Livet är märkligt. Man får alltid betala för sina oförätter. Always.
Själv går jag med högt huvud och rak rygg. Förvisso efter två års terapi för några år sen, men jag lär knappast vara den som dör med kroppen full av ångest.
Och den känslan, my sweet Lord, den känslan. Det är aldrig ett barns fel.
Så, skit i det nu. Han lever en stund till. Jag lever längre. Nu tillbaka till vardagen. Tack för era kommentarer.
Det är fredag. Och jag har fått två ton smide som skall packas upp. Försöker övertala maken att hjälpa mig men han mumlade nåt om bokföring.
Frun i huset måste alltså jobba även denna helg. I love my life.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Du har så rätt, fortsätt att hålla huvudet högt! Och ta en ledig dag, lite massage kanske? Det verkar som om du behöver det.
Tack för en helt fantastisk blogg, den enda jag följer, men ska man läsa nått så ska man läsa det bästa.
// Frua
Nickar instämmande och skickar stor kram.
/ Madeleine
Att vara gift med chefen har sina baksidor, svårt att vägra övertid i sitt eget företag tex. Men nu tycker jag att du är värd lite ledighet i alla fall en dag...
Alltid så. Keep on walking och ha en sån fin helg du bara kan.
Helt rätt, man kan bara själv ansvara för sin egna lycka eller att må bra. Låter förstås enklare än vad det i många fall kan vara. Tröskar man igenom det jobbiga med proffshjälp så kan man vackert gå vidare.
Lycka till med det tunga jobbet idag.
Ta hand om dig.
Tiden jobbar alltid för den som har rätt..
Så rätt och bra! Sträck på dig lite till och håll huvet högt. Såja, bra gjort!
Apel
så sant så sant
kikar in och önskar en fin kväll :)
Skicka en kommentar