Jag har hamnat i ett grymt dilemma.
En kompis i tonåringens yttre bekantskapskrets vill kontakta soc och be att få bli fosterhemsplacerad hos oss.
Jag vet inte riktigt vad det innebär. Alltså, i förlängningen. Orkar man, kan man?
En bra tjej. Många förutsättningar. Men mår värre än skit.
Nån som har erfarenhet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Beror på va tjejen i fråga vill hmmm önske mål själv? va säger tonåringen! Skulle nån passa till det skulle det nog va du & Christina ;)
Kommadorans bästis är foster barn . hon har haft det tufft / har det tufft, men är på väg åt rätt håll tack vara hennes foster familj som också passar utmärkt til detta ! Men det är mycket jobb, MYCKET! Men kanske lättare nu när hon varit där ett tag ( hon är bara 12 )
Men i detta fall var det soc som tog hand om allt, i ditt fall verkar det som tonåringen i fråga söker sig till dere , man måste ju grava djupare då alla kort på bordet osv annars kan man nog inte hjälpa? det måste ju va nått allvarligt annars flyttar man ju bara inte eller hur? nu svammlar jag mer en vanligt men hoppas du forstår va jag menar ;) lycka till va du en gör ;)
Men om man vänder på det så är hon ju jämngammal med din dotter ? snart vuxen ,och kanske bara behöver détta några år innan hon flyger vidare ´;)
Orkar gör du, familjen jag känner är oxå egen företagare + 3 egna barn som är 12-18-20-
Tack. Jag behöver alla råd jag kan få. Hon är 16. Mamman har börjat om på nytt, med nytt barn. Som den här tjejen får ta hand om. Plus all matlagning och städning. Hon är slutkörd. Hon bodde hos oss ett par veckor förra sommaren. Tonåringen säger både ja och nej. Hon är rädd att hon måste bli en "dadda". De kommer aldrig bli nära vänner, men tonåringen vill hjälpa henne. Jag mår pyton.
FUNDERA PÅDET det ordentlig du,med tonåringen , hon ska absolutt inte bli dadda får då funkar det jo ej så , da måste hon jo va inställt på detta , men kolla med soc och se va dom kommer fram till först,sen måste hon ju ha en backup hos dom också du ska jo bara stödja henne, kompisar har hon väl själv hoppas jag, ...Ni sk ju bara va en förebild,
svårt dilemma det där ,men antagligen är det bara att hon vill va en tonåring inte sjutton ta hand om sitt nya syskon heler,stakkaren,men du Mona du är så klok så du gör rätt beslut i slutendan,endå ;) det vet jag,!
Du kommer få en massa bra råd här sosm leder dig rätt;) Christina o Ewa bland annat kommer nog säga några kloka ord!
va säger maken? ni måsteju va eniga allihopa annars fungerar det ju inte! Sen får ni jo komma fram till med 16åringen, hur ni ska ha det, hon gör nog precis va ni säger, tror jag, bara att man är rak o tydlig, som du är ;)
Tex att din dotter inte ska va dadda, det kanske hon också känner nånstans,
Vart finns tjejens pappa?
Maken är med på det. Tjejen har inga kompisar. Eller ja, en i Södertälje. Pappan gifte om sig i somras, hon vill inte ha kontakt med honom längre.
Jag funderar hårt! Måste prata mer med tonåringen här hemma.
Hej hej! Jag har haft fosterhemsplaceringar, 2 st. En tjej på 17 år och en tjej på 12 år. Har ena foten utanför dörren. Jobba jobba jobba. Återkommer med lite tips.
Det är nog viktigt att ni är raka å klara från början med att din tonåring INTE ska vara nån dadda, och att tjejen vet om det, utan att det är ni som tar hand om henne och att hon inte ska bli tonåringens nya kompis, utan mer som ett "syskon", som inte inkräktar mer på henne och hennes kompisar än vad som är normalt för ett syskon. Hoppas du fattar hur jag menar...
Jag har absolut ingen erfarenhet så egentligen ska jag inget säga. Men tror på det att köra med raka rör. Din dotter ska inte bli dadda. Stöd kommer ni nog att behöva utifrån /kan jag tänka mig/.
Men det kanske soc kan hjälpa till med. Alla som vill flytta hemifrån har ju inte problem, utan det är famijen som har det. Och tonåringen vill bara bort från det.
Kanske tjejen behöver den stabilitet som ni kan ge, något har hon ju märkt att ni har som hon saknar och behöver mer av. Förmodligen vuxna omkring sig som är just vuxna. Som också ställer krav men har ett varmt hjärta. Jag tror spontant att ni skulle passa ypperligt.
Men ta er en riktig funderare först /vilket ni ju gör/
Ställ frågor till tjejen.
Varför?
Hur?
osv...
Jättekram
Jag uppskattar VERKLIGEN er svar. Och jag har precis skrivit ett långt mail till henne, där jag säger samma sak som ni; att vi måste ha klara riktlinjer, att Johanna inte måste känna en massa måsten, att hon inte måste känna sig tvungen att involvera den här tjejen i allt hon gör, att hon kan umgås med sina vänner utan att få dåligt samvete för att denna tjej inte är med.
Jag tror, utan att veta, att det är en förutsättning att man är mycket klar med vad som gäller.
Sociala skall kalla hennes föräldrar till möte, så får vi se vad som händer. Hennes mamma tycker tydligen att det är en bra idé.
Men. Det är ett oerhört ansvar. Så jag måste få mer på fötterna.
Mona, det finns bra folk på socialen. Prata med någon där som du kan får förtroende för. Om det personliga och det du känner och funderar över! JAG tror att du och de dina klarar av det galant MEN det är som sagt jättemycket ansvar ... men inte "mer" än det du redan har sas. Vad JAG tänker genast är ... tror flickan att det ska bli gräddfil och räkmacka? Ser er familj ganska kul och schysst ut utifrån coh tror hon därför att det blir "bättre" sett ur det perspektivet? Eller söker hon de facto gränser, regler, uppstyrning och möjöigheten att faktiskt få lov att vara en tonårstjej? Jag skulle säga familjerrådgivning ... light. I min gamla kommun fanns ngt som hette "Resursteamet". Otroliga underbara människor som bara pratar om relationer vucen/barn.
Nejdå, hon vet att det inte blir nån räkmacka. Jag är Queen of the krav och regler. Men, jag är inte så säker på att vi skulle bli godkända; as you know så jobbar ju maken dygnet runt, och jag vet inte om soc vill ha nån prudentlig grytlappsfamilj. Sen vet jag inte om de kanske ser min tonåring som ett hinder; att denna tjej behöver ensamt utrymme om det ålderssegmentet.
Jag tror mig dock veta att hennes mamma skulle tycka det var okey, om hon hamnar hos oss. Pratade en del med henne förra sommaren, och gav henne bra litteratur. Så jag är inte helt okänd för henne. Sen har jag "hört" att Ekerö Kommun inte har världens bästa skyddsnät, så vi får se vad de har att komma med. Tjejen går hos psykolog sedan ett halvår, jag fixade en åt henne, och det hjälper henne mycket.
men har du verkligen tagit reda på om hela din familj är beredda att ta det här steget?
Skicka en kommentar