Några av er frågar mellan varven hur det har gått efter min GPB-operation.
För folk i min närhet så är det fullständigt ofattbart att jag har tappat 43 kg med tanke på att jag inte alls var så fet. Trodde dom. För vi vet ju alla att vågen ibland visar mer än verkligheten, och så var det för mig.
Ni undrar om jag är nöjd.
Ehh, man kan säga att det är det absolut bästa jag har gjort ever. Jag har inte haft en enda komplikation och kan bara hitta en nackdel: jag tappade nästan hälften av mitt långa, tjocka hår. Detta drabbar de flesta som opererar sig och jag var allvarligt orolig där ett tag. Nu börjar det växa ut igen, men det känns halvjobbigt när man alltid har haft lång, tjockt hår, och nu är det bara tunt och frissigt. Ser förjävligt ut, men hey, det var det värt.
Ni som varit feta/överviktiga vet ju vilken otroligt skön känsla det är att vara smal. Bara det att man mår så mycket bättre fysiskt! Prettomänniskor hävdar ju att det är "insidan som räknas", vilket jag tycker är en jävla floskel, för det är en enorm skillnad på hur man behandlas.
Den största "vinsten" i det hela är det här med att ständigt tänka på bantning. Dygnetjävlarunt. Så var det för mig. Det fanns inte en enda dag som jag inte tänkte på det. Först efter operationen förra året så insåg jag HUR mycket av min vakna tid som gick åt till det. En GBP-operation är ingen bantningskur, även om jag faktiskt tycker att det inte är långt ifrån. Jag vet att det är som att svära i kyrkan när jag säger det, men det är ett faktum. Skillnaden är att man är tvungen att lära sig äta bättre och därmed ställa om sitt liv.
Alla frågar mig om maten. Om jag kan äta som vanligt. Det är nog det vanligaste missförståndet bland alla oinvigda: ja, jag kan äta som vanligt, ja, jag kan äta ALLT! Men, jag kan inte äta lika mycket som förr, och kroppen vill inte gärna ha fett (skitont i magen=bajsa satan) eller socker (måste sova en kvart) och vet ni, jag kan fan klara mig utan de mängder jag proppade i mig förr!
Den svåraste omställningen för mig har varit att äta 6 gånger om dagen: frukost/lunch/middag plus 3 mellanmål. Såsom ALLA borde äta. Jag stressar så mycket i mitt jobb att jag glömmer att äta och därför har jag gått ned lite mer än vad jag velat. Jag försöker dock rätta till det nu när jag har lågsäsong på jobbet. Det är nämligen så att sköter man maten så går man inte ned i vikt. Man måste vara "jämn".
Det enda negativa jag kan säga om systemet i sig är att landstingen i Sverige jobbar på olika sätt. Jag opererades t ex på St Göran, där man har 3 månaders fysisk träning efteråt...tillsammans med andra opererade. Hur kul som helst. Dock är St Görans ensamma om detta. Shame on the andra. Sen finns det en annan aspekt: landstinget borde se till att det finns tillgång till pyskologer efter operationen eftersom operationen är så enormt livsförändrande och många kan inte/vet inte hur att hantera sitt nya liv. Det är inte heller inte för inte som GBP-operationer kallas för "Skilsmässooperationen". Den fysiska och psykiska förändringen är enorm. Den plötsliga uppmärksamhet man får som tjej/kvinna är svår att hantera för många.
Fast, jag tänker mig fortfarande som tjock. Går jag in i en butik så går jag automatiskt till tjock-avdelningen. Och jag tar gärna på mig "tält"-kläder fortfarande. (Därför packade jag igår ihop i stort sett hela min garderob. När jag var färdig i går kväll så hade jag 4 st 260-liters sopsäckar. Och då gjorde jag ändå en jätterensning i höstas.) Jag måste helt enkelt lära mig att klä mig "smalt".
