I kväll ska jag på fint grillparty här i hooden. Ett sånt där party när man får hålla tungan rätt i munnen och inte svära så mycket som jag gör. Och det är väl inga problem, för det kan jag.
Fast det är just det som jag tycker är så himla kul. När man ska svara på vad man jobbar med. 8 gånger av 10 så säger jag att jag sitter i kassan på ICA (inte för att det är nåt fel i det, snarare att det är ett bekvämt svar) och det är precis då man avgör vad det är för typ man pratar med; nån som tappar intresset på två sekunder, eller nån som fortsätter prata. Jag har alltid lika roligt åt hur folk beter sig.
Och det kommer bli extra roligt att notera folks bemötande med tanke på att jag har svart målarfärg på hela händerna och delar av underarmarna. Ja, vadåra, jag målar med underarmarna, gör inte alla det...?! Hur som helst så ser jag förjävlig ut.
Men jag har en snygg moppe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Fast det är väl inte så konstigt? Tänk vad jobbigt det skulle bli om man aldrig fick ha fördomar, då skulle man ju inte kunna ta ett enda steg.
Det är ju en sak om man har fördomar om sådant man inte har en aning om, men ärligt talat... jag tror att många av dina grannar faktiskt inte har så mycket gemensamt med de som sitter i kassan på ICA i din ålder. Det är inget fel på dem som jobbar på ICA, men det är två ganska olika liv och jag förstår om de inte vet vad de skall prata om (och vice versa - det där är precis likadant om du träffar ett gäng kassörskor och säger att du är VD/hög chef).
Att leva utan fördomar är otroligt slitsamt, men förhoppningsvis betyder det inte att man ser ned på människor bara för att de är olika.
Däremot förstår jag verkligen inte varför du säger så. Varför inte bara säga att du jobbar i en inredningsbutik? Det känns liksom som att du är lite för gammal och borde vara lite för vuxen för att stå och ljuga? Bättre att stanna hemma om du verkligen inte gillar sällskapet - det du gör tycker jag tyder på ett ännu större förakt från din sida.
(Det finns så mycket sådant där som verkar ligga under ytan i din blogg - det vore intressant att veta mer om den du är under skalet.)
Jag gillar dig.
Jag gillar din blogg.
Precis som du är.
Punkt slut.
Du är inte ensam, ibland ljuger jag också om sånt för att se folks reaktion.
Har det med fördomar att göra? Kanske det, men vad är det som säger att kassörskan på Ica inte skulle kunna diskutera ekonomi, litteratur eller kultur eller vad man nu diskuterar på fiiiina partyn likväl som att kunna diskutera vädret.
Lite roligt är det iaf att se hur folk reagerar på yrken och hur fort dom tappar intresset utan att kunna se innanför "yrkeskläderna"
Fördomar är spännande saker. En sak är att ha dem, de har alla människor, en helt annan är att framföra dem.
Själv brukar jag också vara lite svävande med vad jag jobbar med, säger jag som det är vill folk bara att jag skall göra dem en tjänst. (nej jag är inte inom bordell yrket) :)
När jag stod i butik för fem år sedan kom det förbi en gammal klasskamrat från högstadiet och handlade. Det syntes (och hördes!) tydligt på henne hur överlägsen mig hon tyckte att hon var, eftersom jag stod i butik och hon läste på universitet. Hon var naturligtvis en av de "tuffa" eller "populära" på den tiden och jag var mobbad. Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att den nästan färdiga civilingenjörsutbildningen och tämligen välbärgade pojkvännen (som hon nog hade sett som statushöjare) syns inte utanpå. Hon gick väl hem och gladde sig åt att hon var så bra medan jag gick hem och konstaterade att hon är lika hemsk nu som då. Och jag som har jobbat mycket i just butik vet ju vilka fantastiskt roliga och spännande människor man kan träffa på i det yrket också.
