här taxin som pratar hela dagarna, så han orkar inte att man pratar på eftermiddagen. Då måste man vara tyst."

"Jaha."

Hemska mamma.

Men hon var tyst.

Hon har aldrig, någonsin, varit tyst 20 minuter i sträck.

Och övriga familjemedlemmars hårt såriga öron fick äntligen lite ro.

Rösta på mig

Ett annat samtal

Vi sitter en kväll och pratar om vad vi är bra på. Alltså vad talibanen tycker att vi övriga i familjen är bra på.

Och hon konstaterar följande;

Pappa: "jobba och tjäna pengar. Och vara snäll."

Storasyster: "läsa för sig själv. Stänga sin dörr, det är hon bra på."

Mamma: "städa, laga mat och ge mycket kärlek."

Alltid lika intressant att höra hur man uppfattas av en 4-åring.

Rösta på mig

Krasst konstaterande!

Vi fördriver några timmar i väntan på ett flyg. Jag frågar talibanen vad hon ska jobba med när hon blir stor.

Hon funderar.

"Laga motorcyklar. Och bilar."

Jag ser ut som ett frågetecken. För jag har aldrig ens hört en tendens till att vara intresserad av sånt. Så jag förklarar att hon alltså vill bli bilmekaniker.

Hon frågar vad jag vill göra när jag blir "stor".

"Jaadu, jag vet inte. Men jag vet att jag skulle vilja jobba jättelite, och vara hemma och fixa och greja i huset."

Säger jag. Och menar renovering och inredning.

Talibanen tänker en stund. Sen förstår hon.

"Jaha. Du menar att du vill bli städerska!"

Rösta på mig

Saktfärdig

Allting går så lååångsamt.

Dagen börjar med att talibanen vaknar 03.00. För hennes kropp är inställd på Thailand-tid. Så för henne var klockan 09.00. Och hon hade därmed sovit klart.

Men det hade inte mamma och pappa. Så pappa fick gå upp, och in i hennes rum, sätta på en film, och dö i hennes säng. I ett par timmar. Sen var det bara att kliva upp.

För talibanen fick en klocka på någon av flygplatserna. En rosa med strass-stenar. Så ni kan ju tro att hon inte tar av sig den frivilligt.

Och det är ju inte lätt att vara 4 år och inte kunna klockan så bra. Men hon visste att klockan var "halvsex, och du måste gå upp nu pappa." Och "PAAAPPPA, nu är klockan faktiskt SEX och du MÅSTE gå upp!"

Själv öppnade jag datorn på kontoret, endast för att mötas av 264 nya mail. Och jag blev genast väldigt trött.

Så arbetstempot har inte varit på topp direkt. Fast en sak var bra idag. Det är nåt fel på min mobil.

Ungefär en gång om året så inträffar detta "fel". Första gången trodde jag att vi missat fakturan. Men operatören säger sig inte veta varför. Och varje gång så skall "felet vara avhjälpt inom ett par timmar". Och jag frågar alltid hur de kan veta att det ska vara det, när de inte vet vad felet är. Och jag har extremt många felringningar. Folk som bestämt hävdar att de har ringt ett helt annat nummer. Så nåt är fel med mitt nummer.

Nåja. Nu tillhör ju inte jag dom som går i taket av att inte ha en fungerande telefon.

Jag njuter faktiskt.
Rösta på mig

HEMMA!

Okey.

Jag åker från 34 grader och vaknar upp med 1 grad OCH SNÖKAOS!

Har inte hunnit läsa era kommentarer ännu, men nu är ordningen återställd! Resan har varit fantastisk. Bortsett från hemresan.

Eftersom vi var ute "femitolv" med att boka alltsammans, så uppstod vissa problem med flighterna. Vi var tvungna att ta 4 flighter hem. Och som vanligt var det jag som drog nitlotten.

Kliver på planet i Bangkok. Bakom vår stolsrad så är det en vägg. Och då konstaterar jag följande;

Det går inte att fälla sätena nämnvärt.

Strax efter att vi kommit upp i luften, så hör jag ett ljud. Efter ett tag konstaterar jag att det är ljudet från toalettspolningen. Jag sitter alltså vägg i vägg med toaletterna.

Det betyder också att jag har en jämn kö av människor som står intill mig. Som absolut måste använda mitt nackstöd som "handtag".

Framför mig sitter en dum jävla tysk, som givetvis fäller sätet maximalt.

Så under 11,5 timmar håller jag mig vaken. Och lyssnar på allas jävla toalettbesök.

Och bara för att jävlas, så ser jag till att flytta på mina ben en gång i halvtimmen. Böka riktigt ordentligt, så att gubbajäveln framför mig inte skulle få sova.

När vi kommer hem till huset så har jag varit vaken 33 timmar i sträck. Och är död.

Lägger mig och sover två timmar.

Och går sen på restaurang med bästa väninnan.

Har massor att berätta, så nu kommer det rassla till ordentligt med inlägg!

Moooohaaaa

Ha! Trodde ni att ni skulle slippa mig va?

Lite magic och jag har både ååååå,ääääää,öööö!

Flygresan gick kalasbra. Bortsett från att talibanen kissade ned flygstolen och att vi fick springa satan mellan två flighter.

Vi bor überlyxigt. Men vi har lite fler hyresgäster än vi räknat med: myror. Plenty.

I dag har vi paddlat kanot. Tänkte att det inte skulle vara några problem. Någon sa att vi bara behövde paddla typ 50 meter bakom kröken, så skulle värsta stranden ligga där.

