Små och stora ord.

Jag har alltid eftersträvat att mina barn skall ha ett bra vokabulär. Med tonåringen så började jag tidigt: när hon så sakteliga började läsa så bytte jag roller, och hon fick läsa godnattsagan för MIG. Bra träning tänkte jag. Och det gav resultat.

Med talibanen har det varit ännu lättare. Hon visade tidigt intresse för bokstäver och skriver utan problem våra inköpslistor. Även om det tar tid.

Och hon har ett enormt välutvecklat vokabulär. Och jag antar att det behövs med tanke på att hon pratar oavbrutet.

Men solen har sina små fläckar. Det finns några ord och meningar som hon bara inte kan lära sig, trots att jag tjatat om det 100 ggr;

"Mamma, kan du STÄNKA tv:n?"

"Titta, hunden hoppade över det där höga KASTEKET."

"Han BÖADE mig." (Han sa BU till mig.)

"Mamma brukar betala med BETALNINGSLAPPEN," (Kreditkortet)

"Det kliar i KNÄBÖJSET." (Knävecket)

Hon har också ärvt sin fars förmåga att vända uppmärksamheten/kritiken i motsatt riktning:

I helgen så var hon på uselt humör en dag. På kvällen, när hon nattas av maken så säger han;

"Du, det har inte varit en speciellt rolig dag idag. Du har inte varit så snäll!"

"JAG BLIR GALEN PÅ DIG PAPPA, du städar ALDRIG undan, och stänger ALDRIG ditt skåp (han låter alltid skåpdörren i badrummet vara öppen, och plockar aldrig in linsprylar, hårborste och annat som får ligga strött utanför.) och nu är det NOG pratat om det!"

Eller som när maken ringer hem och är orolig för att hon har 40 graders feber, och hon svarar, mycket ynkligt och svagt;

"Ibland händer det att ens föräldrar är oroliga för sina små barn när dom har hög feber."

Och jag kan inte säga annat än att jag har ruskigt roligt mellan varven, när jag hör hennes utlägg och konstiga ord!

Rösta på mig