Min 4-årige mescherschmidt

Har precis nattat talibanen och vi hade en dispyt. Modell större.

Först måste jag bara nämna att min lilla vackra, högt älskade, otroligt söte, ljuvlige taliban är en riktig pruttmaskin.

Vi pratar rejäla pruttar. Inte särskilt ljudliga. Men stanken. Och gärna flera på raken.

För ett par år sen så sa jag i förbifarten att, när man pruttar så säger man "ursäkta mig". Så det gör hon. Varje dag.

Ligger i sänger och har läst saga. Frågar henne vad hon ska göra på Mulle-utflykten i morgon med dagis (som dagis har tillsammans med ett annat dagis, därav den för mig okände kamraten).

Hon svarar;

"Vet inte, ursäkta mig, men jag tror att vi ska, ursäkta mig, ursäkta mig, gå till skogen bakom dagis. Och då ska jag åka nedför berget med Josefin. För han är jättesnäll."

"Josefin?, men det är ju en tjej!"

"Näe mamma, ursäkta mig, det är en kille."

"Amen gumman, Josefin ÄR ett tjejnamn."

"NÄÄÄÄÄE, DET ÄR DET INTE MAMMA! Man kan faktiskt heta det både om man är tjej och kille!"

"Men du. Det ÄR faktiskt ett..."

"MAMMMA, du kan faktiskt inte veta ALLT! Och jag veeet att det är sant. Nästa gång du jourar så kan du, ursäkta mig, fråga honom själv. Han heter faktiskt JOOOOSSSEFIIIIN!"

Talibanen är 4 år. Jag har en del intressanta år framför mig tror jag visst.

Rösta på mig