1 km senare hamnade vi på öppet, och icke ett lugnt hav. Ingen jävla lyxstrand i sikte. Jag och tonåringen, som satt i samma kanot, blev bajsnödiga. Tonåringen för att ramla i, jag mest för att min svindyra kamera, väl inpackad i väska och plastpåse, skulle hamna i spat. Så vi paddlade som babianer tillbaka. Väry good träning för gäddhänget. Kan knappt lyfta armarna nu.

Vi ligger 6 timmar före er nu, så nu drar vi och käkar. I går hamnade vi på ett svenskt bajshak. Beställde min favoritefterrätt: äppelpaj med vaniljsås. Vad kommer in?

Vaniljsås. På nån sorts brun kladdig kaksörja. Två äppelskivor låg vid sidan om! Amen vafan, det var ju en svensk restaurang! Och ja, givetvis äter vi thailändskt, men nu var det kris; sent som attan och talibanen superhungrig, så vi tog första bästa pläjs.

Vi hörs!

Bloggångest

Jag har separationsångest.

Jag får inte häcken ur vagnen när det gäller att packa.

Jag vet inte hur jag ska klara mig utan blogga-varje-dag-läsa-allas-bloggar.

Det är sånt som kallas patetiskt va?

Jag utgår från att det finns internetcaféer. Utan å,ä,ö. Det lär bli lattjo.

Måste bara skaka av mig maken.

I morgon kväll lyfter jag.

Rösta på mig

Slug mamma.

Ni som varit med ett tag vet att Talibanen har en alldeles särdeles dålig klädsmak. Eller rättare sagt, hon besitter inte förmågan att matcha färger och mönster.

Så den sluga mamman smög in i garderoben och tog bort "värsting"-kläderna. Allt det som glittrar mest. Och de kläder jag vet att hon matchar med vissa saker som gör att man lätt kan tro att hon är ett ensamt och övergivet stackars barn.

Idag kommer vi hem från dagis och hon rusar upp för trapporna för att ta fram allt.

Och givetvis så blir det tårar och tandagnisslan när hon inte hittar alla godsaker.

Men mamman är slug.

Mamman skyller på städerskorna;

"Men oj gumman, dom måste ha städat undan det. Näe, dom är bortresta, så jag kan inte ringa och fråga vart dom har lagt kläderna. Ohh, så tråkigt, men det blir nog bra. Vi kan köpa nya kläder i Thailand...."

Ändå lyckas hon förhandla ner en glittrig långklänning i leopardmönster, som absolut ska matchas av ett par blommiga (!) strumpor.

Missade den totalt.

Rösta på mig

Födelsedag!

Råkade av en händelse notera att i dag är det exakt 1 år sen jag startade den här bloggen. Mycket tveksam till det här med bloggeri.

Men jösses vad kul jag har haft!

Grattis till mig själv!

Rösta på mig

Check

Rakat benen - check

Fixat tånaglarna - check

Hämtat upp resväskorna - check

Varit på Apoteket - check

Hämtat upp sommarpjucksen - check

Packat - not checked

Hotell - ingen jävla aning. Fortfarande.

Rösta på mig

Inte samma sak.

Jag gav ju maken ett Nintendo Wii-spel i somras. Och vi har spelat en del. Eller rättare sagt; jag har koncentrerat mig på bowlingen. För allt annat var för jobbigt.

Och jag har blivit värsta proffset.

Så när en god vän bjuder in oss på discobowling"turnering" med 40 personer i fredagskväll så visste jag att jag skulle ta hem spelet. Jag eller maken.

Vad jag inte visste var att det fanns en del riktiga proffs där. Eller att Nintendo Wii inte alls är som på riktigt. Visst fan hade jag räknat ut det, jag är inte blond, men tekniken är dock 100% densamma, och det var det jag räknade med.

Glömde dock bort att klothelvetet vägde 12 kg.

Jag blev inte sist. Men inte långt i från.

Och idag, två dagar efter, så är jag helt ledbruten. Jag kan knappt lyfta något och än mindre sitta på rumpan.

Jag tror jag håller mig till Nintendo Wii i fortsättningen.

Rösta på mig

Tacksamhet, en dygd. Eller inte!

Man tror ju att en tonåring, som ständigt tjatar om att få åka utomlands, skall bli till sig i trasorna över en överraskningsresa till Thailand.

Eller inte.

Först ett glädjens rus. Sen möts man av konstant dåligt humör och vresighet.

Efter två dagar så frågar man vad problemet är. Egentligen.

Och man får det sedvanliga muttret "ingenting" tillbaka.

Sen kommer kommer det;

"Jag har inga sommarkläder. Jag kan inte ha bikini. Jag är för fet."

Och då väger man typ 45 kg. Smal som en sticka alltså.

Men nä. Man är för fet.

Och jag lackar. Och säger att jag inte vill ha nån repris från Spanien förra året. Där man hade ångest för att man blondin-"slingat" 100% av det mörka håret. Och var sur varenda dag. I en vecka.

Och jag tänker på de familjer som faktiskt inte har råd att åka på semester i Thailand. Men som skulle göra vad som helst för det. Och då blir jag ännu argare.

Och allt faller ju faktiskt tillbaka på mig själv. Det är ju jag som har uppfostrat henne.

Eller inte.
Rösta på mig

En fika kanske?

Talibanen sover borta. Kommer hem i kväll.

Det betyder sovmorgon.

Tonåringen har pojkvännen här.

