lördag 31 juli 2010

Om att vara fet - bara för dig som är intresserad

Efter min senaste sista graviditet så tappade jag greppet helt. Åt som en babian och bara ökade i vikt. Mycket pga en hårt pressad arbetssituation. Men efter många, många år av matmissbruk så insåg jag att en Gastric Bypass-operation var min enda utväg till ett bättre och hälsosammare liv.

Och herregud så mycket åsikter folk hade om det. Att jag minsann "fuskade" mig till en viktnedgång, att "det är väl för fan bara att lägga om kosten", "hur svårt kan det vara?" och den bästa av dem alla: "vadå, ska SAMHÄLLET behöva betala för att du inte klarar av att gå ned i vikt?" Såna kommentarer från människor som inte har kännedom om obecitas-problem är inte ens värda att gå i svaromål för.

ALLA i min närhet var emot det här. Och den störste motståndaren var givetvis maken.

Hur som helst. Jag är en envis jävel. Jag bara visste att det här skulle bli min lösning.  En svinkall dag i februari så var det dags. Fram till dess hade jag ätit som om jag aldrig mer skulle få äta. För det hade minsann belackarna talat om: "du som älskar god mat, det kommer vara helt kört sen". Att jag inte åt ihjäl mig under vår resa till Marocko i januari är ett mysterium, för herrejävlar som jag åt.

Omställningen har varit enorm. Det är liksom inte bara in och operera och sen är allt frid och fröjd. Nä, man får tänka om och tänka rätt. Nu är det ju så att jag inte har någon våg men när jag vägde mig senast, för ett par månader sen, så hade jag gått ned 27 kg. Det är mycket. Som jag har skrivit tidigare så säger ALLA likadant: "Alltså visst, du var överviktig, men man kan inte tro att du har gått ned SÅ många kilo." INGEN har trott mig när jag talat om vad jag vägde strax innan operation. Jag var tjock, men "inte så tjock väl?"

Så när jag nu berättar att jag måste ned 15 kg till, så låter det sinnessvagt. Viktnedgången efter en sån här operation väntas i snitt ta 1,5 år. Alltså har det gått lite väl fort för mig. Min gissning blir därför att de sista 15 kommer ta tid. Det är liksom bara 5-6 månader sen operationen.

Har jag inte haft några som helst problem då? Bortsett från mina äta-fel-mat-bajsa-nästan-på-mig-historier. Jo, ett stort problem. Jag har tappat mer än hälften av mitt hår. Jag, som i alla alla år, haft jättefint långt tjockt hår, har tyvärr inte det längre. Att man tappar hår är mer en regel än ett undantag. Det håller i sig under nåt halvår, för att sen upphöra. I mitt fall började håravfallet först 2-3 mån efter operationen, så jag har lite mer hår att tappa innan det tar stopp. Håret ser därför förjävligt ut. Torrt och risigt.

Men. "Vinsterna" av operationen är långt mer värda så jag får helt enkelt tugga i mig det. Sen kanske jag möjligen har ett annat problem också. Eller två helt ologiska:

Ibland tror jag att jag är smalare än vad jag är. Känner mig som en 36-38:a när jag i själva verket är 40-42. (Och till och med 44 ibland eftersom jag har två jobbigt stora boppar som ställer till det när jag ska köpa kläder.) Tills jag går förbi en spegel. Jag har gjort mig av med 99% av min garderob och det är värt alla orgasmer i världen, för att uttrycka mig milt. Ni som har varit, eller är överviktiga vet exakt vad jag talar om.

Det andra problemet, som blir ologiskt i kombination med ovan, är att jag till viss del, fortfarande klär mig i "tjockiskläder". Tonåringen har varit på mig som fan om det: "mamma, du måste sluta att klä dig i såna där tjockiskläder, du ser bara större ut än vad du är."

Och det är här som en livslång vana kommer in. Jag har, sedan jag födde tonåringen för 19 år sen, alltid klätt mig i för stora kläder. Don´t ask me why. Alltid i svart och alltid i stora storlekar.

Så när jag nu skulle köpa nya träningskläder så flög fan i mig. Jag köpte en träningsjacka i storlek medium. Fatta: MEDIUM! Jag som varit Queen of Large eller XL, (och xxxl de senaster åren) i så många, många år!
Sen köpte jag ett par träningsbyxor i storlek 40. Och jomenvisst sitter dom aningens tajt, men what the fuck, jag ska lägga av med det där med för stora kläder! Om jag törs. För på ett mycket obeskrivligt sätt så känner man sig lite naken när formerna syns. Lite så att folk kommer för nära inpå. Hmm, svårt att förklara.

Sen har jag ett annat problem. Varje gång jag ser en fet människa så har jag bara lust att gå fram och säga: "för i helvete människa, gör en GBP-operation, du kommer få ett nytt liv!"

Men det vågar jag inte.

59 kommentarer:

Chrissan sa...

När jag talar om för andra hur mkt jag behöver/vill gå ner i vikt så säger de alltid neeeeeej. Likadant när/om jag talar om hur mkt jag väger..då tror de inte på mig.
Men vågen ljuger inte.
Och jag börjar tro att en fettsugning är enda sättet för mig att tappa magen...suck...

MonasUniversum sa...

