Om väninnor

När man är så här skitgammal som jag tydligen är så säger man inte "kompisar", nä, man säger v ä n i n n o r.  Men jag känner mig som 60 bast när jag gör det så jag skiter i det och säger kompis.

Jag har några kompisar. Väldigt bra sådana måste jag säga. Som står ut med att jag "försvinner" från jordens yta, för att dyka upp ett halvår-år senare. De är tålmodiga. Som Eva t ex. Hon har bjudit mig till sitt landställe 40 gånger. Typ. Jag har inte kunnat en enda gång. Nu hade jag för en gång skull tänkt att åka dit. Nästa helg. Men så kom något emellan. Jag måste flytta företag nummer två och kan omöjligt komma undan det. Problemet är att jag inte ens har hört av mig till fina Eva. Ja, en sån jävla sopa är jag.

Men det var inte om Eva jag skulle skriva. Nä. Jag har en kompis här i finhooden. En sån som är född på Öfvre Östermalm. En riktig Lady. En med väldigt många tunga stenar på fingrarna. Hon är så fisförnäm att hennes barn inte får äta tacos hemma för det luktar "svettig mexicansk armhåla". Japp, så säger hon. Hur hon nu kan veta hur en sån luktar. Och barnen får inte baka hemma heller, för "det blir så kladdigt". En av hennes största rädslor är knarkare. Vi pratar om att hon skulle skita på sig om hon råkade hamna i samma hiss som en sån. Ni fattar läget.

I alla fall. Den här kompisen är en person som alla känner till här. Och då menar jag ALLA. Jag har känt henne i ett par år, men har inte kunnat umgås med då det inte varit politiskt korrekt. Mer än så kan jag inte skriva eftersom jag vet att jag har en hel del läsare härifrån hooden.

Men sen i somras så har vi börjat göra det. I stort sett varje vecka. Och det är nu jag kommer till poängen här.

Den här människan är så sjukt jävla störd i huvudet så att om alla runt omkring här skulle veta vad som kommer ur hennes mun, så skulle de baxna. På riktigt. Hon är snygg som få och ser så timid och fiiin ut, men jävlar i havet vad det rör sig bakom pannbenet där.  Maken, som ibland träffar på henne på hennes arbete säger att han har svårt att se på henne nu för tiden utan att garva läppen av sig. För han vet hur sjuk hon är och vilken nivå hennes humor ligger på.

Vad jag skulle säga med det? Well, låt oss säg att man inte alltid ska döma hunden efter håren. För även om hon har lite ofriska nojor och femton par olika Hunter gummistövlar, så är hon en otroligt varm och skittrevlig böna. Jag tycker väldigt mycket om henne och hela hennes familj är helt fantastisk. Fast hon har en ännu sjukare make.

Jag smörar lite extra här eftersom hon läser min blogg. För hon kan nämligen måla tavlor och jag vill att hon målar en speciell till mig. Jag vill det väldigt mycket kan jag säga för hon är otroligt begåvad.

Låt mig få presentera henne, alla sossars mardröm, let me tell you:

Av nån anledning så vill hon inte synas i min blogg. Nåt med hennes jobb att göra tror jag visst.