tisdag 27 april 2010

När man rymmer från ett sjukhus

Innan jag får mer skäll av er så vill jag bara tala om att jag tog en spruta strax efter att jag kände att andningen började checka ut. Problemet var bara att den inte hjälpte mer än någorlunda.

Och nu ska jag berätta om hur det går till i vårt hem när någon behöver akut vård. I love my husband, men han har en del skavanker som måste finslipas.

Jag råkade gräva lite i talibanens godispåse och fångar upp ett gäng lakrits. Det enda godiset jag kan äta utan magsmärtor. Med i högen låg en Polly. Trodde jag. Det var en chokladöverdragen hasselnöt. Tänkte: "äh, en kan ju inte skada" och tuggade vidare.

Plötsligt får jag alltså väldigt svårt att andas. Mitt i Hollywoodfruar, ja, ni kan ju tänka er vilken disaster! I paniken så kommer jag inte på var sprutan ligger. Till slut hittar jag den...i medicinskåpet. Nu var andningen klart ansträngade, varför jag går in till den filmtittande maken i sovrummet och ber honom läsa instruktionerna. Jag är hyfsat ny i den här nötallergibranschen, så jag har aldrig tagit den här sortens spruta förr.

Maken har en del goda sidor. Men också ett par kvinnliga. Han blir som en kärring: Hoppar upp i luften så att fjärrkontrollerna yr omkring. "Vavavavavadå, ojojojojoj.." Typ så. Fram med instruktionen. Snabbläsa högt med ett turbomummel, får till slut till det och trycker in sprutan i låret. "Blir det bättre, blir det bättre, blir det bättre?" (Och jaaaa, jag fattar att han fick råpanik, okey!) Jag svarar "inte mycket", han skuttar ur sängen, ringer tonåringen, som jobbar i videobutiken: "mamma har fått en allergisk reaktion, du måste stänga och komma hem!" (Talibanen ligger ju och sover.)

Panik, panik. Och vore det inte för att jag är ganska kolugn varje gång nåt inträffar, så skulle maken skrämma skiten ur mig med den hysterin han tillför situationen.

Så han ringer sig lite till Sjukvårdsupplysningen. Jag försöker gestikulera att det inte är någon idé, att jag måste in. De bekräftar. "Skynda dig på, vi måste dra". På med kläderna, ut genom dörren. Lägger i backen och kör ut från 6 meters uppfart i 80 blås. Och jag är förvånad över att vi inte landade i huset mitt emot.

Ner på lokalgatan med femtioelva refuger och parkerade bilar som upptar utrymme, varför bilen, min turbo-Volvo, kränger. "Alltså, ta det lugnt, vi hinner, jag vill inte dö av att åka in liksom."

Vi bor 10 minuter från sjukhuset. En dag när solen skiner och det finns andra medtrafikanter alltså. När man har bråttom så kommer man dit på mellan 2-3 minuter.

Någonstans i förloppet hemma så har han bett tonåringen om numret till sjukhuset och när vi sitter i bilen så ska han ringa. "Varför då?" undrar jag.

Käre maken är som bekant i filmbranschen, och i riktiga actionrullar så ringer man till akuten och ber dom hålla upp dörrarna. Jag lyckades i sista sekund få honom att låta bli.

"Hur är det, hur är det? Andas högt så jag hör att du lever!"

Tvärnitar utanför sjukhuset och parkerar på stoppförbud.

Himla bra sjukvård vi har i det här landet måste jag säga. Den enda fördelen med att vara nötallergiker är att man har VIP-kort i kön. Det är liksom bara in..poff poff, medicin...poff, poff. Och vara kvar för observation.

Och som jag observerade. Andra. På en akut står det inte direkt still. Och många galningar är det.

När två timmar hade passerat så kände jag mig nästan återställd. Lite täppt i näsan bara. Så jag ber syrran om att få åka hem. Hon överlägger med en annan syrra och meddelar att "njae, vi brukar vilja ha kvar allergiker en 4-5 timmar för observation".

Maken har gudskelov med sig älskarinnan iPhonen, fulladdad med spel, så han hade att göra ett tag kan man säga.

När tre timmar hade passerat så sa jag till syrran igen. Hon svarade då att jag måste prata med en läkare innan jag blir utskriven.

