Man kan väl slå sin man. Lite väl?

Okey. Ingen har väl missat att jag är på diet. (Hörde förresten att Sahlgrenska Sjukhuset i Stockholm, har den på sin hemsida. Så jag lär ju inte vara ute och cykla helt i alla fall.)

Jag är inne på 11:e, av 28 dagar. Jag är en person med fruktansvärt dålig karaktär. Tuggar t ex Nicotinell. Och det är ju bra. Om det inte vore för att jag har gjort det i drygt 2 år. Dessförrinnan hade jag en tuggpaus (utan att röka) på 4 år. Men innan det så tuggade jag i knappt 10 år!

För jag vet att om jag slutar tugga, så kommer jag börja röka på stört. För jag har ett superstressigt jobb. Och en superdålig karaktär...

Skit i det.

Nu bantar jag, och för en gång skull så följer jag dieten slaviskt. Har tyvärr ingen våg, och meningen var att jag skulle mäta mig när jag började. Glömde bort det.

Så jag går helt enkelt efter kläderna.

Nu har jag bl a ett par bruna jeans. Som vanligen sitter som på en kassler. Du fattar.

Dessa brallor kan jag nu dra ned över höfterna och låren. Oöppnade. Visst, jag får skruva lite, men av åker dom.

Så jag vet att jag har tappat några kilon.

Samtal med maken i går kväll kl 20.10;

"Hur går det med bantningen? Funkar det?"

"Vadå, märker du inte det, eller?" (Skall tilläggas att folk i vår närhet har börjat kommentera det. När han har stått BREDVID.)

"Ehh. Ehh. Njae." Och jag konstaterar snabbt att han glömt sin säljarprofession.

"Jaha. Då har vi alltså hamnat i det här klassiska äktenskapsläget: du SER inte mig längre!"

"Jo. Men. Alltså. Jag tittar ju på ditt ansikte. För att se hur du mår. Om du är irriterad. Eller mår bra. Och så. Och jag älskar ju dig ändå!"

VAD I HELVETE! Vadå älskar mig ÄNDÅ!

Ändå vadå? Vadå ändå?

Ska fan jobbstrejka nästa vecka. Och gå på bandet varje dag. Och köpa nya kläder. Eller förresten, gå ned till källaren och ta fram alla mina dyra smalkläder. Som jag har sparat i 100 år. I hopp om att bli snygg igen.

Sen ska jag gå ut på krogen.

Och se om nån SER mig.

Så kan han sitta där och undra vad det var som hände egentligen.

Too late baby. Säger jag då.

Fast först tror jag att jag slår honom. Då kanske han vaknar upp ur dvalan.

Innan jag hinner dra.

Rösta på mig