Det betyder att dom sover läääänge.

Maken åker till jobbet. Tidigt.

Det betyder att jag är solokvist.

Och kan göra vad jag vill.

Jäklar i min lilla låda. Det händer ALDRIG!

Finns det nån som vill komma och hälsa på?

Rösta på mig

Och så var det dags igen.

Talibanen är utleasad.

Hustrun och maken ska ut.

Hustrun ska göra sig bjutifull och sminka sig.

Sminket är slut. IGEN!

%&/!#§ tonåring!

Jag blir vansinnig!

Rösta på mig

Hemligheter

När vi bokar resan så är tonåringen i Sälen.

Vi bestämmer oss för att berätta om det nu på lördag. Kruxet var om man kunde få talibanen att hålla tyst.

Hon lovade. Dyrt och heligt.

Tonåringen kom hem idag och jag åker och handlar. Talibanen säger att "vi har en överraskning till dig!"

Tonåringen försöker hårt att övertala henne att tjalla. Att "det kan bli din och min hemlighet, om du berättar vad det är för överraskning".

Men talibanen svarar att hon inte vill berätta "För jag vill inte att mamma ska bli arg på mig." Tonåringen tjatar vidare, men talibanen är tyst som muren.

Så sitter vi och äter middag. Tonåringen frågar var grannarna är, för det är mörkt där.

Jag svarar att jag inte vet, men att de åker till Thailand på tisdag.

"Och VI åker på onsdag." Säger talibanen. Av bara farten. Så klart.

Mamma-Glappkäft.

Rösta på mig

Tänkte på en sak.

Alltså.

Ni glömmer väl inte bort mig bara för att jag tar lite semester va?!

Rösta på mig

Vaccation

Vi skulle ju ha åkt till Indien. Men det blidde inget då skolan inte gick med på ledighet pga viktiga prov just då.

Så vi bestämmer oss för andra resdagar. Och till Thailand. Men eftersom vi är egna företagare så kan vi inte vara borta 14 dagar. Och 7 dagar är för kort tid. Så då faller alla charterresor bort. Vi vill vara borta 12 dagar, för två går ju åt till resandet.

Så vi bokar reguljärflyg. Och betalar. Och det är ju bra.

Och vi väljer ett ställe som många pratar om; Koh Chang, elefantön. En liten plutt-ö.

Vi sticker på onsdag. Snabba puckar.

Och när vi åker så långt så vill vi bo bra. Inte på nåt lopphotell.

Vi missade en liten detalj bara.

Kallad högsäsong.

No fucking rooms available. Och vi mailar satan runt till tänkbara ställen.

Så nu är det bara att invänta svar.

Och med min enorma tur så hamnar vi väl på nåt ryggsäcks-pang.

Gräjtans!

Rösta på mig

Alltså, varför ens bemöda sig?

This hotell/bungalow was no good, vi hade kackerlackor on the room and it was not a clean rom. Ac maskin wasVERY noisy and was outside the wall with the bed, so we couldent sleep good, i said that to the reception personal but they dident do anything.

Jag sitter och letar hotell och är på en internationell hemsida. Letar mig fram till omdömen om hotellet. Och hittar ovan.

Jag var säker på att det var ett skämt. Men det var det inte.

Och jag undrar genast varför man skriver. Om man inte kan engelska.

Well, det blev dagens skratt i alla fall!

Rösta på mig

Och alla har vi olika liknelser!

Talibanen har nåt tjorv med magen.

Så det har pruttats en hel del idag. Och hon är ju väluppfostrad, så efter varje prutt så kommer det ett "ursäkta mig".

När den femtioelfte ratatata-prutten kom så sa jag: "amen, nu får du ge dig!"

För det är ju inte så att det doftar rosor direkt.

"Men mamma, hör du inte, det låter ju som riktiga fyrverkerier!"

Rösta på mig

1+1=2

Talibanen är en till fysiken tunn liten sak. Jag säger ofta att hon måste äta "så att kroppen kan växa och bli stor".

Och vi har nyligen talat om det här med att barn så småningom blir stora, och flyttar hemifrån.

Sitter och äter middag. Som vanligt går det vääääldigt långsamt.

"Men du, kan du ta och koncentrera dig på maten nu, och ät upp." Säger jag.

Hon tittar lite surt på mig.

"Vadå, vill du att jag ska flytta hemifrån, eller?"

Rösta på mig

And the winner is..

Talibanen har ärvt en mindre bra egenskap från sin far: sin tävlingsinstinkt.

Vi har haft enorma problem med det här. Det skall tävlas i allt; vem går snabbast uppför trapporna, vem äter upp först, vem kommer till bilen först. Och så vidare. Och är det så att hon inte vinner, så blir hon fruktansvärt förbannad. Det hela har utvecklat sig till något olustigt.

Så för nån månad sen så sa jag stopp på allvar. Att nu var det färdigtävlat.

Eftersom hon även har ärvt en annan bra/dålig egenskap från sin far, förhandlingsteknik/försäljning, så enades vi om att vi skulle ha tävlingar varannan lördag och söndag.

I morse upplyste hon mig om att vi har glömt dessa tävlingar de senaste helgerna, så nu var det dags. Vi bestämde att första tävlingen var vem som snabbast klädde på sig efter duschen.

Hennes villkor var dock att hon skulle få ett försprång: hon skulle ta på sig trosorna.

"Amen du, då får du faktiskt inte bli arg då, om jag skulle råka vinna idag." Sa jag.