Chrissan: Men du, vad hindrar dig? Jag ska fettsuga mig sen när jag är "klar". Och jag skiter fullständigt i vad folk anser om det. Jag har börjat få en del överskottshud, typ skrynklig hals,äckligt gäddhäng (som gör att jag inte kan ha kortärmat) och sånt, så jag känner att jag måste göra det. Jag tänker inte skämmas för att jag vill må bra. So go for it!

Lina sa...

Du skriver så träffande!
Speciellt det här om att klä sig i rätt storlek och börja att använda tighta kläder för att inte se tjock ut... Känslan av att andra verkligen ser en är riktigt jobbig. Det är som att jag tidigare har gömt mig både bakom fettet OCH kläderna. :(

Men det är klart, det tar ju ett tag innan kroppen blir kompis med huvudet och vice versa. Att klä sig i rätt storlek (och vara stolt över sin prestation!) är en utmaning som heter duga! :)

Singelmamman sa...

Jag har inga synpunkter på att du opererat dig. Mer än att bravo till ditt beslut att vara rädd om dig. Själv har jag också fuskat mig till min viktnedgång. Jag har ätit pulversoppor i tre veckor och blev på så vis av med fem kg i ett nafs. Men så hade jag inte så himla mycket mer än dryga 10 kg att gå ner.
Sen har jag åkt dit rejält i träningsträsket, jag gillar verkligen att träna! Ingen, allra minst jag, hade trott det för typ ett år sen. Och nu, kan jag känna att jag har muskler i magen, visste bara att jag hade mage tidigare. Att dessutom har två bröst som är större än vad någon vettig människa kan vilja ha, är ett minus. När jag fyller 50 ska jag ge mig nya, mindre i present. Om jag inte gör det tidigare.
Ursäkta en lång kommentar. Men jag känner igen mig i din text och undrar om de som inte gör det någonsin kan förstå vad vi tjockisar menar?

Malde sa...

Jag törs inte tala om för nästan någon hur mycket jag behöver gå ner i vikt. Jag säger isället hur mycket jag vill väga när jag är klar (vilket iofs är högre än normal-BMI). Att det är närmare 40 kg dit (trots att jag redan har tappat 23-24) vågar jag inte riktigt tala om. Av den orsaken att de inte kommer att tro mig...

Det är härligt när det funkar att tappa kg, oavsett om det är med hjälp av GBP eller VV (eller andra sätt)! Eller hur???

Må så gott

Vivi sa...

Håller själv på att bli av med mina kilo och känner så väl igen mig i det du skriver. Där jag går för att få hjälp så sa de att det tar 2 år för hjärnan att ställa om sig och faktiskt förstå att man gått ner.

Vi verkar vara ett par här inne som på olika sätt blir av med den där goda maten vi njutit av. Jag önskar oss alla lycka till!

Sara sa...

Det finns ju en annan aspekt på det där också...
Fetto-operationerna ökar ju ganska kraftigt. Och alla betalas av skattemedel. Ska verkligen skattepengarna gå till människor som inte klarar av att äta mindre och motionera när en bröstcancerdiagnosticerad får vänta fem veckor på operation p g a för lite resurser. Ska verkligen skattepengarna gå till fetknoppar när barnläkare går ut i media och hävdar att de inte inte kan uppfylla säkerheten för svårt sjuka barn på sjukhus, p g a för lite personal som ju är följden av för lite pengar till vården.

Jag tycker inte det. Åtminstonde en del av den ska man få betala själv. Det har dom råd med - tänk vad pengar dom sparar in sen efter operationen. När dom inte behöver lägga alla pengarna på mat...

MonasUniversum sa...

Jag borde kanske ha skrivit det själklara: det finns många sätt att gå ned på, och det viktigaste är att man känner att man gör det rätta. Men som också alla vet: det är sällan bestående. I mitt fall har det aldrig varit det. Jag är en klassisk jojo-bantare och bestämde mig för att en gång för alla se till att jag aldrig mer blir fet.

Vi är så jävla bra, eller hur?!

MonasUniversum sa...

Sara: kan till viss del hålla med dig, men du, och många andra har missat en viktig detalj. Min kirurg berättade att det här med fetma är en sjukdom, och ingenting annat. Folk har i allmänhet mycket svårt att förstå det. Så även jag skall erkännas.
Och eftersom det är en sjukdom så har man rätt till vård. Att det i sin tur spar enorma pengar in the long run, för sjukvården blir ju win win situation Jag är oerhört tacksam och ödmjuk för att jag hade förmånen att få genomgå det här. Nog sagt om detta. Jag vill fokusera på det som är bra.

Pernilla sa...

<3 Jag förstår precis, och har aldrig mått så bra som jag gör nu, -15 kg lättare. Jag betalade min operation själv, 98000 men folk har lika mycket åsikter iallafall. Har i stort sett förlorat två nära vänner pga mitt beslut, men vet ni vad? Det är MIN kropp och JAG bestämmer över den.

Puss&kraam/Pernilla

I min värld sa...