Mona, du vet att du får bort målarfärgen med aceton eller kemisk bensin eller hur ? *ler nedlåtande*
Så du behöver ju inte spä på bilden av idioten som flyttat till fel hood så att säga :-)
Äsch, va dig själv och ge tanterna i Bromma nåt att fundera över. Det behöver dom.
Behåll färgen och säg att du är asfaltläggare.
Jag och kompisen brukar jobba på dagis då vi är på krogen och en man frågar. Det är inget hot mot honom och det kommer inga följdfrågor på det. Skönt och man kan festa vidare :-)
Någon gång har jag varit stenläggare, men det gick inte hem lika bra som en snäll tant som passar barn, ritar teckningar och klär på barbie :-0
"Linda, jag kan inte komma på torsdag. Det har... eh... kört ihop sig"
Linda: Jamen jag är ju i Nyköping hela jävla dagen, det var DET som körde ihop sig! puss puss
Du bor i samma hood som min syrra. Hon är en av dem som skulle dissa en ICA-kassörska.
Däremot skulle hon antagligen bjuda hem dig på stående fot när hon fick höra vad du verkligen gör.
Hoppas du inte umgås med henne för mycket (oooops, sa jag det där högt?)
Jag brukar säga att jag jobbar med att vinka flygplan på en flygplats. Funkar i alla väder - inte en käft vet vad de ska säga! :-)
Varför ska man överhuvudtaget prata om vad man jobbar med?
Kan man inte bara få vara en som är intresserad av ... vad man nu är intresserad av.
Jag träffar en del i mina fritidsintressen. Jag vill att de ska vara Pia, Lena, Kjell och Bengt och allt vad de kan heta och mina fritidsintressekompisar.
Vad de gör 40 andra timmar i veckan vet jag inte varför jag skulle bry mig om.
Anonym: Jag håller delvis med dig, dock tror jag att alla människor har en historia att berätta. Mer eller mindre intressant. Och vet du. Om jag hade tillräckligt mycket pengar, så skulle jag lätt kunna jobba deltid på den lokala ICA-butiken, lätt.
Du undrar varför jag inte bara säger att jag jobbar i en inredningsbutik? Well, det är ju en enkel lösning, men apropå att ljuga så är det ju inte sant. Jag jobbar inte i butik. Jag har två problem:
a) jag vänder mig emot att behöva bli insorterad i ett fack när jag talat om vad jag gör till vardags. Är jag mer eller mindre värd bara för att jag är egen och jobbar med det jag gör?
b)om jag berättar vad jag/vi jobbar med så låter det som om jag är ute på skrytsafari när jag rabblar upp allt, och det är långt ifrån verkligheten. Därför pallar jag inte. Därför är det enklare att köra med ICA förstår du.
Och så det här med kvällens sällskap: du har inte varit här så länge, för då skulle du veta att jag avskyr att träffa nya människor då jag egentligen är ganska blyg. Jag får ofta tunghäfta och känner mig helt malplacé. Eller så blir jag så nervös att jag pratar sönder folk. Dock tränar jag på den sociala biten och tvingar mig in i nya situationer med nya människor.
Och det här med "under skalet". En intressant fråga. Jag har valt att ha en ytlig blogg då hela min vardag består av diverse problem och ett jävla slit. Den här bloggen är mitt sätt att slappna av. Mitt andningshål.
Fighter: Tack. Jag blir varm när jag läser din komplimang.
Greta: Herregud så kul OM du vore det!
I min värld: Jamen precis. Man blir plötsligt jävligt ointressant, fast man egentligen skulle kunna tillföra en hel del.
Älvan: Exakt! Ibland händer det att jag står i butik och det är riktigt jäkla skitkul. Men när jag står på Östermalm så är det många som behandlar en som low life people.
Filippa: Haha, jag vet, men har fan inte hunnit. Och det gick bra ändå. Alla var verkligen skittrevliga men det poppade upp en del bra bloggmaterial kan jag säga!
PGW: Skulle ha sett din kommentar igår, för det var en bra idé!
Veronica: Problemet med såna människor är ju att de missar så mycket tycker jag.
