Maken tycker sig ha en alltför "plockig" fru. Jag hatar när prylar inte ligger där de ska ligga.
Maken däremot, han skulle utan problem kunna göra sig hemmastadd på en ÅVC. (Soptipp) Han är dessutom mer virrig än en crackpåtänd höna, och har ingen pejl på nåt över huvud taget. Hemma alltså.
Och eftersom jag har järnkoll på rubbet i huset så vet jag också vad jag i n t e gör.
Lägger man där till att maken och jag inte bara bor ihop, vi jobbar också ihop, så behöver man ju knappast vara en rocket scientist för att lista ut att det smäller rätt bra mellan varven. Över högst triviala saker.
Som varje gång när han anklagar mig för att ha "städat" bort hans prylar. När han i själva verket har förlagt dem nånstans. Alltid samma visa. Han eldar upp sig i 180 och till slut är det världskrig. Tills han hittar det han söker. Två dagar senare. Oftast i sitt arbetsrum här hemma. Där ingen med en dammtrasa eller skurhink får komma in.
Härom dagen var det dags igen. Jag hade minsann städat bort hans hörlurar till iPhonen. Jag framhärdade eftersom jag inte ens varit i närheten av dem. Men det blev ett jävla liv för han var visst minsann säker på att jag alldeles garanterat hade slarvat bort dem. Man kan säga att decibelnivån höjdes en a n i n g. Som vanligt när han är på det humöret. Och när vi väl sätter igång så kan det hålla i sig ett tag. För min del så är det ganska skönt. Jag ser det som en välbehövlig paus att slippa snacka på ett par dar. I synnerhet eftersom han dessutom har världsrekord i att ringa mig 10-14 gånger om dagen. Och då jobbar vi som sagt ändå ihop.
Och varje gång slutar det på samma sätt: de försvunna prylarna dyker upp. Always.
Som den här gången. Maken ringer från jobbet och ber mig ta med banksdosan som ligger i fickan på hans ena jacka.
Nämen hoppsan, vad trillar ur fickan när jag gräver lite...
Sa jag att vi varit tillsammans i 15 år..?
Maken däremot, han skulle utan problem kunna göra sig hemmastadd på en ÅVC. (Soptipp) Han är dessutom mer virrig än en crackpåtänd höna, och har ingen pejl på nåt över huvud taget. Hemma alltså.
Och eftersom jag har järnkoll på rubbet i huset så vet jag också vad jag i n t e gör.
Lägger man där till att maken och jag inte bara bor ihop, vi jobbar också ihop, så behöver man ju knappast vara en rocket scientist för att lista ut att det smäller rätt bra mellan varven. Över högst triviala saker.
Som varje gång när han anklagar mig för att ha "städat" bort hans prylar. När han i själva verket har förlagt dem nånstans. Alltid samma visa. Han eldar upp sig i 180 och till slut är det världskrig. Tills han hittar det han söker. Två dagar senare. Oftast i sitt arbetsrum här hemma. Där ingen med en dammtrasa eller skurhink får komma in.
Härom dagen var det dags igen. Jag hade minsann städat bort hans hörlurar till iPhonen. Jag framhärdade eftersom jag inte ens varit i närheten av dem. Men det blev ett jävla liv för han var visst minsann säker på att jag alldeles garanterat hade slarvat bort dem. Man kan säga att decibelnivån höjdes en a n i n g. Som vanligt när han är på det humöret. Och när vi väl sätter igång så kan det hålla i sig ett tag. För min del så är det ganska skönt. Jag ser det som en välbehövlig paus att slippa snacka på ett par dar. I synnerhet eftersom han dessutom har världsrekord i att ringa mig 10-14 gånger om dagen. Och då jobbar vi som sagt ändå ihop.
Och varje gång slutar det på samma sätt: de försvunna prylarna dyker upp. Always.
Som den här gången. Maken ringer från jobbet och ber mig ta med banksdosan som ligger i fickan på hans ena jacka.