Sen så finns ju belackarna. Idioterna som tycker att det "bara är att röra på sig". Jag orkar inte ens kommentera det. De människorna har ingen som helst insikt i obesitas-problemet. Eller de som tycker att det är förjävligt att man låter skattebetalarna betala. Orkar inte ens kommentera det heller...Helt klart är i alla fall att metoden spar enorma summor åt samhället på sikt i form av färre hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och en himla massa annat.
Så för att sammanfatta det hela så kan jag återigen säga att det verkligen är det bästa jag har gjort. Och gör man exakt såsom kirurgen/dietisten/medicinavd. säger så är risken för komplikationer ytterst, YTTERST små.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så bra som jag gör nu.
Uppdaterat:
Jag har flera gånger blivit ombedd att lägga upp en före- och efter bild. Kan dessvärre inte göra det eftersom jag varit mycket noga med att inte finnas med på bild när jag var tjock.
För folk i min närhet så är det fullständigt ofattbart att jag har tappat 43 kg med tanke på att jag inte alls var så fet. Trodde dom. För vi vet ju alla att vågen ibland visar mer än verkligheten, och så var det för mig.
Ni undrar om jag är nöjd.
Ehh, man kan säga att det är det absolut bästa jag har gjort ever. Jag har inte haft en enda komplikation och kan bara hitta en nackdel: jag tappade nästan hälften av mitt långa, tjocka hår. Detta drabbar de flesta som opererar sig och jag var allvarligt orolig där ett tag. Nu börjar det växa ut igen, men det känns halvjobbigt när man alltid har haft lång, tjockt hår, och nu är det bara tunt och frissigt. Ser förjävligt ut, men hey, det var det värt.
Ni som varit feta/överviktiga vet ju vilken otroligt skön känsla det är att vara smal. Bara det att man mår så mycket bättre fysiskt! Prettomänniskor hävdar ju att det är "insidan som räknas", vilket jag tycker är en jävla floskel, för det är en enorm skillnad på hur man behandlas.
Den största "vinsten" i det hela är det här med att ständigt tänka på bantning. Dygnetjävlarunt. Så var det för mig. Det fanns inte en enda dag som jag inte tänkte på det. Först efter operationen förra året så insåg jag HUR mycket av min vakna tid som gick åt till det. En GBP-operation är ingen bantningskur, även om jag faktiskt tycker att det inte är långt ifrån. Jag vet att det är som att svära i kyrkan när jag säger det, men det är ett faktum. Skillnaden är att man är tvungen att lära sig äta bättre och därmed ställa om sitt liv.
Alla frågar mig om maten. Om jag kan äta som vanligt. Det är nog det vanligaste missförståndet bland alla oinvigda: ja, jag kan äta som vanligt, ja, jag kan äta ALLT! Men, jag kan inte äta lika mycket som förr, och kroppen vill inte gärna ha fett (skitont i magen=bajsa satan) eller socker (måste sova en kvart) och vet ni, jag kan fan klara mig utan de mängder jag proppade i mig förr!
Den svåraste omställningen för mig har varit att äta 6 gånger om dagen: frukost/lunch/middag plus 3 mellanmål. Såsom ALLA borde äta. Jag stressar så mycket i mitt jobb att jag glömmer att äta och därför har jag gått ned lite mer än vad jag velat. Jag försöker dock rätta till det nu när jag har lågsäsong på jobbet. Det är nämligen så att sköter man maten så går man inte ned i vikt. Man måste vara "jämn".
Det enda negativa jag kan säga om systemet i sig är att landstingen i Sverige jobbar på olika sätt. Jag opererades t ex på St Göran, där man har 3 månaders fysisk träning efteråt...tillsammans med andra opererade. Hur kul som helst. Dock är St Görans ensamma om detta. Shame on the andra. Sen finns det en annan aspekt: landstinget borde se till att det finns tillgång till pyskologer efter operationen eftersom operationen är så enormt livsförändrande och många kan inte/vet inte hur att hantera sitt nya liv. Det är inte heller inte för inte som GBP-operationer kallas för "Skilsmässooperationen". Den fysiska och psykiska förändringen är enorm. Den plötsliga uppmärksamhet man får som tjej/kvinna är svår att hantera för många.