Cecilia: Det är det som är så kul med bloggen och de vänner jag har träffat via den: man skiter i hur man ser ut, vad man jobbar med, var man bor, man bara har lärt känna varandra på ett helt annat sätt. Ett fan så mycket bättre och roligare sätt!
Anonym: Jag håller delvis med dig, dock tror jag att alla människor har en historia att berätta. Mer eller mindre intressant. Och vet du. Om jag hade tillräckligt mycket pengar, så skulle jag lätt kunna jobba deltid på den lokala ICA-butiken, lätt.
Du undrar varför jag inte bara säger att jag jobbar i en inredningsbutik? Well, det är ju en enkel lösning, men apropå att ljuga så är det ju inte sant. Jag jobbar inte i butik. Jag har två problem:
a) jag vänder mig emot att behöva bli insorterad i ett fack när jag talat om vad jag gör till vardags. Är jag mer eller mindre värd bara för att jag är egen och jobbar med det jag gör?
b)om jag berättar vad jag/vi jobbar med så låter det som om jag är ute på skrytsafari när jag rabblar upp allt, och det är långt ifrån verkligheten. Därför pallar jag inte. Därför är det enklare att köra med ICA förstår du.
Och så det här med kvällens sällskap: du har inte varit här så länge, för då skulle du veta att jag avskyr att träffa nya människor då jag egentligen är ganska blyg. Jag får ofta tunghäfta och känner mig helt malplacé. Eller så blir jag så nervös att jag pratar sönder folk. Dock tränar jag på den sociala biten och tvingar mig in i nya situationer med nya människor.
Och det här med "under skalet". En intressant fråga. Jag har valt att ha en ytlig blogg då hela min vardag består av diverse problem och ett jävla slit. Den här bloggen är mitt sätt att slappna av. Mitt andningshål.
Fighter: Tack. Jag blir varm när jag läser din komplimang.
Greta: Herregud så kul OM du vore det!
I min värld: Jamen precis. Man blir plötsligt jävligt ointressant, fast man egentligen skulle kunna tillföra en hel del.
Älvan: Exakt! Ibland händer det att jag står i butik och det är riktigt jäkla skitkul. Men när jag står på Östermalm så är det många som behandlar en som low life people.
Filippa: Haha, jag vet, men har fan inte hunnit. Och det gick bra ändå. Alla var verkligen skittrevliga men det poppade upp en del bra bloggmaterial kan jag säga!
PGW: Skulle ha sett din kommentar igår, för det var en bra idé!
Veronica: Problemet med såna människor är ju att de missar så mycket tycker jag.
Cecilia: Det är det som är så kul med bloggen och de vänner jag har träffat via den: man skiter i hur man ser ut, vad man jobbar med, var man bor, man bara har lärt känna varandra på ett helt annat sätt. Ett fan så mycket bättre och roligare sätt!
Anonym: Jag håller delvis med dig, dock tror jag att alla människor har en historia att berätta. Mer eller mindre intressant. Och vet du. Om jag hade tillräckligt mycket pengar, så skulle jag lätt kunna jobba deltid på den lokala ICA-butiken, lätt.
Du undrar varför jag inte bara säger att jag jobbar i en inredningsbutik? Well, det är ju en enkel lösning, men apropå att ljuga så är det ju inte sant. Jag jobbar inte i butik. Jag har två problem:
a) jag vänder mig emot att behöva bli insorterad i ett fack när jag talat om vad jag gör till vardags. Är jag mer eller mindre värd bara för att jag är egen och jobbar med det jag gör?
b)om jag berättar vad jag/vi jobbar med så låter det som om jag är ute på skrytsafari när jag rabblar upp allt, och det är långt ifrån verkligheten. Därför pallar jag inte. Därför är det enklare att köra med ICA förstår du.
Och så det här med kvällens sällskap: du har inte varit här så länge, för då skulle du veta att jag avskyr att träffa nya människor då jag egentligen är ganska blyg. Jag får ofta tunghäfta och känner mig helt malplacé. Eller så blir jag så nervös att jag pratar sönder folk. Dock tränar jag på den sociala biten och tvingar mig in i nya situationer med nya människor.
