Vad sa vi nu om män och att flirta

Jag får aldrig så många reaktioner som när jag skriver om två saker; kroppen..och..om mäns tillkortakommanden.

Så jag tänkte vi skulle prata om män. Och andra damer.

Förr om åren så var jag sjukt svartsjuk. Det ska väl erkännas att jag det senaste tio åren fått nåt anfall då och då. Alltid kopplat till hur jag känt mig fysiskt.

Men sedan några år tillbaka så har jag kommit på mig själv med att jag inte bryr mig. Eller ja, klart jag bryr mig, men mer att OM något händer så kan jag knappast göra något åt det.

För jag tror att om ens partner går ut på stan och sätter på någon annan så är det hans/hennes val. Om han/hon vill ta risken att förlora sin familj, så fine, är man så jefla dum så får man skylla sig själv. Jag kan bara hoppas att innan man kliver in i nån annan så är man tillräckligt klar i kolan för att tänka: "är det värt det här"?

Sen är jag så gammaldags så jag tror att om man har ett bra förhållande så finns det ingen anledning att gå ut och äta på restaurang. Då käkar man alla måltider hemma. Punkt.

Och OM det är så att min make t ex, skulle föredra restaurangmat, well, då hoppas jag att han är tillräckligt smart att han inte kommer hem och säger att han är mätt när middagen står på bordet.

Men skulle han göra det...sweet Lord vad han skulle åka ut med huvudet före.

För varför ska jag, och resten av familjen, behöva lida för ett snedsteg. Jag vill inte veta. Om det är en engångsgrej.

Däremot så tycker jag det är helt okey om han skulle flirta med någon annan. Eller alltså, jag uppmuntrar det inte, men jag dör inte om det skulle hända. Alla människor behöver bekräftelse, vad folk än påstår, och är inte jag i form att bekräfta min partner så gör det väl inget om nån annan gör det.

Och nä, man är omöjligt i form efter 15 år. Det är ytterst få människor som är det, och grattis säger jag till dem. På riktigt. Jag är det inte i alla fall. I synnerhet inte eftersom vi dessutom jobbar ihop och jag torskar för make-mord en gång i månaden. Teoretiskt sätt.

Däremot så föraktar jag de människor, oftast män, som inför sin partner öppet flirtar med andra. Man skall aldrig förnedra och kränka någon. Andra kan tycka att det inte är särskilt respektfullt och jag kan på sätt och vis hålla med, men backar ändå alltid tillbaka till det faktum att jag omöjligt har förmågan att bekräfta maken jämt och ständigt. I så fall är det fel på mig som människa, men jag kan leva med det.

Så. Om maken mot förmodan skulle bli uppvaktad så bjuder jag på det.

Men sitter han inte vid middagsbordet hemma så behöver han inte komma hem över huvud taget.

Vad säger ni om saken?