Bakfull tonåring

Nolltolerans. Ja, jag gillar det ordet. Och jag önskar att jag kunde leva efter det också.

Jag har sagt till tonåringen att jag inte accepterar att hon dricker alkohol. För enligt statistiken, så ska jag inte det. Ändå är jag en hycklande morsa, eftersom jag lät henne få några drinkar på Greklandsresan i somras.

Nåväl. Jag fattar att tonåringen med vänner har för avsikt att dricka på nyårsafton.

Och kvällen innan, så sover några kamrater över, så jag hör planerna. Igår, på självaste nyårsafton, så är kvällens förhoppningar många. Tjejerna barrikaderar sig i badrummet från 14-tiden. Det är lösögonfransar, lösnaglar, silverleggings, den lilla svarta. Och allt det där.

Kvällen till ära så har tonåringen på sig högklackat. Vi snackar rejäääla klackar. Jag säger att det inte kommer att gå bra. Hon svarar, att det visst blir bra.

Ungefär 4 timmar senare går dom. Till tjejmiddagen. För att invänta alla "snygga killar" lite senare.

Det går 45 minunter. Så måste mamsen ta bilen, och ett par andra skor, och möta upp. Klackarna var alldeles för höga. Varför lyssna på mamma....Jag säger också till tjejerna att om de nu nödvändigtvis måste dricka, så drick vartannat glas vatten för jösse namn. Och jag kan i samma ögonblick inte tro att jag säger nåt sånt.

Klockan slår midnatt. Tonåringen som är noga med att ringa, ringer inte. Så jag ringer. Och möts av tårar. Och längtan efter fd pokvännen på Gotland. Mamsen sätter sig i bilen och hämtar.

Tonåringen kommer hem till tryggheten. Och upprepar sig. Och mamsen förstår att det har druckits en del.

Och idag blir det jobbigt. Tonåringen väcks. Bakfull. Med en mamma, som enligt tidigare överenskommelse, har lovat tonåringen att fysiskt tömma sitt rum. För i morgon kommer mormor & morfar och tapetserar och målar.

Det går inte så fort. Mamsen dirigerar och beordrar. Tonåringen gör allt i slow motion.

Det här blir en låååång dag.

Rösta på mig