Om att flyga hem från Turkiet - hämta en kaffe säger jag bara

Jag är en grinig jäkel om jag inte får sova ordentligt. Vi pratar skitgrinig.

Sista kvällen börjar med att talibanen och jag äter på hotellets finrestaurang, som jag bokat bord till tidigare under veckan. När vi får menyn så ser jag att det kostar pengar. Inget märkvärdigt mer än att jag efter middagen inte kunde betala med kort, utan var tvungen att sätta upp det på rumsnotan. Det var bara det att jag strax innan middagen hade checkat ut, och därmed betalat spa, glassar och f-n och hans moster. Så efter middagen fick vi gå bort till receptionen. Som ringde in till restaurangen. Som skulle skicka en löpare med notan.

Vi åt väl för ca 300-350 kr (var tvungen att ringa hem till maken när jag beställde eftersom jag ville veta om det var 3000-3500 kr jag käkade för, det var ju trots allt vita dukar med kandelabrar och så...även om det visade sig att maten smakade skit. I know, jag är dum i huvudet när det kommer till siffror, men det är ju ingen nyhet längre.

Efter 20 minuter kommer löparen. Och jag halar fram kortet. Tycker att siffran på underlaget ser konstig ut, men är stressad och ska upp och packa. Killen i receptionen  säger: "was this all?" Jag fattar ingenting, men svara "yes". Bra så.

Två timmar senare tar jag fram kalkylatorn för nu har jag gett mig fan på att jag ska räkna ut vad det blev, rotar fram kortkvittot;

5 turkpengar. FEM!

Nån klåpare till servitör hade skrivit fel åt h-e. 5 gånger 4 är 20 kr. För varmrätt och efterrätt för två personer. Först tänkte jag ringa ned och säga att de gjort fel. Sen tittade jag på mina blåmärken på benen och kände att nänänä, här rings ingenstans.

------------------------------------------------------------------
Klockan 03.00 ringde mobilen. Jag fick exakt 4,5 timmars sömn. 03.45 kom bussen. Jag var stå trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Vi stapplar in på flygplatsen och det enda jag kom ihåg vad guiden sa, innan han sa hej på bussen, var "rulltrappa upp". Så jag släpar på väskorna och tar rulltrappan upp. Det visade sig att det var rätt, e f t e r att man hade checkat in. Så det var bara att GÅ ned för 5000 trappsteg och checka in. Och hamna sist i kön. Var jag inte grinig innan, så blev jag det nu.

Sätter mig vid gaten och det är två timmar kvar till boarding. När det är dags så står vi som 5:a i kön. Vi står länge. Och ännu mer länge. Personalen var försenad. Rätt var det är så glider det förbi en kvinna med 3 ungar i åldrarna 8-15 år och ställer sig som 2:a. Gubben framför mig tittar på mig och höjer på ögonbryna. Jag känner att jag inte orkar tjafsa. Sen vinkar hon fram några polare. Då började jag morra, men höll mig lugn. Strax därefter kommer bussen och kärringfan tränger sig ytterligare och ska på först. Då började det osa i peruken på mig, men jag var fortfarande tyst.

Ute på startplattan stannar bussen och samma kärringjävel blir helt till sig i trasorna då dörrarna öppnas på "fel" sida om henne, så hon springer förbi alla, tränger sig förbi och ska prompt upp på stegen. Samtidigt kommer en servicetekniker gåendes nedför trappan, kärringen tränger sig förbi henne så att hon snubblar och landar på knäna.

Då JÄVLAR tog det hus i helvete för mig. Jag kliver in i planet, tar tag i hennes slöja och säger;

"Ursäkta mig, men har du bråttom på nåt sätt?"

Hon gestikulerar och försöker få fram att hon inte pratar svenska.

"Du, tror du jag är dum i huvudet, det gick ju så jävla bra att stå och snacka flytande svenska vid gaten! Det är INTE okey att tränga sig så där som du gör och ska jag berätta nåt; ALLA VI SKA HEM MED SAMMA PLAN SERRU!"

Då säger hennes uppskattningsvis 15-åriga son:

"Käften kärring!"

Så jag svarar kärringen:

"Jävligt väluppfostrad son du har och du, hade det inte varit förbjudet med aga i Sverige, så hade jag gett honom en sån fetsmäll att han inte hade vaknat upp förrän i nästa vecka!"

Sen vänder jag mig om och går. Sätter mig på min plats intill fönstret. Talibanen i mitten. En man sätter sig intill henne. Det tar två sekunder:

"Mamma, han STINKER!"

Och om han gjorde. Herregudihimmelen så han stank. I tre timmar och 20 minuter. Talibanen bad på sina bara knän att jag skulle fråga flygvärdinnan om vi kunde sätta oss någon annanstans, men planet var så klart fullt.

Tjugo minuter efter start börjar tanten bakom mig att hosta. Vi pratar hostan från Tibet.

Jag känner att jag måste koncentrera mig hårt på karma här. Så jag bestämmer mig för att tänka positivt och anlita lite fantasi. Tanten hade säkert tuberkulos och nu träffat en specialdoktor i Turkiet, som talat om att hon varit nära döden, men tack vare den fantastiska medicinen som den här specialdoktorn kokat ihop, så överlever hon. Tänk, tänk, tänk.

Här någonstans börjar en unge skrika.

Jag tänker vidare. Stinksnubben har precis överlevt inbördeskriget i Etiopien och har lyckats smuggla ut sin fru och sina barn, som också sitter på planet. Oj, nu skriker ett par ungar till där bak. Han räddade närmare bestämt hela byn från att bli utrotad och som tack så meddelade Carl Bildt att han får komma till Sverige, och eftersom det är lånt som fan mellan Etiopien och Sverige, med genvägen över Turkiet, så har han ju naturligtvis inte kunnat tvätta sig ordentligt.

Ahh, jag är en god människa. Jag är positiv. Här börjar en fjärde unge att skrika. Tänker man positiva tankar så kan man lura hjärnan. Det vet jag bestämt.

2 timmar senare ger jag upp skitgrejer som att tänka postitvit. Ungjävlarna har skrikit konstant och talibanen är grinfärdig. Och jag har aldrig hört så många vuxna som stönar, suckar och kommenterar. Till slut frågar talibanen om man inte kan få barnfria flygplan.

"Hur hade du tänkt dig att du skulle komma hem då, cykla eller?" Frågar jag.
"Nämen, dom kanske kunde vara från 7 år?"

Halleluja, I wish. Alltså, jag kanske kan förstå när det handlar om bebisar, men när det är 5-6-åringar, då har jag INGEN förståelse, för dom kan man prata med.

När vi stannar planet så blev det lite tokigt för kärringen som trängde sig. Hon försökte komma ut i gången, men kom ingen vart för ingen ville släppa in henne. När jag går förbi så råkade jag trampa på hennes kjol/klänning/slöja-what-ever precis när hon sträckte på sig och hoppsan, ett litet "ritch" hördes. Det var verkligen en olyckshändelse men jag kan lova att jag inte bad om ursäkt. Skulle aldrig falla mig in.

Så nu äntligen hemma. I lugn och ro. En stund. För jag har 24 timmar på mig att förbereda tonåringens 20-års dag i morgon.

Over änd out.