Det blev tyst. Hon lägger noga ut alla kläder på golvet, så att inget kan trassla till sig i denna allvarliga tävling. Sen kommer det;

"Mamma. Vi får se hur det blir med argningen."

Givetvis vann jag. Givetvis lackade hon. Givetvis erbjöd jag genast en ny tävling: snabbast nedför trapporna. Som jag givetvis lät henne vinna.

Och det är ungefär 20 år kvar tills hon flyttar hemifrån.

Rösta på mig

Livet med en tonåring och dennes pojkvän.

Jag är nu fullt övertygad om att jag driver en hotellrörelse. Inkluderat restaurang och spa-anläggning.

Dörrklockan på hotellet ringer. Portiern (jag) öppnar och hälsar gästerna välkomna (dotter med pojkvän). Nycklarna till hotellet låg tydligen för långt ned i handväskan.

Herrskapet försvinner upp på ett av hotellets större rum.

Restaurangens utbud passade ej hotellgästerna, varför egen inhandlad fredagsmiddag (sushi) förtärs på rummet, då husets policy tydligen inte förordar medhavd mat i hotellets matsal, tillsammans med de andra gästerna, läs: make, taliban samt hotellets kock/städschef/portier/hotellchef.

Bortsett från några besök/hämtningar på hotellets konfektyravdelning, så stannar gästerna på rummet större delen av kvällen.

Vid midnatt känner kocken/städchefen/portiern/hotellchefen att det är dags att lägga sig. Hon skall som vanligt borsta tänderna och kissa sig lite. Går upp för trappen, noterar genom dörrens tre frostade fönster att det är släckt inne på spa-avdelningen.

Mycket ovanligt då detta hotells gäster sällan släcker lamporna där.

Tar tag i handtaget bara för att upptäcka att det är låst. Och jag hör lite plask. Och den kvinnliga hotellgästen stönar: "men mammaaaaa, vi badar".

Kocken/städchefen/portiern/hotellchefen bestämmer sig för att träda ur sin tjänst och informerar att hon kommer stå utanför badrummet till dess att dörren öppnas.

Plask, plask, handduk, söl och dörren låses upp. Och husfrun möts av en doft av allehanda spa-oljor samt ett antal tända ljus runt badkaret. Den manliga hotellgästen ligger, något generad, kvar i badkaret. Väl dold av badskum.

Husfrun kliver rakt in och greppar eltandborsten och visar ingen tendens att lämna rummet. Och den kvinnliga hotellgästen stönar under eltandborstens samtliga 7200 sekundrar.

Husfrun bestämmer sig dock för att hoppa över kisseriet, men lämnar herrskapet med en varning;

"Och så glömmer vi inte att min huvudkudde är ca en meter utanför den där väggen, okey!"

Och klockan 13.00 idag så checkade gästerna ut.

Och det kan man ju tolka på flera sätt!

Jag är ett år äldre än maken.

Vi sitter och äter middag när talibanen börjar prata om ålder. Talibanen har svårt för skillnaden mellan äldre och större, men tycker sig nu ha fattat skillnaden;

"Mamma, pappa är större än dig. Alltså, han är större än dig, men du är äldre i huvet."

Varför är allt så lätt och logiskt när man är barn...?!

Rösta på mig

Wild'n crazy?! Och smaken är som baken!

Det här inlägget är totalt ointressant för de flesta av er, men för er andra, som har frågat, så vill jag här visa resultatet av mitt vågade beslut i höstas, om att införskaffa svarta gardiner till vår matsal. I går sattes de upp. Den otroligt begåvade Eva har sytt dessa sidengardiner. Till och med min negativa make blev mycket nöjd!
Rösta på mig

Arbetslös

Jaahapp. Då är jag officiellt arbetslös från och med idag.

Vad jag gör?

Sitter på kontoret och går igenom alla pressutskick till inredningstidningar, som jag ska göra de närmaste veckorna....

Det är svårt att bli av med ovanor. Som att gå till jobbet t ex...

Rösta på mig

Skadeglädje, den enda sanna glädjen...

I morse var det dags för det årliga tandläkarbesöket.

För både mig och maken.

I 15 år har min tandläkare (yes, samma) tjatat om tandtråd. Och jag har massor. Som jag aldrig använder. För det är så tråkigt. Och jag glömmer.

Jag har inte haft hål i tänderna på väldigt många år. Och tur är väl det, för jag går hellre till gynekologen en gång i veckan för all framtid. Faktiskt.

Maken däremot. Han får skäll varje gång.

Och varje år ringer tandläkaren till mig och bokar tid för maken. För han svarar inte. För han känner igen numret, och vet att, nu blir det pisk. Sen tandtrådar han satan ända fram till det är dags för undersökningen.

Så han var lite svettig idag. Vår tandläkare är en liten petit sak i vår ålder. Men han är ändå rädd för henne.

Och vad händer?

Maken får beröm.

Och jag har ett hål.

Jag, som i begynnelsen till och med fick bedövning när jag skulle göra en vanlig undersökning, försökte övertala henne att vi säkert kunde vänta till nästa år. Så att jag kunde få tid att förbereda mig mentalt. Och så mumlade jag nåt om att hon kunde få finfin rabatt i vår närliggande inredningsbutik. Men se, den gubben gick inte.

Maken skrattar ihjäl sig av skadeglädje, och var tvungen att berätta det för allt och alla.

Inklusive all personal på lunchrestaurangen.

Kul. Jättekul.

