Kära vänner. Sista dagen på detta bloggår. Reflektioner.

Jaha. Så var det då äntligen den 31 december.

Jag säger "äntligen" då detta år varit i särklass värsta skitår jag varit med om. Nog om det.

Nu om er däremot!

Jag tänker inte bli flamsig och tårdrypande här, men jag säger bara Hallejävlaluleja för min blogg och alla ni som läser mig. Jag är så grymt tacksam över att min lilla skitblogg och mitt liv tycks intressera så pass många av er. Även ni som inte unnar mig detta. (Jo, det finns ett par stycken, även om ni är väldigt få, och jag ser er..)

Men ibland drabbas jag av bekräftelsesjukan, får horn i pannan och undrar hur somliga kan ligga så högt på alla listor. Och tycker att min blogg är den sämsta i hela världen. På riktigt.

Sen lugnar jag ned mig och inser att jag inte är så jäkla dum ändå, även om jag givetvis inte kan tillfredsställa alla. (Oftast efter att Linda och Tara-Christina givit mig några verbala käftsmällar.) Och att man ska glädjas åt andras framgångar. Karma liksom. Dock finns dagar jag inte skulle kunna stå upp, om det inte vore för er, och alla kommentarer. Men det är sånt ni inte ska veta!=) Det här är en humorblogg. Vill jag tro i all fall!

Fast, jag kan nu berätta att jag i september bestämde mig för att lägga ned bloggen helt och hållet. Jag har under hösten/vintern tillbringat många kvällar med att kopiera över alla inlägg till ett word-dokument, för att just idag, den 31/12, radera hela bloggen. Detta eftersom att jag inte kommer någon vart. Jag utvecklas inte.

Det var planen, men sedan två veckor tillbaka så tror jag att jag har ändrat mig. Och jag har ju dessutom köpt min egen domän, så det kanske är dags att göra något med den. Vi får se hur det blir med allt.

Hur som helst så ser jag med spänning fram emot nästa år. Mycket kommer att hända på det privata planet för min del. Med lite tur även med det officiella!

Jag vill verkligen, VERKLIGEN, tacka er för att ni hänger här. Även om jag i december månad haft lite färre kommentarer än vanligt, så ser jag ju i statistiken att ni fortfarande är här! (Hmm, jag kanske har blivit dålig. Ja, ni hör, jag har många tomtar på loftet mellan varven!) Kan kanske bero på att jag halkat efter med att besvara era kommentarer, trots att jag lusläser dem. Blir lätt så när jobbet tar överhanden.

Men. Så länge jag har lusten kvar så kommer jag att fortsätta. Och allt jag skriver kommer alltid att vara 100% sant. Annars är det ingen mening liksom.

Så mina vänner och ickevänner; njut nu av denna sista dag, och ta det lugnt med alkoholen ikväll.

Det ska däremot inte jag. Jag skall inmundiga svindyr champagne och njuta av nedräkningen.

....och än en gång: tack, tack, tack fina ni! Från hjärtat.

Mona

PS. Maken hälsar också. Att han aldrig ska sluta att älska mig och att jag är den bästa frun man kan tänka sig. Och att han inte behöver några frikort på andra brudar. Ever.

Alltså.

Han SKULLE kunna hälsa er det, om han satt här precis just nu. Det är jag säker på.