Det är inte ett dugg svårt att gå ner i vikt, det svåra är att behålla vikten där man vill ha den!!
Om man då som du Mona eller vem som helst väljer en gbp-op för att få hjälp att gå ner eller behålla den vikt man vill ha i fortsättningen är ett beslut som tar ett tag att fundera fram och välja. Det är inget lätt beslut att fatta (tro mig jag vet) och iaf för mig kändes det lite som ett nederlag att det var/är det enda alternativet som fanns kvar för att jag skulle lyckas.
Det är precis som Mona skriver, det finns massor av människor i ens omgivning som tycker både det ena o det andra om Gbp och viktnedgång, det är bara att gratulera dessa människor då som lyckas och tycker att det är en baggis.
Var o en väljer det som passar en bäst och väljer man gbp så är det inte den enkla utvägen det ska nog alla ha klart för sig, en hel del "kontroller" ska passeras på vägen innan man blir godkänd för operation sen ska man lägga om en hel livsstil efter operationen för att lyckas. Det är inget kul alls med dumpningar o nästan bajsa på sig ute på stan eller i bilen (om nu inte Mona skriver om det *flin*)
Lite rörigt o långt det här men Vivi ska ha en sak klart för sig att om man inte väljer ett privat alternativ o betalar själv så är väntetiden upp till två år ibland mer för att få en gbp operation! Så de operationerna är inte direkt högprioriterade alltid och det händer dagligen att gbp-patienter backas från op både en o tre gånger för att något mer akut måste gå före ...med all rätt också.

Anonym sa...

Sara, man kan tänka på många olika sätt. om vi fortsätter ditt resonemang: ska skattepengar gå till att ta hand om knarkare som inte kan låta bli att stoppa skit i sina kroppar, alkoholister som inte kan låta bli spriten, rökare som får lungcancer m.m.

Klart vi ska diskutera vad vi ska använda våra skattemedel till men sjukdomar är sjukdomar och matmissbruk är lika mycket en sjukdom som alla andra former av missbruk. Sen kan vi börja diskutera prioriteringar inom vården och hur vi ska fördela skattemedlen.

Tack för en fantastiskt härlig blogg Mona! Det är sällan (typ aldrig) som jag kommeneterar, men jag vill att du ska veta att du allt som oftast förgyller min dag.

Kram på dig!
/Britta

MonasUniversum sa...

I min värld: SÅ bra skrivet! Och du har rätt; ingen konst att gå ned, men att behålla vikten är ju ett helvete.

MonasUniversum sa...

Britta: Tack. Från hjärtat.

Minkamera sa...

Underbart!!!! Faan vad bra kämpat. Jag är impad som faan :-)
Nu tycker jag att vi ska fira oss lite med en värry najs väska från LV:-) På maken bekostnad så klart.

K sa...

Underbart för dig att du kunnat göra din operation och gått ner i vikt men att se på andra och tänka "för i helvete människa, gör en GBP-operation, du kommer få ett nytt liv!" du borde ju veta att det inte bara är att göra en operation, jag borde gå ner i vikt. Mycket men jag tror inte att jag skulle få hjälp med att betala en operation och själv har jag inte en chans i universum att ha råd. Jag väger 100kg. Det syns nog inte riktigt, jag har svårt att ta till mig det själv men jag skulle behöva gå ner minst 30kg. Mer egentligen antar jag för att få ett normalt bmi. Jag vill gå ner i vikt. Verkligen men jag klarar inte av det själv.

K sa...

Men åh så jäkla bitter jag låter då. Förlåt. Jag avgudar din blogg och jag är bara avundsjuk. Skit i mig.

Josefine sa...

Jag kan berätta för dig att även en spinkis som gömt sig i stora kläder kan känna igen sig i delar av din historia. Det tar tid att sluta gömma sig och känslan att folk kommer alltför nära har blivit lättare att hantera för mig.

Jag har haft enormt stora problem med min hårbottnen och min hårkvalité var helkass. Ingen läkare kunde hjälpa mig och frisörerna suckade och skakade på huvudet när det blödde från hårbottnen. Åtta veckor med en mer naturtrogen metod (hur galet det än låter) så fick jag tillbaka min ursprungliga hårtjocklek igen. det var bara en bonus, jag var ju glad att jag skulle slippa se ut som månen gör på insidan (tänk dig en uppochnervänd krater liksom). jag vill inte säga att min väg funkar för alla eller skriva på dig min sanning så jag stannar där.

men tack för att du delar, och du, är det du på bilden i träningskläderna så måste jag säga att du ser sund ut - fusk eller inte. Du är bra. Kram spinkisen

Amanda K sa...

Sen finns det ju faktiskt de som inte kan gå ner i vikt hur enkelt det än är för andra.
Men mona, jag tycker du ska vara jävligt stolt över dig själv för en GBP-operation är allt annat än en lätt utväg!

MonasUniversum sa...

K:Oj, nämen jag menar inte så. Jag borde ha förklarat mig bättre: Hade jag vetat vad jag vet nu, så hade jag gjort det här för länge sen. Det är så jääävla många människor därute som tror att man måste väga 250 kg för att få en sån här operation. Så är det inte och jag önskar att tjocka människor visste det.

Josefine: vadå naturtrogen metod? Jag vill veta! Och du, jag har ett par kompisar som verkligen lider av att de är för smala. Inte så roligt det heller.

MonasUniversum sa...

K: du, jag kan säga att det som gjorde att jag fick operationen var vår släkts hjärthistoria plus att jag var i begynnelsen av diabetes. För jag hade egentligen inte den BMI som krävdes...

Anonym sa...