Rösta på mig

PS, om ni är i behov av en sjukt bra tandläkare, som finns i Vällingby, men i Spånga efter sommaren, så hojta till. Hon är specialiserad på freaks som mig. Som är livrädd för tandläkare.

I valet och kvalet

Jag bråkar ganska ofta med min chef.

Jag kan be min chef dra dit pepparn växer.

För jag råkar ju vara gift med f-nskapet.

Den 21 januari så sa jag upp mig. Chefen svarade att det kunde jag inte, för "man kan inte säga upp sig från sitt eget företag".

Watch me. Sa jag.

Den första veckan därefter var han som ett lamm. Smör-Olle i stora mått.

Sen slog minnesluckan igen. Och allt var som vanligt.

Idag fick jag ett tokspel på honom. Och plötsligt kom jag på det. Så min sista mening, innan jag drog från jobbet var:

"och bara så du vet; det är den 21:a i morgon, och därmed min sista arbetsdag. Adjö."

Chefen var forftarande förbannad på mig så han sa "bara gå härifrån!"

20 minuter senare kommer ett sms. Som avslutas med "puss".

1 timme senare ringer han och är len som sammet. Och pratar om allt möjligt.

Så jag kanske ska vara schysst. Och jobba extra från och med den 22:a.

Ja. Det låter som en förträfflig idé.

Rösta på mig

Nu är jag här igen!

Mmm, vad är det dom säger: man saknar inte kossan förrän båset är tomt!!

De senaste dagarna har jag sysselsatt mig med ett stycke sjuk taliban (igen!)samt ett stycke sjuk man.

Eller rättare sagt; maken kom hem i går och började pipa om att han var sjuk. Och det var frossa. Och det var feber. Och det var "host, host, är det ingen som hööör hur sjuk jag är!"

I morse när jag kom ned så frågade jag hur det var.

"Inte så bra." Sa maken.

Och så ett långt ljudligt dramatiskt stön.

"Amen, hur HÖG feber har du då?" Frågade jag.

"Alltså, ehh, jag har 37,6 MEN, hade jag inte tagit den där tabletten i går kväll (amerikanska dundertabletter) så hade jag haft MYCKET högre feber nu."

Läs: "jag är egentligen döende, men tack vare tabletten så överlever jag. Nog."

Så idag var ett stycke sjuk make hemma med ett stycke näst intill frisk taliban.

Gissa om jag hade jävligt bråttom ut genom dörren i morse!

Rösta på mig

Och hur man verkligen ger en mamma dåligt samvete!

Jag gillar inte att leka. Jag spelar gärna spel, ritar, går på teater/bio, men jag avskyr att leka. Det finns alltid någon som är bra på sånt.

De senaste dagarna har hon tjatat om att vi ska leka "kompis-leken", hon ska vara mamma, och jag barn. Osv. Jag vägrar konsekvent.

Nu ligger hon bredvid mig i soffan, med en temp som med fasta steg närmar sig 40-sträcket. Och stönar.

Plötsligt kommer det. En svag, liten ynklig röst;

"Mamma, jag önskar du va en mamma som ville leka kompisleken."

Och den satte sig där den skulle. Geez, vilket dåligt samvete jag fick.

Rösta på mig

Dåligt samvete. Minsann.

Jag har varit sur hela dagen. Och blivit påmind;

Kollegorna på kontoret frågade förväntansfullt hur gårdagen hade varit.

Lite senare ringer en anställd, och frågar by the way, vad jag fick av maken.

Vi går till den sedvanliga lunchrestaurangen, där ägaren/personalen frågar hur maken uppvaktade mig.

Åker förbi den lokala krogen efter jobbet för att hämta mat, och ägaren frågar i fall maken hade gjort mig lycklig igår.

Och jag blev surare och surare.

Kommer hem, och se där ja; maken, som har varit hemma idag, har tänt massor av levande ljus, och på matbordet står två fint inslagna paket och en blombukett!

Jag tror att jag förlåter honom. För den här gången.

Enda smolket i bägaren är talibanen. Som ligger och sover på soffan. Och har 39 graders feber. Influensa.

Det var den helgen det...

Rösta på mig

Alla Hjärtans Dag

Märkligt.

Jag gick nyss in här och noterade att mitt senaste inlägg, om mina högt ställda förväntningar på maken angående Alla Hjärtans Dag, inte fanns. Jag hade glömt att trycka på "publicera inlägg".

Och det var väl en jävla tur det.

För är det något som vi kvinnor skall förlita oss på till 200% så är det vår kvinnliga intuition.

Så alla konstiga signaler (från andra) om att det var en stor överraskning på gång, eller ett fång vackra rosors intåg i mitt hem gjorde mig förvirrad för ett ögonblick.

Men, med 10 års erfarenhet med min man, samt min enormt utvecklade kvinnliga intuition borde klockjävlarna ha ringt så att det dånade.

För GIVETVIS passerade dagen obemärkt.

Och GIVETIVS exploderade jag. Som en patetisk försmådd hustru, och krävde en förklaring.

"Förlåt, det har varit så stressigt. Och förresten, du kunde väl ha ordnat nåt till mig!"

?? Vänta lite här nu. Jag är gammalmodig. Jag förväntar mig romantisk uppvaktning. Maken tjatar jämt om att allt ska vara så jämställt. Och jag har i 10 år kontrat med att jag skiter fullständigt i jämlikhet när det kommer till uppvaktning och att bära matkassar.

