Sådan dotter, sådan mor. OBS! Mycket långt!

När jag startade min blogg för många månader sen så hade jag en tonåring som svassade runt mig, som ville veta vad den hette. Jag ville inte delge henne det. Hon fortsatte att tjata. Och sa: "om jag får veta vad din heter, så får du veta vad min heter." Jag lät saken bero.
En dag talade hon om att hon rotat runt i min dator och, trots att jag har den sparade under ett aliasnamn i favoriter, snokat reda på den. Jag bad då att få reda på hennes.
Men se nej, det fick jag inte. Det gick ett par månader. Jag tog reda på vad hennes heter. Och har låtsats som om det regnat. Men så glömde jag bort namnet på den. Så jag var ute på en liten snokningsturné i helgen.
Och för en stund sen, när jag gick in där och kollade, så fick jag en chock, för hon har skrivit värsta kärleksbrevet om mig. Min bääääbis. Min stora stolthet.
Men så rundade hon av det med att avslöja mig! Och eftersom jag blev så glad över vad hon skrev, så kopierar jag här över det. För jag bidde lite stolt. I lööv you honey.

De allra flesta människor har någon (eller några) som de ser upp till. En människa som de beundrar. En människa som ger dem motivation i livet. En idol, eller en förebild.

Jag har också en förebild.
Ända sedan den stund då jag har varit så pass gammal att jag har förstått vad folk säger till mig, så har jag fått höra att jag är lik henne. Att jag är en kopia av henne, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Jag har inte tyckt att det har varit så roligt att jämt och ständigt få höra att jag är en kopia av henne; dels för att jag inte har velat förknippas med någon annan än mig själv, och dels för att jag inte alltid har sett henne som en förebild. Men åren har gått. Och idag vet jag att jag inte kan få en bättre grund att stå på, än den som hon har skapat till mig. Idag vet jag att jag inte kan få en bättre vägledare, bästa vän och förebild, än vad jag redan har.

Idag vet jag att ingen kan få det bättre än vad jag har.

Men trots att jag vet det, så visar jag min tacksamhet alltför sällan. Jag tjafsar, gapar och är allmänt hormonstinn, trots att jag vet att hon inte förtjänar det (njae, oftast inte, iallafall). Jag tar för givet, trots att jag vet att det är fullständigt idiotiskt.
Senast förra veckan, fick jag kommentaren: "Åhh, jag skulle dö för en sådan relation som ni har".
Och det är precis i sådana stunder, som jag inser att jag måste uppskatta det lite mer.

Jag har en förebild som har gett (och ger) mig allt. Jag har en förebild som alltid finns där för mig, trots mina hyperhormoner. Jag har en förebild som alltid älskar mig, oavsett vad jag gör.

Och det jag ville säga med det här otroligt känslodrypande (för att vara mig) inlägget, är att jag älskar henne också. Att jag finns där för henne med, även under hennes PMS-perioder. Att jag uppskattar henne också, trots att jag är värdelös på att visa det.

Min förebild och min livskraft är min mamma. För att hon är världens starkaste, och för att jag beundrar henne mer än något och någon annan.

(Även om jag blir lite förbannad för att jag vet att hon har spårat min blogg genom att spionera på mig på Playahead)