I min värld, så ska man göra det som känns rätt för personen ifråga.. Man väljer själv, och känner sig själv bäst. Vad våra skattepengar ska gå till inom vården kan man ju diskutera. Ska idrottsmän inte få operera sina skadade ledband med skattepengar? Dom har ju slitit ut kroppen alldeles själva, och om dom är på en hög nivå, även fått rejält betalt för det under tiden. Självklart tycker jag att dom ska få hjälp, likaså en narkoman, en alkoholist, eller en diabetiker..eller en människa med ätstörningar. Neej, jag röker inte, har ingen speciell övervikt, eller andra skador, men jag blir lite rädd när man inte har förståelse för att faktiskt mycket av detta handlar om beroende..sjukdom, inte karaktär.. Om det vore så bara, så är det väl självklart att människan ifråga skulle äta mindre.. Det är en stor risk med en operation, inte "bara", eller en genväg.. Har aldrig skrivit ngt förut, men en skitbra blogg som jag läser slaviskt..

//P

Josefine sa...

Såhär var det med hårbottnenhistorien. En dag när jag låg hemma i virus på balansen och inte fick rör mig så tog jag tag och ringde det där numret jag hade fått från en vän som hade blivit hjälpt med hudproblem. jag skulle ju ändå ligga still, det kan man ju göra med en telefon också tänkte jag.

jag gick dit även fast jag var i stillhet och jag fick se hur min hårbottnen ser ut och hon testade mitt pH-värde och sa att jag bör dricka kalk, svavel och brännässla varje morgon och kalk på kvällarna. Sedan så tvättade hon håret på mig med mynta, citrongräs, lavendel och schampo bestående av basilika och lime (japp, jag är ett matrecept ;)) jag tål inte vanligt schampo nämligen så numera har jag fått avancerat till ett rosmarinschampo (japp, jag har testat hela kryddhyllan faktiskt ;)) och ja, det är ett vanligt schampo. det enda som är "akta och rå vara" är kalken, svaveln och den nerpressade brännässlan som jag äter.

Lägg där till att jag som barn hade terror vid matbordet så jag tycker att det är svårt att bara ta ett sätt och göra det till mitt och att det ska vara mina frukostvanor - antagligen lika enkelt som för dig att "bara" tänka om och nytt efter operationen.

men vet du vad, det var värt det och det gick. Idag äter jag bara kalk på kvällarna och jag har råd att inte ta brännässlan och svaveln (som jag blandar ut i nyponsoppa, grapejuice är att rekommendera om man gillar det) varje dag.

sedan har jag en sådan där grov hårborste som jag borstar håret med åt fel håll (ja, inte fel håll på borsten men jag borstar från roten och framåt liksom). Och numera har jag ett starkt hår som är lockigt och visar på att det är friskt.

ja, detta blev ju långt och låter antagligen helt galet men det blev min räddning.

Amy sa...

Jag tycker du är extremt modig som vågade ta tag i övervikten och är stolt över att du valde operation. Så många döljer det eller pratar knappt om det för att dem verkar skämmas.
Angående håret så tycker jag du ska testa Rosenseriens proteinschampo. Den har gjort underverk med mitt hår + att jag bara tvättar det 1 gång i veckan. Jag är supernöjd och nu har jag köpt en flaska till mamma med. =)
Finns att beställa på Bodystore men du kan nog säkert hitta den i ngn affär. =)

Chihuahuakvinnan sa...

Jag står själv i kö för en gbp. Det har tagit mig åratal att våga ens ställa mig i kö för det pga rädsla för vad som det kan innebära. Till viss del inte bara operationen i sig eller biverkningarna efter utan även för att jag sedan inte längre har valmöjligheten att kunna "gömma" mig bakom mina kilon.

Så att gå ned i vikt är en sak som de flesta klarar om man ger sig fan på det... konsten är som sagt sedan att klara av att hålla den och där är det så mycket mer än bara kost och motion som spelar in.
Hade jag haft något annat val så hade jag gått ned i vikt för länge sedan då jag i nuläget väger 137 kg *suck*

Måste erkänna att det är nog ett mänskligt drag att se till sig själv först för jag suckar själv ibland över de som "bara" måste gå ned 30-35 kg som får operationen (jag behöver gå ned sådär 65-70 kg).

Måste sedan bara säga tack för en underbar blogg. Jag läser den numera troget och uppskattar att du så öppet delar med sig av både bra och dåliga saker i ditt liv.

Linda sa...

Tack så jättemycket för dessa ord. Jag ska själv göra operationen så snart det blir min tur i kön. Remiss och allt är dock redan skickat. Jag tittar i din blogg varje dag och stärkande ord är helt underbara.

Anonym sa...

Jag har också stött på detta med kommentarer ang. GBop. Själv ska jag göra min 31/8 och jag LÄNGTAR. Jag skiter fullkomligt i vad folk säger om det. Jag vill bort med alla kilon för min hälsas skull och för att kunna hänga med i mina barns tempo. Detta är enda utvägen då inget annat funkar och när jag fick erbjudandet så kvarstår det faktum att jag inte gjorde detta för 10 år sen. Fuck the rest! som inte kan se behållningen och alla som tycker något. Heja oss ALLA!!!
Kramen i

Ann Jolby- Solander sa...

Underbart för dig att du mår så bra, det var ju liksom meningen med open :) Vad andra tycker kan man antingen försöka förklara eller bara skita i det.