Nämen hoppsan, vad trillar ur fickan när jag gräver lite...
Sa jag att vi varit tillsammans i 15 år..?
14 kommentarer:
Det låter lite som min karl också.
Varför inte lägga telefonen,nycklarna, mp3spelaren på samma ställe var gång så man vet var man har dem?
Och det är samma visa här, givetvis har JAG städat bort dem.
Suck.
Känner också igen det till punkt och pricka. Helt otroligt. Men ändå biter jag alltid ihop och säger "ja förlåt då..." för att lugnet ska behållas i hemmet. Varför är det så?
Alltså.. du hade lika gärna kunnat kopiera den här texten, rakt av, från mig. Min karl är EXAKT likadan och jag går under namnet "pulmaja" när det egentligen är han som skulle gå under namnet "slarvmaja".
Hade det varit jag som hittat de där hörlurarna i hans ficka så hade jag fått höra; "Men vadå? Det är du som städat bort dem och nu lagt dit dem för att spela oskyldig.."
Dessa karlar.. man kan ju bli tokig för mindre!
Samma visa här kan jag meddela, jag tror det är något universellt (stavning?) hos män.
Min ringde o sa att de hade stulit hans bil från parkeringshuset. "Tror jag inte" var mitt svar kolla dom andra våningarna.
"men jag parkerar ALLTID på våning 6"
Tre minuter senare ringde han igen ...."Lustiga tjuvar, snor bilen o parkerar den på en annan våning"
Jooo säkert sa jag bara och la på.
Det lustiga var att jag slapp att få skulden den här gången.... hmmm
Men du, ni älskar varandra va? Och allt är inte bara gnabb och gnäll och skrik? Det är så mycket klagande och jag kan inte begripa varför ni håller ihop om förhållandet är utan kärlek? För det är lite så det framstår. Jag hoppas att jag är helt ute och cyklar nu?
Det skulle kunnat varit hemma hos mig, och vi har varit gifta i snart25, det du!
Här hemma är det mannen som är ordningsam. Han vet alltid var han har sina grejer, och mina med. Och det är jäkligt skönt att skylla på honom när mina bilnycklar är borta. För han eldar upp sig av att bara bli anklagad, och sätter igång o letar. Och hittar dom. Så slapp jag leta hehe.
Och jag vet att ni älskar varandra. För ni törs bråka med varandra. Så keep on!
Anonym: Oj så mycket kärlek det finns. I grunden. Men bloggen blir ju så jävla tråkig om jag bara ska prata kärlek hela dagarna..
..det är ju det här med att jobba ihop som är lite körigt. I synnerhet för två personer som båda har ett jävla humör!=)
Jag känner igen det där :)
Herregud vad jag precis just nu behövde läsa detta! Skönt att man inte är ensam. Detta är EXAKT som hos oss!
Vem vet, du kanske precis gjorde så att maken slapp en gaffel i tinningen...
Ska bara slå en drill, sedan kommentera! Sådärja! Har din käraste inte en hjärna? Har du tipsat honom om Blocket? Kan finnas begagnade hjärnor där som funkar. Man vet aldrig!
Åh va skönt det är att vara själv mellan varven!! :P
I vår familj är det elvaåringen som inte hittar sina saker och får rejäla spel med jämna mellanrum. Kräver att vi föräldrar ska leta eftersom det MÅSTE vara vi som städat bort hans saker. I 98 fall av 100 har han glömt grejen/grejerna på skolan eller hos en kompis. Resterande 2 fall av 100 har han slängt det i något hörn hemma.
Jag inser att den dagen jag gifter bort honom så kommer jag att kunna läsa många blogginlägg som ditt, från hans fru...
Ja, hemma hos oss låter det likadant, men jag har inte "städat bort" utan SNOTT hans grejer. Som om jag är SÅ intresserad av hans snusdosa, tuggtobak, nikorett eller hans cigarretter som han "förvarar åt en vän". Det står snarare "Nikotin? Nej Tack!" i pannan på mig.
Butta
Skicka en kommentar