Sen uppstår då genast lite funderingar;

Ska jag byta ut honom?
Ska jag skaffa mig en "hemlig beundrare" som vet hur en kvinna skall uppvaktas?
Ska jag ta kreditkortet och ta mig en shoppingtur, och uppvakta mig själv? Till syvene och sist så är jag ju JAG den som är bäst lämpad för det.

Nå, vad tycker du?

Rösta på mig

Räddad, i grevens tid!

Nattar talibanen. Efter sagan så säger hon plötsligt;

"Mamma, det är hål i min snippa!"

"Va? Hur då menar du?"

"Jo, det är som ett jättestort hål därinne!"

"Hur vet du det", sa jag och kände svetten i pannan.

"Jag kände det, för jag stoppade in fingret där!"

"Amen varför stoppade du in fingret i snippan?"

"Jag bara pillade och då ramlade fingret in. Men varför är det så stort hål?"

"Ehh, ja, ehh." Tänk fort, tänk fort. "För att allt kiss ska få plats!"

Hon är tyst tre sekunder. Sen öppnar hon munnen, och jag känner att nåt jobbigt är på väg, men då, precis då, kommer pappa hem, som sällan kommer hem när hon är vaken, och alla följdfrågor försvann i ett nafs.

Jag halvsprang ut ur rummet och minns alltför väl hur vår förra "lektion" i anatomi slutade.

Fan, jag måste träna på det här.

Rösta på mig

Februari. En bajsmånad.

Som jag tidigare har berättat så har vi ett föräldrakooperativ. Med allt vad det innebär. T ex jour vid eventuell personalsjukdom.

I morgon ska jag vara dagisfröken. Mellan 9-17.

Precis vad jag behöver, efter att ha varit hemma i en vecka pga sjukt barn, samt egen rännskita. Som hette duga.

Jag hann jobba en dag.

Och jag har liksom fått nog av bajs, som tillhör en dagisfrökens vardag.

Lovely.

Rösta på mig

En liten award

Jag lever i en konstig bubbla när det kommer till min bloggvärld. Det känns som om jag skriver för/till dem jag känner, alltså till dem jag har träffat IRL, TROTS att så många, för mig helt okända, kommenterar mina inlägg. Och helt enkelt för att det känns så overkligt. Jag kan inte förklara det.

Därför blir jag väldigt rörd, och glad, när någon av dessa okända "offentligt" uppskattar det jag skriver. Som Inna t ex. Hon ger mig denna award. Och meningen är att jag ska lista 10 bloggar som betyder något extra för mig. Och det är här det blir problem. För jag kan inte välja. Det finns t ex många bloggar jag läser varje dag, men som jag inte har vågat kommenterat något på. För jag är egentligen ganska blyg. Och så finns ju dom bloggar där jag faktiskt har stake nog att kommentera.

Så jag vet inte riktigt hur jag ska föra denna award vidare. Dock finns det två stycken som berör mig mycket, och det är Ella-Livet efter, och Isabelle-Humle&Dumle. Två starka tjejer som lever i/tagit sig ur varsin sjukdom. Och som lär mig att inte ta allt för givet. Så denna award går helt enkelt till dessa två.



"Give the award to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel happy about blogland. Let them know by posting a comment on their blog so they can pass it on. Beware you may get the award several times."

Saker man önskar att man inte visste.

Tonåringen kommer med nån underfundig kommentar och jag daskar till henne i ryggen/ändan. Hon svarar med ett "aj, jag är öm".

Jag frågar: "vadå, är du öm i häcken?" Och konstaterar att hon är den ende i familjen som inte har nån orsak att ha ont i häcken efter de senaste dagarna.

Så svarar hon.

Och jag önskar genast att dasken var ogjord;

"Näe, inte i häcken men jag och E har haft jättemycket sex."

Sorteras under Saker Man Absolut Inte Vill Veta Om Sin 16-åriga Dotter!

Rösta på mig

Holy shit. I dubbel bemärkelse.

Vi är 4 personer i vår familj.

Alla drabbades av maginfluensa.

Tre personer bajsade på sig.

Den fjärde kom undan med att endast kräkas non stop.

Och det var inte jag.

Fräscht.

Rösta på mig

Stängt pga av

MAGINFLUENSA!

...karma....

Rösta på mig

Alltså.

Har man en gång beställt något från Ellos, så får man kataloger automatiskt. De har en huvudkatalog, och ett gäng säsongskataloger/broschyrer. Det vet alla.

Och det är ju okey.

Men jag vet inte om jag tycker att det är så okey när jag upptäcker att det på den senaste katalogen/broschyren står;

Ellos PLUS Collection.

Och att den är inplastad.

Så att brevbäraren också ska veta att det bor ett fetto här.

Rösta på mig

I väntans tider

Och under tiden jag väntar på att den dödssjuke ska komma hem, så antar jag Monicas utmaning. Att arkiveras under Värdelöst vetande!

1) Vad gjorde du för tio år sen?
Hhm, just precis denna månad, så talade jag om för exmaken att jag ville skiljas.

2) Vad gjorde du för 1 år sen?
Var på världens största present- och inredningsmässa i Frankfurt. Utan att bli sjuk..

3) Fem "snask" du gillar;
Choklad, choklad, choklad, choklad och choklad.

4) Fem sånger du kan texten utantill;
Imse, Bä bä, 10 elefanter, Ekorr'n, Sankta Lucia.

5) Vad skulle du göra om du var miljonär?
Skaffa en trädgårdsmästare, en kokerska, en snickare.