Själv opade jag mig Maj -09 och har gått ner 49 kg och känner mig 15 år yngre. Kör numera tajta och FÄRGstarkt, och mår oförskämt bra.

Drick Aloe Vera är ett tips, jag har inte tappat ett dugg av mitt hår och tar en redig klunk i min proteinsmoothies varje morgon.

Varför skämmas över att man vill ha ett hälasosamt liv , NO WAY.

varm kram Ann

Sara G sa...

Folk tycker så mycket om så mycket. Om GBP, jag visste knappt att operationen fanns innan det helt plötsligt var fem personer i min närhet som gick igenom. Varav en 18 år. Och det har definitivt räddat livet på dem. Inte äter de uppseendeväckande litet heller, men det kanske finns olika metoder.

De är inte länge samma människor, de har blivit gladare, många krämpor har försvunnit: inga andningssvårigheter, lederna mår bättre, osv. Tonåringen inser helt plötsligt att det finns något som kallas för 'killar' och att dessa faktiskt kan titta två gånger på *henne.*

Jag skall sluta nu, kan hålla på hur länge som helst men jag riskerar att låta nedlåtande och arrogant i all min välmening.

MonasUniversum sa...

Fy fan vad ni är bra hörrni.Allihopa. Och tack för tipsen.

Susa sa...

Det *ÄR EN SJUKDOM*
Klassat enl WHO.
Skall inte vi få hjälp, jag ex som slitit i 15 år med jojjobantningar upp o ner 10-20-30-40 kilo,
o för sent fått ämnesomsättningsmedicin
(kroppen VILL alltid tillbaks till sin högsta vikt, forskning pekar på detta... vi är fortfarande primitiva varelser.... skall bli intressant o se vad forskningen visar framöver)
Saras kommentar o dina uttryck med "fetto/fetknopp", så fruktansvärt nedvärderande !
Folk som DU Sara, gör att vi än i dag har detta stigma med övervikt.
Ska en diabetiker inte få insulin ? En astigmatiker inte få glasögon ? Benbrott inte opererat eller gipsas ??!?!?!
Vafalls !!??

Blir så in i norden arg, över sånt här.
Borde skämmas.

Har i dagarna anmält en taxichaufför som förolämpade mig på väg till sjukhuset, i hans taxi.
Han fick en erinran o jag kompensation !!!

Mona, i ditt viktminskningsrus- som Alla får när de går ner mkt och snabbt- man vill ""frälsa folket"" *S* jag vet !! Kände själv så efter 20 kilo,
o då kanske du skulle stöta på mig o själaglad fråga om jag vet ngt om viktoperation,,
en som trots op fortf är klassad fet. Gick (bara) ner 25.
O fick en satans massa fel. (skrev kommentar om det förut, tack för hälsningen !)

Finns många sidor av operationen.
Och övervikt.
Alla är i sin del utav den,
o man vet aldrig var den andra befinner sig.

Det är en Enorm livsomställning,
kan hända oerhört mkt med kroppen,
även mkt oönskade saker.

....o även med relationer.!
Kallas skiljsmässooperation av en del, just pga det blir så mkt som händer inom relationen, mkt "rörelse" el hur jag ska uttrycka mig.

Jag är precis samma tjej som när jag var normalviktig,
el med anorexi o sen fick andra ätstörningar.
Man är inte dum i huvudet som fet, somliga tycks tro det !!
Vi vet väl hur vi ser ut ?
En annan person kan inte veta ngt om vår livshistoria o varför det blev som det blev ?

Läkare har tom sagt att vara sjukligt överviktig,
är som att leva med svår cancer.
Så F-N inget att ta lättvindigt på o säga: -ät mindre rör dig mer, till !


aaahhh, skulle kunna skriva hur mkt som helst om detta...


Vänligen; Suss,
som är glad över att op funkat så pass bra för dig Mona :-D
så underbart skönt för dig !
O du, skäms Inte över dina änglavingar eller nåt annat,
var stolt över din kropp,
o ha på dig Precis vad Du vill ha !!

Efter en överviktsoperation (gpb prata rjag om nu) går man ner i genomsnitt 30-35%, eller 50-75% av sin Övervikt.
Så normalvikt eller att bli smal är inget realistiskt allmängiltigt slutmål post.op,
Men, om man hamnar där -vissa gör ju det- får man ju vara extra glad för det !
Men hälsovinsterna är enorma redan vid bmi runt 30.

ps, bmi är ingen favvoskala heller, säger inte allt !
skulle Arnold Schwartenegger ex ha haft bmi 47 o varit sjukligt öveviktig ?! *L*
Mäta kroppen är bättre.
Fett- och muskel- o skelett-fördelning.

Susa sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Susa sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Susa sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Susa sa...

ops !

irl requested is too long, eller nåt, stod det...

fick skicka om, o inlägget kom tydligen in iallafall .... ;-)
flera ggr....därav radering

LarsPson sa...

Sedan är det ju inte så att livet som gbp opererad är helt enkelt heller, dvs det är ingen enkel utväg.

Du måste ta vitamintabletter resten av livet. Du kan inte äta som alla heller, efter att sett min sambo dumpa x antal gånger så inser jag att det är def. inget roligt alls (bara Mona som kan göra det roligt. :-) ).

Däremot är det en underbar chans för kraftigt överviktiga att slippa kronisk värk, diabetes mm och bara få chansen att må bra.

