Småbarn i alla ära

Klockan 02.55 vaknar jag av att någon, mycket högt, sjunger "Hoppa hoppa hare" 10 cm från mitt öra.

Och inte var det maken.

Talibanen hade bestämt sig för att det var morgon. Det hade inte vi. Vi försöker få henne att hålla tyst, men hon höjer givetvis ljudnivån till max.

Maken reser på sig och går in och lägger sig i hennes säng.

Jag inser att jag är ensam kvar i detta massiva oväsen. Talibanen börjar gallskrika för att pappa lämnat rummet. Hon springer in till honom och höjer staccatot till oanade höjder.

Och det är då min kvinnliga list sätter in.

I vågorna av detta enorma oväsen, så smyger jag in till tonåringens rum, som sover borta, och dyker ned under hennes täcke. Och lägger en kudde över huvudet. Och somnar. Allt sker inom loppet av 10 min.

I morse vaknade jag och undrade; vad fan var det som hände egentligen?

Rösta på mig