"Näää, jag vet inte."

Jag blir så trött.

Jag har ju en tonåring. Inte nog med det. Det är dessutom en tjej.

Ni som har detsamma fattar läget.

Smink.

Har skrivit om det förr, men nu blir jag fanimej galen.

Köper dyrt smink, som skickas till mig från USA varannan månad.

För ett par lördagar sen, när hon inte är hemma, så står jag och sminkar mig. Skall avsluta paketeringen med en speciell grej.

Borta. Gone. Disappered.

Ringer tonåringen, som just förbereder middag för 17 personer hemma hos en kompis. Något stirrig alltså;

"Va, näe, jag har inte sett den!"

"Amen för fasen, burken är ju helt ny. Den kan ju inte bara försvinna". Säger jag.

"Maaamma, jag veeeet inte var den är. Jag har inte rört den, jag lovar!

Jag är 42 år. Jag är förvisso mycket stressad de flesta dagar i veckan. Men jag är inte senil. Jag har järnkoll på mitt smink. Och borta var den.

Veckorna gick. I går satte jag hårt mot hårt. Gick in i hennes rum och tvingade henne att "leta".

Nämen. Vad hittar vi. En liten burk smink.

"Alltså, mamma, alltså, jag har bara använt det en gång. Mammmmaaa."

"Okey. En gång till, och du kan glömma dina studiebidrag! Du lånar inte en pryl av mig, utan att jag vet om det!"

"Vadå, du kan inte ta mina pengar, dom kommer in på MITT konto!"

"Gissa om jag kan gå in och göra en överföring!". Sa jag. Och gick.

Ska fan köpa en litet kassaskåp.

Rösta på mig