Men som min sambo säger, det vore bra om man fick terapi tillsammans med operationen, för mycket vanor sätt och tankesätt sitter ju i huvudet.

Susa sa...

Finns en till ny sak på marknaden,
Priorin.
Tänker testa 3 månader, för nu har jag tappat hår på nytt
(pga medicinering)
Kostar gör det, men fann billigare över nätet !

//Ha en skönk kväll med grillat *mums...salvierar av tanken*
åh, grillade olika grönksaker oxo.... yummie
o så lite Mezeyoghurt-såsblandning o dippa i...

p.s
jag har komponerat en "egen" smoothie,
säg till om du vill ha recept.

till frukost/kvällsis/mellis hemma el "i farten".

bara lilla stora jag sa...

jag fattar inte varför folk alltid ska lägga sig i vad andra gör.. om du nu kännde att det här var din sista utväg så är det ditt beslut och ingen annan ska bry sig om vad du vill eller gör.. din kropp ditt liv..
Jag är oxså grymt överviktig, fick erbjudandet om op men jag ville inte det.. mitt problem är inte att jag äter för mkt utan för lite.. så efter mkt tänkande så började jag på itrim och har nu gått ner 11 kg på 6 veckor...bara 23 kg kvar och sedan är jag klar :)

fortsätt kämpa, du är skit duktig

kram

Anonym sa...

Det finns svavel att köpa på Hälskostbutiker. Produkten heter MSM och kan hjälpa till när man har problem med håravfall. Det smakar s**t dessvärre. Man kan blanda ut det med t.ex. juice. //Gina

Annelie sa...

Jag tycker att alla ska få göra precis som de själva känner är rätt för de.
Men, jag personligen skulle aldrig lägga mig under kniven för att gå ner i vikt, jag VET att jag kan gå ner om jag bara ger mig fan på det.
Då äré skillnad.
Men, skulle det däremot vara risk för min hälsa,, ja då skulle jag inte tveka.

Men, i mina ögon. En operation är ändå en operation.

Detta du skriver om klädesstorleken när man har övervikt, det stämmer.
Väldigt lätt att klä sig i för stort.

Ha dä bäst.. // Annelie

Den hemska tvillingen sa...

Och nästa gång du rensar ur garderoben så skickar du kläderna till mig, jag kan behöva nåt nytt och det verkar vara min storlek som ska ut nästa gång ;D
Väl kämpat champ!

Vivi sa...

Tror visst att jag missuppfattades av I Min värld. Jag har inget emot vilken metod man väljer. Jag har själv valt en metod som många har åsikter om och får försvara det beslutet. Men min coach sa att när jag väl är i mål med vikten så är jag inte klar. För att inte gå upp igen och hamna i samma sits så måste även huvudet vara med. Och det kan ta upp till 2 år innan hjärnan förstår att man faktiskt blivit smal och att man ser ett smalt jag i spegel när man går förbi.

Visst handlar det i mångt och mycket om att lägga om sin kost men det är enklare sagt än gjort. Jag har inte alltid varit tjock men har nu väldigt många kilo jag vill bli av med. Det är ingen dans på rosor och jag tycker att alla som gör ngt för att må bra är duktiga oavsett vilken metod det innebär. Hoppas att förtydligat mig tillräckligt.

M sa...

Jag har inte ens opererat mig än, men snart, och jag tänker REDAN samma sak när jag ser en annan överviktig person; "ställ dig i kö, det kommer (troligtvis/förhoppningsvis) förändra livet för dig!"
Det hoppas jag innerligt det kommer göra för mig i alla fall.

Med humor kan man komma långt och i ditt fall var du den som fick mig att ta steget till mitt eget beslut. Tack för det, Mona! :-)

Anonym sa...

Jag säger bara oj oj , vad åsikter som poppar upp hos alla läsare. Men ja orkar itne skriva mina eller gå in på vad som klassas som vad osv.Jag vill bara TACKA dig Mona för att du skriver om gbp op, jag tycker det är jätte intressant att läsa för egen del då jag ska göra en sådan op 8 sept...väntar med glädje på den och längtar efter att mitt nya liv ska börja, mindre värk,mer ork osv....tycker det är så roligt att få ta del av ditt liv o din goa råa humor...

Tackar o kramar smålands sanna

Emelie sa...

Jag som själv är överviktig men kämpar mig mer myrsteg ner i kilona hade blivit duktigt förbannad om någon främmande gick fram till mig och sa åt mig att göra en gb-operation. GP-operationer är än så pass nytt att inga långsiktiga biverkningar har kunnat påvisats, ingen vet vad som kommer att hända med dessa personer om 50 år, troligtvis/förhoppningsvis lär de inte dö av övervikt iallafall. Jag väljer att lyssna på de läkare som föreläst på mitt universitet och kämpar friskt på mitt egna sätt i min egna takt. Ingen kan veta på utsidan hur mycket jag kämpar och visst, jag går verkligen inte ner snabbt men jag är på väg ner.

Järnis sa...

Jag har satt upp min målvikt nu! 47 kg närmare bestämt. Har satt ett delmål att gå ner tio kilo till jul.

Jag har funderat på en gp, men jag har inte vågat gå till läkaren.

Nu, försöker jag äta hälsosammare och förändra mitt liv.

