Jag, turkpengar och att pruta

Jag lider av dyskalkyli, dvs säga dyslexi fast med siffror. Jag hatar allt som har med matematik att göra. Maken har i 15 år idiotförklarat mig, men inte ens det har hjälpt. Det bara går inte att göra nåt åt.

Så när jag åker så växlar jag in kronor till turkpengar på Arlanda. Jag spar ett gäng Euro för säkerhets skull. Och när maken säger nåt om "gånger 3" (eller om det var 4, dont remember) så får jag panik. Alltså, det är ju en sak att dela allt på hälften, det kan till och med vår hamster fatta, men för mig spårar det ur om det är mer avancerat än så.

Plus det faktum att, om han sa "gånger 3" på Arlanda, så by the time jag har landat så är det ett minne blott.

När vi anlände till hotellet så kom en väskbärare och tog våra grejer. Jag gick före in i receptionen och skrev in mig, fick nyckeln och drog upp på rummet. Killen skulle komma om en liten stund. Jag fick panik eftersom jag visste att jag måste dricksa honom, och hur var det nu igen med stålingarna? Ringer maken för att fråga, men han svarade inte. Killen kommer och jag ger honom en sedel. Han sken upp och började visa mig var minibaren var, hur balkongen såg ut, var badrummet låg...värsta mäklarvisningen så by then  fattade jag att jag nog givit honom för mycket pengar. Han backade ut ur rummet med ett "thank you, thank you, thank you." Och jag vet fortfarande inte hur mycket deras pengar är värda.

Så jag bestämde mig för att inte köpa ett skit här. För givetvis så säger alla att man måste pruta, och låt oss säga att det inte är min starka sida;

För några år sen så var jag och maken tillsammans med SÄPO-chefen och hans fru på Bali. Där kostar allt 2 kr. Typ. Hon och jag går in i en liten butik och ska köpa var sin ljuslykta. De kostade cirkus 15 kr styck. Vi hörde nog lite fel och skulle deala och weela. Killen såg konstig ut, men vi tänkte att det nog var för att han var sur för att vi prutat så mycket. Mycket nöjda går vi därifrån och möter upp männen utanför. Det frågade hur det hade gått. Vi redogjorde och de stirrar på oss och undrade exakt hur blonda vi var. Vi hade pröjsat 180 kr styck för dom.

Så då fattar ni läget.

Dock tjatade talibanen på mig härom dagen så vi gick ut på den lokala marknaden som ligger 8 meter utanför hotellet. Hon ville ha ett cyklop. Hittar ett. "20 pengar" säger turken. Jag blir skitkaxig och säger "no no no, I´ll give you 10!" Fan, det känns ju bra det här. Jag är i form.

"Okay, lets make a last deal, you give me 15."

"Thanks but no thanks, I said 10 and 10 it is". Sa jag och kände mig hård som värsta Hells Angels-bruden. Jag säger till talibanen att vi ska dra. Hon blir skitledsen och börjar gråta. Jag säger då: "Kolla vad som händer nu när vi vänder oss om och går."

Mycket riktigt. Killen går efter oss och säger "Okay, you pay 10".

Talibanen blir överlycklig och jag är i sjunde himlen: Ha, jag lyckades pruta och maken kommer bli svinstolt över mig. Im so good.

Tills jag kommer till hotellet och kommer på att jag betalat i Euro, som jag vet är värda mycket mer. Han pratade turkpengar och inget annat.

Asså, det går inte. Hur mycket jag än försöker. Så det är väl tur att maken ska med till Egypten nästa vecka.

Fotnot: Här tar de betalt i turkiska pengar, euros OCH dollar. Allt för att göra en confused. Dock gäller endast turkiska pengar på marknaden....fick jag höra efteråt, så killen var nog mer än lycklig!