Fast, jag tänker mig fortfarande som tjock. Går jag in i en butik så går jag automatiskt till tjock-avdelningen. Och jag tar gärna på mig "tält"-kläder fortfarande. (Därför packade jag igår ihop i stort sett hela min garderob. När jag var färdig i går kväll så hade jag 4 st 260-liters sopsäckar. Och då gjorde jag ändå en jätterensning i höstas.) Jag måste helt enkelt lära mig att klä mig "smalt".
Sen så finns ju belackarna. Idioterna som tycker att det "bara är att röra på sig". Jag orkar inte ens kommentera det. De människorna har ingen som helst insikt i obesitas-problemet. Eller de som tycker att det är förjävligt att man låter skattebetalarna betala. Orkar inte ens kommentera det heller...Helt klart är i alla fall att metoden spar enorma summor åt samhället på sikt i form av färre hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och en himla massa annat.
Så för att sammanfatta det hela så kan jag återigen säga att det verkligen är det bästa jag har gjort. Och gör man exakt såsom kirurgen/dietisten/medicinavd. säger så är risken för komplikationer ytterst, YTTERST små.
Jag har aldrig i hela mitt liv mått så bra som jag gör nu.
Uppdaterat:
Jag har flera gånger blivit ombedd att lägga upp en före- och efter bild. Kan dessvärre inte göra det eftersom jag varit mycket noga med att inte finnas med på bild när jag var tjock.
34 kommentarer:
Amen! Håller helt med.
Du beskriver det så otroligt bra! Jag har fått ett liv! För 1½ år sedan hade jag inget liv. Jag har gått ner 40 kg och ska väl gå ner 30 till, men det är lite segt :o))
//Henrietta
Härligt att det gått så bra för dig Mona. Jag har följt dig och dina tankar länge och är väl insatt själv i bantningstänket innan och bilden av dig själv efter.
Vad gäller håret har jag ett tips. Visserligen har jag tjockt och frissigt men SYOSS 2 min hårmask för behandlat hår (tub) som du hittar i vanliga butiker gör guld mot frissigheten. Kanske blir ditt hår för "rakt/platt" då du har tunt hår men värt att prova. Jag använder det dagligen istället för balsam.
Oh tänk så många fina bling-blingkläder! Släng inte, skänk till bättre behövande.
Och grattis till ditt smala jag!
Härligt! Vad gäller håret. OM man vill satsa pengar på det finns det ju proffsiga extensions (stavning?) som man förnyar var 3e månad ungefär. Det behöver inte se konstgjort ut utan kan se ut som ditt hår gjorde före operationen. Bara ett tips. Kram!
Jag har ju en av mina bästa vänner som gjort samma operation som du...och jag kan säga att min vän som gömde sig och inte orkade göra saker som alltid va hemma och va sjuk varje månad finns inte längre han har blommat ut och följer med och fikar går ut och tar en öl han skrattar med både mun och ögon. Han säger själv att han förstår nog inte själv HUR dåligt han mådde innan operationen. Jag som stog vid sidan om innan ser ju att min älskade vän har funnit livet igen. och som jag har hejat på honom i han livs färd.
Och som han själv sa...vet du härom dagen så gick jag in i affären och köpte mig ett par jeans PÅ vanliga avdelningen. Och vilken konstig känsla det va att kunna välja bland HELA sortimentet inte fet avdelningen!
Sen visa han till mig...då gick jag hem och avsluta mitt konto på stora kläder sidan på nätet...för först då slog det mig att jag kommer aldrig mera behöva handla kläder där!
Så jag vet hur du känner det. Och det du säger det är inte lätt att ändra sin bild man har i huvudet...där skulle alla som gjort en gbo operation faktiskt behöva lite stöd...det handlar ju om ett helt nytt liv...och det kan behövas stöd att finna sitt jag efter en sån resa!
Så heja MONA grattis till ditt nya liv!
Bra rutet!! *en som vet*
Jag har tappat ca 35 med hjälp av gbp och mår kanon.