Men.. jag är livrädd för att misslyckas.

Cicki sa...

Min bonusdotter, dvs sambons dotter, väntar just nu på en GBP-op. Jag vet inte riktigt hur mycket hon behöver bli av med, men det handlar om något mellan 50-70 kg. När man sett henne växa upp och kämpa med sin kropp i många år så är man glad som (bonus)-förälder att denna möjlighet finns. Nu lever hon bara för att den dagen ska komma snart. Hon längtar efter att orka leka med sin lilla dotter, att orka börja plugga igen. Att orka leva igen, efter alla sorger hon haft i sitt liv.

Sara, du vet inte vad du pratar om när du förenklar allt som du gör. Du har förmodligen aldrig varit nära en människa som kämpat för att få ett drägligare, smalare liv. Vaddå ha råd att betala själv? När man är så överviktig att ingen arbetsgivare vill anställa en. Hur ska man då kunna betala själv för sin operation?

När du uttrycker det så där så låter du som min sons rektor som ringde hem till mig och berättade för mig hur mycket min son, med svår damp, kostade hennes skola. Det är sådana människor som du och hon som skapar vårt hårda och kalla samhällsklimat där inte alla har samma rättigheter.

Lena sa...

Fick just länken av en bloggkompis, har bara läst detta senaste inlägg. Skall läsa mer i morron. Jag är själv opererad sedan 2 juni, gjorde min operation i Tyskland. Ingen kö, jag la ut pengarna själv och väntar nu besked om jag kan får ersättning via FK. Finns ingen orsak till att de skulle neka mig då jag hade BMI 47 vid operationen. Allt sköts via ett företag i Uppsala, mer finns att läsa på min blogg. Det jag ville kommentera angående ditt inlägg var att folk är tydligen väldigt olika. Inte en enda person har "opponerat" sig mot att jag skulle opereras. Inte familj eller släkt. Inte vänner. Inte cybervänner. Alla tyckte att det var rätt beslut. Jag är väldigt lyckligt lottad med det! Tyvärr är jag inte riktigt lika lyckligt lottad när det gäller viktnedgången, har gått ner 15,5 kg totalt, men det är inklusive flytet innan. Bara 4,5 kg sen jag kom hem från Tyskland den 8 juni... Men jag äter rätt och sunt och kan inte göra annat än att vänta. Lycka till i fortsättingen!!

Anonym sa...

Du fick mig att våga ta steget så ut och predika bara! Ska hälsa från doktorn.. Jag ska till samma ställe. I början av november är det dags! //Snart en smula mindre

Anonym sa...

Jag är en av dem som du skulle kunna gå fram till för att säga åt. Jag är en av dem som borde genomgå en sån operation. Men jag vågar inte. Det är så många som det inte blir som det är tänkt som inte kommer fram i media. Det är så många som mår dåligt av opertionen på grund av komplikationer och jag är övertygad om att om jag skulle jag gå igenom en operation så skulle jag vara en av dem som skulle få alla komplikationer som finns. Min mamma tycker att jag absolut ska göra en operation. Men jag kan ju inte göra den för hennes skull.....

Samtidigt så ser jag operationen som om att jag fuskar. Men med det menar jag inte att alla ni andra som gjort operationen fuskat. Men jag tycker att jag borde kunna gå ner så att jag är nöjd med rätt mat och motion. Problemet är att jag har inte motivationen och tiden. För det tar tid! Jag har 4 barn som behöver en massa tid, speciellt de 3 minsta som inte är så stora. Tonåringen behöver oxå tid på sitt sätt med läxor och annat. Samtidigt så har jag ett ansvar gentemot dom att dom ska få ha sin mamma kvar så länge som möjligt. Förutom barnen så har jag fritidsintressen som jag inte vill vara utan. Jobbet tar även det otroligt mycket tid med allt som det innebär. Och efter allt detta fått den tid det tar så finns det inte så mycket kvar för att motionera om jag ska hinna sova oxå.

Jag tillhör oxå den skara av människor som vill att resultatet ska synas direkt när man ändrat på kosten och börjat motionerat. Jag menar om jag inte äter godis på en vecka så borde det synas massor på vågen. Men det vet vi ju alla att det inte funkar riktigt så.;-) Att gå ner i vikt tar tid på fler än ett sätt.

Dina ord är klockrena! Det du skriver berör mig. Önskar att det kunde ge mig mod att lägga mig på operationsbordet. Men tyvärr så gör det inte det. Inte än. Men man vet ju inte på sikt. Tack för det du skriver. Fortsätt med det! Lycka till med allt!

MonasUniversum sa...

Ni två anonyma här ovan:

Anonym 1: Åh vad roligt! Du kommer bli så väl omhändertagen och du kommer inte att ångra ditt beslut. Jag håller tummarna.

Anonym2:Vet du, jag förstår din rädsla och jag respekterar den. Men du, läs, läs, läs om operationen. Det är självklart att operationen är en risk, men du, risken för komplikationer är mångt mycket större om du fortsätter som du gör nu. Exakt så sa min kirurg till mig. Alltså var valet lätt. Och i förhållande till hur många operationer man gör, så är komplikationerna ytterst små.

Gå in på det två forum som finns och läs ALLT. Och låt det mogna.