Och det här med "under skalet". En intressant fråga. Jag har valt att ha en ytlig blogg då hela min vardag består av diverse problem och ett jävla slit. Den här bloggen är mitt sätt att slappna av. Mitt andningshål.
Fighter: Tack. Jag blir varm när jag läser din komplimang.
Greta: Herregud så kul OM du vore det!
I min värld: Jamen precis. Man blir plötsligt jävligt ointressant, fast man egentligen skulle kunna tillföra en hel del.
Älvan: Exakt! Ibland händer det att jag står i butik och det är riktigt jäkla skitkul. Men när jag står på Östermalm så är det många som behandlar en som low life people.
Filippa: Haha, jag vet, men har fan inte hunnit. Och det gick bra ändå. Alla var verkligen skittrevliga men det poppade upp en del bra bloggmaterial kan jag säga!
PGW: Skulle ha sett din kommentar igår, för det var en bra idé!
Veronica: Problemet med såna människor är ju att de missar så mycket tycker jag.
Cecilia: Det är det som är så kul med bloggen och de vänner jag har träffat via den: man skiter i hur man ser ut, vad man jobbar med, var man bor, man bara har lärt känna varandra på ett helt annat sätt. Ett fan så mycket bättre och roligare sätt!
Anonym: Jag håller delvis med dig, dock tror jag att alla människor har en historia att berätta. Mer eller mindre intressant. Och vet du. Om jag hade tillräckligt mycket pengar, så skulle jag lätt kunna jobba deltid på den lokala ICA-butiken, lätt.
Du undrar varför jag inte bara säger att jag jobbar i en inredningsbutik? Well, det är ju en enkel lösning, men apropå att ljuga så är det ju inte sant. Jag jobbar inte i butik. Jag har två problem:
a) jag vänder mig emot att behöva bli insorterad i ett fack när jag talat om vad jag gör till vardags. Är jag mer eller mindre värd bara för att jag är egen och jobbar med det jag gör?
b)om jag berättar vad jag/vi jobbar med så låter det som om jag är ute på skrytsafari när jag rabblar upp allt, och det är långt ifrån verkligheten. Därför pallar jag inte. Därför är det enklare att köra med ICA förstår du.
Och så det här med kvällens sällskap: du har inte varit här så länge, för då skulle du veta att jag avskyr att träffa nya människor då jag egentligen är ganska blyg. Jag får ofta tunghäfta och känner mig helt malplacé. Eller så blir jag så nervös att jag pratar sönder folk. Dock tränar jag på den sociala biten och tvingar mig in i nya situationer med nya människor.
Och det här med "under skalet". En intressant fråga. Jag har valt att ha en ytlig blogg då hela min vardag består av diverse problem och ett jävla slit. Den här bloggen är mitt sätt att slappna av. Mitt andningshål.
Fighter: Tack. Jag blir varm när jag läser din komplimang.
Greta: Herregud så kul OM du vore det!
I min värld: Jamen precis. Man blir plötsligt jävligt ointressant, fast man egentligen skulle kunna tillföra en hel del.
Älvan: Exakt! Ibland händer det att jag står i butik och det är riktigt jäkla skitkul. Men när jag står på Östermalm så är det många som behandlar en som low life people.
Filippa: Haha, jag vet, men har fan inte hunnit. Och det gick bra ändå. Alla var verkligen skittrevliga men det poppade upp en del bra bloggmaterial kan jag säga!
PGW: Skulle ha sett din kommentar igår, för det var en bra idé!
Veronica: Problemet med såna människor är ju att de missar så mycket tycker jag.
Cecilia: Det är det som är så kul med bloggen och de vänner jag har träffat via den: man skiter i hur man ser ut, vad man jobbar med, var man bor, man bara har lärt känna varandra på ett helt annat sätt. Ett fan så mycket bättre och roligare sätt!
Tanten: Hmm, väry bra svar!
Skicka en kommentar