Jag äter också allt om än en del saker med viss försiktighet typ fett o socker precis som du. Men det är många år sen jag mådde så här bra och jag har t o m "köpt" mig en PT för att komma igång ordentligt med träningen ... Jeeeezez DET trodde jag aldrig skulle hända mig :-D
Du nämner inte att man behöver träna regelbundet och om någon hade sagt till mig att jag med glädje skulle gå på fyra-fem pass i veckan så hade jag sagt att dom var dumma i huvudet.
Tränar yoga ungefär tre gånger i veckan och springer två rundor. Yogan är kärlek och springa är pest men jag inser att jag jag behöver variationen.
Har efter snart 50 kg (från min toppnotering på 115 kg) fått ett helt nytt liv.
Varenda bokstav av det du skrivit kunde jag ha skrivit själv. Du har beskrivit det på pricken. Har gått från storlek 56 till 48 på sju månader och har 10-15 kg kvar till jag når den vikt jag satt som mål.
Det enda som skiljer för oss är håret... mitt hår växer som det aldrig gjort förr, får gå o klippa mig dubbelt så ofta som tidigare!!
Ändå har jag alltid haft ett "bra" hår.
Ninnie
Tack Mona, för att du sätter ord på hur det känns. Den mentala friheten är enorm och att slippa det där förbannande bantnings-monstret som häckat på axlarna i 20 år är underbart! Då jag valde att betala för min op själv så får jag dessutom ett treårsprogram som inkluderar dietist, psykolog och bra uppföljning - just den biten borde landstingen lägga pengar på också. Att bara operera på löpande band gör nog att många fler får problem efteråt. Jag mår bättre än jag någonsin gjort och vill även tacka dig för din stöttning i mitt beslut - TACK! Må bäst!
Min moster gjorde en GBP i höstas. Hon hade länge varit kraftigt överviktig och dessutom reumatiker = orkade inte mycket. Hon blev fantastiskt pigg och glad och hade stora planer för framtiden. Hon fick livet tillbaka. För tre veckor sen fick hon en hjärtinfarkt och gick inte att rädda. Hon blev bara 51 år och tre barn i övre tonåren saknar nu sin mamma. Det är så fruktansvärt orättvist.
Visst är det ett nytt liv efter en gbp! Enligt min åsikt har jag fått ytterligare en födelsedag (även om maken inte har förstått det).
Det enda jag tycker är negativt efter min operation är julen, där mycket av det sociala handlar om mat. Inte för att jag vill äta lika mycket som i mitt förra liv, utan för att när jag har ätit färdigt har de andra knappt börjat = jättetråkigt att sitta kvar och se andra äta för mycket eller vara osocial och gå från bordet. Och sedan när jag börjar bli hungrig igen, ligger resten som strandade valar. Så vi är lite osynkade.
En annan bra sak du skriver är det här med skillnader i vården - både mellan landsting och mellan sjukhus. Det är otroligt att det kan få gå till så!
Jag. Vill. Också. Men mår "för bra" och har för lågt BMI...
Håller med dig i allt.
Jag opererade mig på Danderyd och skulle velat haft hjälp med träningen efteråt. Jag fick ju komplikationer, stopp i tarmen,
så det blev en operation till och jag var jätterädd för bråck en lång tid efter så det blev bara promenader.
Jag ångrade mig precis när jag vaknat upp efter den andra operationen men nu, 26 kg senare, är jag såå glad att jag gjorde operationen för jag mår så bra.
Åh, så bra att du är nöjd. Jag får väl se om jag lyckas gå ner det här året... själv, annars får jag söka hjälp.
Men det är som du säger, man tänker helajävladygnet på att gå ner i vikt men det händer inget.
Jag vet ALLT om hur jag bör äta o röra mig men jag gör det inte.