Nu hade, om inte spelen, så batteriet tagit slut för maken. Han var mer behov av en säng än jag, så jag insåg att vi nog måste dra. Här ska man veta att jag har den fullaste respekt för sjukvården på alla sätt och vis. Dock har jag varit med förr och jag kände att jag var fullkomligt återställd. Men på akuten är det köordning som gäller. Under kvällen hör jag flera sjuksystrar som sinsemellan pratar om att "så här mycket har vi inte haft på länge".

Jag känner alltså att jag upptar en säng för någon bättre behövande. Så jag säger till maken att vi ska smita. Vid det laget har jag kopplat bort mig från all apparatur sen en timme tillbaka. Vilket sjuksystern som "hade hand om mig" väl noterat.

Min säng stod 4 meter från ambulansintaget. Så jag tittar åt alla håll, och drar. Med maken i släptåg.

Väl ute på gatan, vid bilen, möts vi av, have one guess: en Securitasvakt, som just står i färd med att bötfälla oss. Lyckligtvis övertalade maken honom att låta bli, och vi slapp ännu en 900-krs bot.

02.15 somnade jag.

17 kommentarer:

B sa...

Pust! Blir andfådd bara jag läser.

Anonym sa...

Skönt att du är tillbaka Mona....

// Chris

Dr Molly sa...

ha ha ha!! Jag kan se maken framför mig springandes omkring som man gör i en amerikansk film när frun ska föda!!! Tur att allt gick bra! (och du, lite inside info, den där läkaren du väntade på var nog mest tacksam att du tog saken i egna händer och drog, ibland blir även vi trötta på onödig formalia...) KRAM o TACK för en underbar blogg!

Singelmamman sa...

Och maken har ju fått sin egn actionrulle. Live, det kan han ju inte klaga på. Tur att det gick väl för dig. Tips, dela godisen med en kniv innan du "tror" du kan äta den.

Kerstin sa...

Åh herregud! Klart man får panik! Är impad att din make kunde läsa instruktioner alls, för att inte tala om köra bil! Tur det i alla fall!

wettexvärlden sa...

Ja du vet väl också hur man skaffar sig uppmärksamhet.

Tror du att du lärt dig skilja på pollysar och nötter nu?
Så att vi andra kan få en lugn vecka?
Jeeesus människa...

Kia sa...

Nu ska jag inte dra allt jag egentligen vill, bara lite:
min äldsta dötter har varit nötallergiker. Det gjorde att jag blev tvungen att lära mig om det. Bl.a. hur djävla bråttom det är när det är bråttom! Och hur många saker som innehåller nötter. Eller har varit bredvid nötter eller legat där nötter legat innan. Nu slutar jag. Men var försiktigt! Vi klarar oss inte utan dig.

Mr Lee sa...

Har du inte nog med spänning i ditt liv???

Du får tipsa maken om Greys så blir han inte så stirrig när det är skarpt läge.

Anonym sa...

Först och främst: skönt att du lever. Har du fortfarande spruta kvar hemma?
sedan: Du som har temperament, hur gör du för att inte ha ihjäl någon under pms?
Tack för en trevlig blogg! :-)

Monica sa...

Jösses!

Miss Tree sa...

Skönt att det ordnade sig!

För övrigt finner jag titeln på inlägget under akutrapporten något ironisk... ;)

Karin & Andreas sa...

Du har alltså tjänat pengar genom att åka till sjukhuset (genom att slippa boten).
/Kvinnologik

Anonym sa...

Ja, du kan konsten att roa dig på en vardag du! =D

//Veronique

Bitten sa...

Jag kom på mig med att hålla andan hela tiden jag läste inlägget så nu är jag alldeles blå i ansiktet. Hoppas maken kommer ihåg hur man gör hjärt-lung-räddning.

Josefine sa...

Vad skönt att det gick bra tillslut. Kram

Malde sa...

Skönt att du lever! Du vet att det är bra att alltid ha minst två sprutor hemma, ifall den första inte funkar? Dessutom är Betapred-tabletter bra att ha hemma. I alla fall var det så för några år sedan.

Må så gott!

Åsa i Uppsala sa...

T.o.m en luttrad IVA-syrra som jag förstår att du klarade dig med blotta förskräckelsen!
Mental note: LÄR MAKEN HUR EPI-Pen FUNGERAR!!!!