6) Tre dåliga vanor/egenheter/egenskaper.
Gnällig, taskig träningsmoral, dåligt morgonhumör.

7) Fem saker du gillar att göra.
Scrappa, shoppa, inreda, umgås med vänner, läsa.

8) Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa.
Platåskor, ballongbyxor, visa-magen-tröjor, vanliga blåjeans, mössa.

9) Fyra favoritsaker.
Mina LV-väskor, mina smycken, mina vita fåtöljer, mitt scrap-rum.

Och jag utmanar alla som känner för att svara!

Rösta på mig

På med hjälmen

I dag kom käraste nya TARA-bloggaren över ett par timmar. Med de allra glittrigaste rosa AllaHjärtansDag-presenterna till talibanen.

Och sken som en sol. Så jag blev på gott humör igen.

Men sen ringde maken.

Klockan är 16.00 och han sitter på ett plan hem.

Giv mig styrka.

Rösta på mig

Hur man gör sig jävligt osams med sin make.

1) Kom ned klockan 09.00 och möts av en arg telefonsignal, med en make som undrar varför i helvete jag inte hade mobilen på, när han är så sjuk. (Den är ALDRIG påslagen när jag är hemma, och vi har ingen vanlig telefon på sovplanet.)

3) Blir ombedd att boka ett flyg, snabbt som attan.

4) Surfar runt på nätet, ringa runt flygbolag, bara för att få höra att nätbiljetter alltid är billigare än att boka hos en byrå. Hos dom kostar det nämligen runt 8000 spänn.

5) En taliban som är superhungrig och vill ha frukost. NU!

6) En man som ringer var 5:e minut och undrar hur det går.

7) Efter 2,5 timmar, och tredje telefonkön på SAS, med startplats nummer 19, hittar jag en biljett 19.55 för 2400 kr. Bokat och klart.

8) Ringer maken med de glädjande nyheterna, trots att han har bilen på Skavsta flygplats i Nyköping, och landar på Arlanda. (Det får vi lösa i morgon.)

9) Maken svarar: "19.55 ikväll?!!, då kan jag lika gärna skita i det och åka som planerat i morgon bitti.

10) Hustru lägger på luren i örat och skickar ett sms innehållande allt annat än puss & kram samt ett avslut med att vi ses i morgon. Underförstått: ring för fan inte mig idag för då slår jag i hjäl dig.

Är det någon som tror att jag är på bra humör, eller?!

Idiot.
Rösta på mig

Vojne vojne

Maken ringer 23.30 och vill att jag bokar om hans flyg en dag tidigare.

Han kvider, stönar och är väldigt mycket nära döden.

Ähhum.

Jag tror bestämt att det inte går några flyg hem förrän om en vecka.

Tidigast.

Rösta på mig

Karma

HAN däruppe tog illa vid sig av mitt elaka inlägg om maken.

Det måste vara så.

För kvällen har jag tillbringat i soffan. Inget ovanligt.

Men som sällskap hade jag en stor påse med lösviktsgodis.

Har inte ätit sånt på vääääldigt länge.

Och nu sitter jag här med värsta magknipet. Och vill kräkas. Eller göra nåt annat.

Och maken, som i normala fall ringer 17 gånger om dagen, har inte hört av sig sedan eftermiddagen.

Han kanske dog i alla fall.

Rösta på mig

Det var fanimej på håret!

Maken reste till Frankfurt i ottan. Till världens största present- och inredningsmässa.

Mucho viktigt. Mucho viktiga möten.

Han hinner tillbringa 1 timme på mässan. Sen drar han till hotellet. Och ringer.

Tvärsjuk.

Och jag har precis, med nöd och näppe, klarat mig undan värsta Pip-Larsson.

För min man blir en ynklig bääääbis när han är sjuk.

Vi pratar "ahh-jag-dör-vilken-sekund-som-helst"-ömklig.

Och hans hustru, som besitter alla tänkbara kvalitativa egenskaper, är allt annat än den vårdande typen.

Så med lite tur kommer han hem fit for fight på söndag eftermiddag.

Annars är jag stenrökt.

Rösta på mig

Talibanen och existentiella frågor

Talibanen är inne i någon slags döden-period.

Jag står i duschen och hon kommer in och leker med alla mina smycken. (Som ingår i min samlarmani..)

"Mamma, när dör du?"

"Jaadu, jag vet inte riktigt." Svarar jag.

"Jag tror att du dör om tusen miljoner år."

"Ja, det låter bra." Svarar jag.

"Är det okey om jag får dina smycken när du har dött? För då har du ju använt dom färdigt, eller hur mamma?"

Lovely. Hon har planen fullständigt klar.

Rösta på mig

Att göra

Att Göra Lista För Helgen;

1) Åka till tippen

2) Städa ur köksskåpen

3) Gräva fram en målare, som kan sätta igång med taket i hallen/köket/badrummet

4) Gratulera Herr Barlach, som på lördag äntrar medelåldern på riktigt. Och gör oss andra gamlingar sällskap.

5) Ge fan i datorns patiens

6) Bjuda vänner på lördagsmiddag. Ska bara hitta några. Om jag inte har försummat alla...

7) Vila mig lite.

Rösta på mig

Gräsänka

Från och med i morgon 05.00 fram till söndag eftermiddag, så är jag gräsänka.

Maken ska till en mässa i Frankfurt.

Och jag borde följa med.

Men jag ska vara gräsänka. Och det lät ju mycket lockande, tills jag insåg att man knappast är gräsänka med en taliban. Tonåringen skall ut i helgen.