Och Mona... har du gamla kläder i strl. 44 så köper jag gärna ;)
Jag instämmer med tidigare talarna typ, jag har gått ner 32 kg på ca 5 mån har dock 20-30 kvar om man ska va "normal"....Håller med om att det är en jätte stor omställning på alla plan för oss kvinnor, men själv är jag så lycklig nu att ja lyckats bli gravid efter ca 15 års försök o utredningar o nu blev jag spontan gravid, tidigt fortfarande men vilken skillnad på livskvalitee!!Vi försökte inte heller utan skyddade oss....o vi är helt chockade över detta...jag är så glad att jag vågade ta klivet o göra op!! tack för en super bra blogg kram smålands sanna
Grattis, jag är glad för din skull. Den som aldrig varit överviktig kan ALDRIG förstå den komplexa situationen. Vi tjocka är ju inte dummare än andra, vi vet nog också mer än normalviktiga om kost, träning och hälsa, just därför att vi tänker på det hela tiden.
Önskar din asäckar var hos mej, jag är tjock och fattig;)
Mona, du är inte bara rolig, du är klok också! Jag är glad för din skull. :)
Jag skulle hemskt gärna vilja se före och efter bild =)
Jag hittade din blogg strax efter att du hade gjort din operation, jag tror att ett av dom första inläggen jag läste var det där du beskrev att du skulle ta sprutor efter op och jag skrek rakt ut...
Jag hade ungefär samtidigt fått remiss från husläkaren för min egen operation och jag kan lova att jag hade ångest för dom där jävla sprutorna!! Jag skulle dessutom ta 15 sprutor hemma, och det var skitjobbigt i början men efter ca en vecka blev det rutin, man stack en spruta i magen medan man väntade på att vattnet skulle koka, typ...
Jag har nu gått ner 21 kilo, men jag har ca 40 kvar :/ Väntar fortfarande på alla roliga förändringar du skriver om ;)
Jag är jäkligt avis på garderobsrensningen! Jag har börjat tappa brallorna, men studentbudgeten tillåter inte att man går och köper nya kläder för varje storlek man går ner, så jag ser ut som en jäkla luffare! Jag får härda ut till jag gått ner så pass att jag absolut inte har några kläder längre ;)
Tack tjejen! Du vet hur man sätter ord på tankarna! Det är det bästa jag gjort i mitt liv, och jag har också varit förskonad från komplikationer. Jag håller med om det där med psykolog. Det händer så mycket så fort. Tack för inlägget. Verkligen tack.
// Anonym De Luxe :)
Tack f din generositet. Vilket bmi måste man ha f att göra operationen?
Jag har läst din blogg under ett par månader nu och jag älskar den verkligen. Själv står jag i kö till en GBP men jag vacklar fram och tillbaka kring om jag verkligen ska genomföra den, funderar på om det verkligen kommer att hålla i det långa loppet. Kommer vi sitta här om tjugo år och fortfaranda säga att det var det var värt operationen för att bli smal? Min man vill inte att jag ska göra den men det ville visst inte din heller.. Det låter toppen när du beskriver hur det är men jag är ändp bekymrad. Men det är man kanske alltid innan??
Anonym - för min del kan jag säga att jag inte helt säkert hade suttit någonstans alls om 20 år om jag inte tagit beslutet. För min del gick det från att "handla om att vara smal" till att handla om min hälsa. Med två överviktiga föräldrar med diverse BMI-relaterad sjukdomar så såg jag min egen framtid. En framtid jag inte ville ha för egen del. Jag hade inte heller min mans stöd i beslutet, men det beror på att han aldrig förstått problematiken. "det är väl bara att äta mindre och röra på sig mer!" Hm, att inte jag tänkt på det tidigare, liksom?! Nu, sex månader senare så ser jag att han är glad för min förändring men han kommer aldrig tycka/förstå att operation är lösningen. Att vara tveksam inför en stor (och dessutom egenvald) operation är bara normalt, sen kan ingen annan än DU ta beslutet om det är rätt eller inte. Lycka till oavsett vad du väljer! Må gott!
hahaha det ska va du för att Fröken Finemang ska komma tillbaka!
/Bestämt sig nu ;)
Som du kanske kommer ihåg så fick du mig att göra operationen. Samma doktor och sjukhus..... Det är det bästa jag gjort. Jag har gått ner 34 kg sedan 26 oktober och mår toppen verkligen. TACK!
