Radar, dygnet runt

När man lever tillsammans med en man som är intensiv, så gäller det att ha radarn på dygnet runt. Inte slappna av för en sekund.

Maken bestämmer sig för att hämta talibanen från dagis idag (han hämtar annars endast på fredagar samt lämnar varje dag) och sen åka ut till farmor och hälsa på.

I lite drygt 4 år så har vi haft vår taliban. I lite drygt 4 år så har jag försökt banka in i min mans huvud, att hon måste äta mellan 17-18. För hon tillhör dom här som vägrar äta, om man har passerat "mattiden". Och får humör därefter.

Jag anar ugglor i mossen när maken kommer med detta förslag. Dessutom på en torsdag.

Klockan 17.40 ringer han. Jag står med maten på spisen. Han meddelar att det är köer. Jag frågar när han kommer hem. Han svarar: "ärurolig eller, vi är på väg till farmor".

Det är två timmar sedan talibanen hämtades från dagis. Han "råkade" åka förbi vår nya butik i Vällingby, som är under uppbyggnad. Detta besök "råkade" ta lite tid.

Så nu är talibanen alltså på väg till farmor. Och här står jag med maten. Och tonåringen är ute på stan.

Jag bestämmer mig för att inte hetsa upp mig. För en gång skull.

Och jag stänger av spisen. Tänder lite ljus. Häller upp ett glas vin. Och passar på att njuuuta av min ensamhet.

Jomenjajustdet.

Maken tillade även att "måste upp tidigt i morgon, och jobba sent. Så du får både lämna och hämta."

Jag konstaterar att min radar fungerar ypperligt.

Rösta på mig