När chefen imponerar

Det är sällan som jag blir impad av vad maken har för sig, eller vad han gör. Det blir lätt så efter 15 år på samma arbetsplats.

Han har tjatat hål i huvudet på mig om att han vill att vi ska ställa ut i Finland. Vi är ju grossister inom heminredning, och det här är en mässa för fackhandlare. Vårt ena företag sysslar med linoljebränt smide, vilket han tycker skulle passa finnarna bra.

Jag har knorrat eftersom jag inte tyckte att vi hade tid, plus att det tar ett tag att planera en monter. Jag har ju liksom haft fullt upp med att semestra i Turkiet och Egypten.

Men han gav sig inte, så i morse drog han.

Alldeles nyss skramlade det till i mejlboxen. Jag var tvungen att titta två gånger. Människan har jobbat 10 timmar i sträck, plus att hans ena syrra flög in de 3 sista timmarna för att hjälpa till.

Så jag skickar ett sms:

"Jag är jäääävligt imponerad, bra jobbat!"

"Eller hur, du ljuger som en häst travar."

"Nä, det ser skitbra ut. Eller så har du flirtat med nån snygg böna som har hjälpt dig. I så fall så kan du få flirta lite mer och ta med henne till Norgemässan nästa vecka."

"Snygg böna?!", du kom väl ihåg vad XXX sa; bara potatisskalare hela bunten!"

(Till mina finska läsare: Här ska man vara medveten om att maken är halvfinne..)

Well, aldrig skall man sluta att förvånas.