I juni ska min bonusdotter göra sin GBP-op. Hon längtar verkligen. Det hon längtar mest efter är att orka leka med sin lilla dotter. Det klarar hon inte nu med den vikt hon har. Jag är nog mest orolig för att hon inte ska få träffa en psykolog efteråt. Hon har en massa annat i bagaget som kanske kommer att poppa upp. Hon har gått upp i vikt på grund av dessa saker.
Det har varit så bra att få läsa hos dig om din operation och efteråt. Det har gjort att jag tycker förstår allt så mycket bättre nu.
Det jag reflekterar och undrar över, är att hur ska framtidens åldringsvård ser ut, med alla opererade?
Tror knappast hemtjänsten har tid att springa och mata äldre varannan timma, och hur vet en personal om en äldre opererad har dumping eller verkligen är sjuk så de ska in på sjukhus, och alla äldre som ska ha speciell kost då fett och socker inte är bra, och undernäringen bland äldre idag, hur ser den ut med äldre som bara kan äta pyttelite åt gången...etc?! Har aldrig hört någon nämna detta i någon diskussion nånstans...
Anonym: Intressant spörsmål. Men jag ser en mer nyanserad bild: idag ska ofta äldre patienter äta medicin flera gånger om dagen, så personalen måste ändå finnas till hands. Sen är det väl så att frukost, lunch och middag serveras och eftersom man som GBP-patient ska äta ytterligare 3 ggr i form av mellanmål (frukt, ägg..eller nåt annat lätt)så tror jag att även dessa täcks in såsom systemet ser ut idag...
Helt ärligt så tror jag inte det kommer vara några som helst problem. Vi kommer förhoppningsvis vara en grupp människor som mår bättre än de icke-opererade som patienter inom långvården.
Jag tar mig tid nu ;-) Har läst din blogg under ganska lång tid men jag har nog aldrig kommenterat förut.
Är också opererad (15/3-11) och skriver under på allt !
Mona, jag har följt dig sedan innan operationen och har under tiden själv gått ner och upp 40 kg... Som flera gånger tidigare i mitt liv. Men nu har jag bestämt mig och tagit tag i det. Jag gick till min husläkare. Remiss är skickad.
Jag är så glad för din skull, att du mår bra och trivs. Hope to join you soon!
Stora kramar!
Jag tror inte framtiden är något större problem, åldringsvården kommer nog att anpassas för att passa oss när vi kommer dit. På gott och ont. Men det var inte det jag skulle skriva. Grattis till att du gått ner så mycket i vikt, ännu mer grattis till att du mår så bra! Folk som gnäller över att de betalt din operation har säkert gjort något som du betalt, klantat sig och brutit ett ben eller nått. Jag har inte gått ner i vikt, men kostat pengar genom att vara så "fräck" att jag skaffat barn fast jag inte kan.. Oj så sjuka kommentarer man får där.. Som att säga till dig; -"Kan du inte gå ner i vikt utav dig själv, då får du vara tjock.." Eller säga till en pundare; -"Kan du inte sluta utav dig själv, utan kosta samhället pengar, då får du gott punda ihjäl dig.." Äh, folk gnäller åt alla håll utan att tänka på hur de själva gör av med skattepengar..
Vad vägde du innan?
Eller vad var din BMI?
Fantastisk blogg :D
/Maddie
Först och främst - din blogg är UNDERBAR!
Det här är verkligen en måbra-blogg som man kan läsa om och om igen! Är verkligen avundsjuk på dig p.g.a detta, jag vill också kunna skriva underhållande osv ;)
En sak som jag känner är lite småjobbigt är alla smala tjejer som springer runt hela tiden - när en annan är lite rundare..
Även om jag inte är tjock så känns det så, när man sitter ner, haha!
Dock är det inga problem när man står upp, då är livet ganska okej :D (synd att man inte kan stå hela tiden, haha)
Än en gång, fantastisk blogg! :D
// Josefine
Skicka en kommentar