Så frågan är vad man ska hitta på. Det finns ju en miljon saker att göra, men jag funderar på att bjuda hem en väninna och hennes två tonårsdöttrar på middag och titta på melodifestivalen.

Hon bor på Torsgatan inne i stan, och eftersom jag aldrig får tummen ur, så skickar jag inbjudan via bloggen istället. Fiffigt va?

Rösta på mig

Fanatiker

När jag kommer i kontakt med något som intresserar mig så lägger jag ned all energi-tid-pengar på saken.

Börjar jag t ex samla på något, så ser jag till att köpa allt som finns.

Börjar jag med en hobby, så köper jag allt som finns.

Börjar jag banta, så bantar jag satan.

Nu har turen kommit till att lägga patiens.

En kompis har sedan en tid spelat patiens på datorn. Av ren nyfikenhet öppnade jag mitt spelprogram i fredags. Och hittade den här särdeles svåra patiensen.

Och bortsett från mina sedvanliga marksserviceuppdrag jag har här hemma, så har ALL vaken tid gått åt till detta nya nöje.

I går kväll satt jag i exakt 4 timmar med samma patiens, innan jag fick ut den. Och då kan man ju fråga hur det står till däruppe egentligen.

Och härom kvällen insåg jag att något var riktigt fel när jag skulle gå upp och lägga mig, och tog med datorn.

Vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det här spelträsket.

Rösta på mig

Det gills inte.

Talibanen har ärvt en inte alltför trevlig sak från mig: det onda ögat.

Under middagen så börjar vi bråka, och hon ger sig inte. Jag blir till slut förbannad och säger att jag tänker ta en ädelsten i från henne, om hon inte kammar till sig.

Hon vänder sig mot mig. Ger mig värsta onda ögat. Och håller för sina öron.

När säkert 2 minuter har passerat så tar hon bort händerna och säger (apropå ta en ädelsten);

"Mamma, om man håller för öronen så gills det inte!"

Hon lär mig nya saker varje dag. Ytterligare att trick jag kan använda på maken.

Hon är ett geni, min taliban!

Rösta på mig

Borta bra men hemma bäst.

Har det någonsin hänt er att ni är bortbjudna på middag, kommer dit och inser att kvällens andra inbjudna gäster inte är alltför roliga? Så innan middagen serveras, så trycker man i sig några glas vin, bara för att få timmarna att gå fort. Som fan.

5 timmar senare, och några glas till, konstaterar man att det kanske inte var det smartaste draget. Om man inte är van vid alkohol.

Måste gå en kurs hos Fyll-Rosa tror jag visst.

Skål på er.

Rösta på mig

Fan. Jävlar. Satan.Helvete. Tack Bolibompa!!

Jag tror jag smäller AV!

Talibanens största idol på tv är Eva Funck. Som har lite olika program. Just nu går t ex Evas Superkoll. Med svar och förklaringar på alla möjliga saker.

Talibanen är egentligen lite för liten för hennes program, men hon sitter alltid blixtstilla när detta visas. Så jag har aldrig brytt mig. För det är ett himla bra program. Fram till idag.

Samtidigt sitter jag med datorn i knät intill och är borta i lala-land. När jag plötsligt förstår vad programmet handlar om. Svordomar.

Talibanen har, mot alla odds, inte snappat upp våra svordomar här hemma. Hon har själv varit med och skapat "förbud" mot att säga det värstaste ordet hon hört: "skit".

NU STÅR PROGRAMLEDAREN EVA OCH RABBLAR ALLA SVÄRORD SOM EXISTERAR! Och avslutar med att Helvete är väl det värsta man kan säga. Och att man då måste vara JÄTTEARG!

Talibanen, som har "fredagsmys", sitter och äter chips. Hon är totalt inne i programmets handling, samtidigt som hon har ett chips i handen.

Och handen har liksom fastnat i luften, på väg in i munnen. Hon är HELT förtrollad av vad programledaren pratar om.

Så nu är det slut på friden här hemma. Jag bara väntar på när första svärordet kommer.

Det är bara en tidsfråga. Garanterat. För hon kommer försvara det med att hon var JÄTTEARG! Och det är hon ofta...

Jävla bajsbolibompa!

Rösta på mig

Tuffa restriktioner

Alldeles nyligen så var det ju Formex-mässa. En present- och inredningsmässa för fackfolk.

Och även om vi ställer ut där, så är vi också inköpare till våra två möbel- och inredningsbutiker.

Denna gång hade vi bestämt oss för att köpa in smycken till butikerna.

Maken hade några veckor tidigare, på egen hand, köpt in lite grand.

En man ska inte köpa in smycken.

Så jag tog på mig denna, inte alltför krävande, uppgift. Med ett leende i mungipan.

Jag bestämde mig för att börja med 3 leverantörer, bara för att se om intresset över huvud taget finns bland våra kunder.

Och jag gnuggade mina händer hos varje leverantör. Och insåg att min samling hemma kommer att öka väsentligt.

Nu har den första kollektionen kommit. Från Miss Dee. Och med den kom plötsligt lite restriktioner från maken:

"Du får inte åka till butikerna förrän vi har sålt minst xx!"

Idag var jag förbi Vällingby-butiken en snabbis. Och det var inte för inte som jag stod där, dreglandes. Och lyckades sälja på en kund ett halsband. Så nu ska jag dit en gång i veckan och kränga iväg några.

Sen. Sen ska jag fylla på förrådet hemma så att det står härliga till!

Rösta på mig