Som sagt: dina hälsa löper betydligt större risk om du INTE gör något. Och det är inte att fuska för du vet mycket väl att du säkert skulle kunna gå ned, om du verkligen ansträngde dig. Men som de sa på ett infomöte: "det här är en operation för dig som inte kan behålla vikten."

Ta dig en funderare. En lång funderare.

My advice.

Sara sa...

På vilket sätt är fetma en sjukdom?
Du Mona har ju t ex hela tiden hävdat att du ALDRIG motionerat - att du avskyr det,att du äter för mycket mat som är onyttig och fet?
På vilket sätt är det en sjukdom att inte röra sig eller äta för mycket onyttig mat?
För att inte tala om all läsk som feta verkar dricka. Man häpnar när man ser gravt överviktiga sitta med stora läskflaskor på matbordet.

Dessutom är ju fetma utan tvekan en klassfråga( du kanske anser dig vara undantaget Mona som bor i FinaOmrådet - men hur många feta grannar har du)?
Hur många feta bor på Östermalm och på Lidingö?
Sen kan man ju kalla det obesitas hur mycket man vill - det blir liksom inte bättre för det.

Och det mest tragiska av allt - är när man ser föräldrar med grava viktproblem som har övergött sina barn. Barn som kanske inte precis fötts med en silversked i munnen. Barnmisshandel i mina ögon.

Sara sa...

Och. Innan jag blir halshuggen här inne ;)
Jag tycker det är självklart att man måste ta eget ansvar för sin kropp och sin hälsa om man inte är så psykiskt sjuk att man inte klarar av det.
Det gör inte rökare eller alkoholister heller. Men de betalar å andra sidan en jävla massa skatt genom sina köp av ciggisar och alkohol. Så de bidrar ju i viss mån till sin egen sjukvård.

MonasUniversum sa...

Sara: jag kan bara tala för mig själv. Jag hade aldrig klarat det här på egen hand. Hade helt enkelt inte psyke för det och må vara en loser för det, men det köper jag. Och operationen har fått mig att börja motionera.

FrökenGunilla sa...

Har läst din blogg ett tag och skrattat många gånger! Så träffsäker!

Är oxå opererad, dock inte GBP utan en mycket bespottad gastric banding. Ännu mera "fusk" än GBP eftersom jag kan ställa in hålet i magen efter min viktnedgång och ätsituation.

En operation är ALDRIG en lätt väg ut. Om alkoholister får hjälp via samhället, narkomaner lika så, och andra sk välfärdssjukdomar också, så nog tusan ska jag ha hjälp! Hur mycket har jag sparat in på open?
Jag har gått ner 30 kg, har 25 kg kvar innan jag är nöjd och ytterligar 20 kg till sk "normalvikt". Men alla värden är topp, läkaren är supernöjd och jag jublar! Ja, jag går fortfarande på "tjockisavdelningen" för att hitta kläder, kämpar för att börja motionera regelbundet. MEN jag är så JÄVLA NÖJD!!!!
Plastik? Snacka.... betala lär jag får göra själv. Och det gör jag gärna!!!
Jag har fått mitt liv tillbaka. Resten är bonus. Det betalar jag själv. Men jag överlever min 50-årsdag, det var mitt mål!!
Det är väl att spara pengar till samhället??

Stå på dig Mona, annars gör nån annan det!

ps. B kombin forte fick mitt hår att sluta ramla av huvet, men det tog 1,5 år innan jag var tillbaka till normalläge.

Susa sa...

ah men lägg av !

Sarah, du är precis som en rasist i dina kommentarer,
fast mot överviktiga....
för mig är du redan sågad vid fotknölarna... sorry,
men så otroligt trångsynt !!

redigt förbannad, men det kanske var detta du ville åstadkomma med dina inlägg ?

SJUKDOM. Fattar du svenska ?!
Läkare, who, sök på nätet !

Nä Mona, Loser ?!,
kalla dig för 17 inte för det ,
då spär du ju bara på sådana kommentarer o samhällets oförmåga att Förstå och inse !

STÅ UPP FÖR DIG.
//S.

Mimmi sa...

Hej Mona,
det hade kunnat vara jag som skrev det här inlägget. Har exakt samma upplevelse och erfarenheter...helt sjukt!

/Mimmi gbp-op 9/2-2010

Karra sa...

Jag har också gjort en GBP-operation i april iår. Jag har nu gått ner 25kg och det är ett helt nytt liv. handla kläder i stl M/40 är helt sjukt men såå jävla kul. Jag var likadan att jag köpte för stora kläder men nu när man har något att visa upp köper man gärna lite tjatare kläder. Jag tycker man får ett helt annat bemötande nu av folk än vad man fick förut. Folk möter en med ett leende när man kommer in i butikerna, dom är mer hjälpsamma. Usch egentligt. Har du upplevt det någon gång? Sen de sista raderna du skriver, jag kan också känna så men man gör ju inte det. Men man vet ju hur dom mår och man vet hur dom skulle må OM dom gjorde denna operation. Är så glad och så tacksam för att jag fått denna operation, denna möjlighet att börja om sitt liv.

All lycka till i forts

MonasUniversum sa...

Karra:Vad roligt att det har gått så bra för dig. Alla jag pratar med säger samma sak, att det har gått skitbra och att de mår bra.

Och jag håller med om bemötandet. Jävligt tråkigt att det ska behöva vara så.

Sköt om dig!

Mona