Borta bra, men hemma nästan bäst

Det finns bara två saker som kan få mig att gråta; barn som far illa, eller skildringar av människors om dör i cancer. Så jag känner rätt fjantig när jag sitter och mesbölar åt era kommentarer på förra inlägget.

Hemresedagen: upp tidigt och klä på oss så mycket som möjligt. Det är för övrigt första gången som jag har fått kasta så mycket jag bara kunde av mina egna kläder, för att få med oss allt vi köpt.

Tina såg ut som en Michelin-gubbe när hon var klar.

På vägen ut till flygplatsen, en 30-minuters färd, så trodde jag att jag var rökt. Fick sjukt ont i magen och så där "måste-på-toa-NU"-feeling. Tina babblade på för att distrahera mig men vid nåt tillfälle, när det var riktigt illa, föreslog hon att vi skulle stanna. Jag ba': "Amen vafan ska jag bajsa nånstans då?" Hon ba': "Men vadå, måste du så måste du, då är det väl bara att sätta sig i väggrenen!"
Men där går fan min gräns så det var bara att snörpa ihop rektum och hålla sig. Tror för övrigt att Tina anpassat sig lite too much.

Vid incheckningsdisken kom första hindret att klara: vår övervikt. Finnair är rätt hårda men jag bestämde mig för att köra charmoffensiven och babblade som f-n för att distrahera personalen. Vi klarade oss. Och väl innanför röntgenkontrollen så tog Tina av sig de extrakläder hon bar. Eftersom hon inte orkade gå in på toaletten så kan man lugnt säga att människor runt omkring fick sig ett gott skratt.

Köpte lite vatten och förfasade oss över det hutlösa priset. Nu när man liksom har vant sig vid priserna on the street så att säga.

2,80 kr betalade vi. I know. Tänk er då vad det kostar utanför flygplatsen.

Satt spikrak i flygstolen under 7,05 timmar och glodde på film. Har aldrig gjort några långflygningar med Finnair förut, men kan varmt rekommendera dem.

Och det gör den här solstrålen också. Tina har tagit nästan 2000 bilder. Vi har lite att gå igenom sen. Ehh, om man tar bort alla bilder på kor, apor och bajsande vuxna.

Landar på Arlanda och väntar på våra väskor. Fullt övertygade om att åtminstone en av dem borde ha spruckit med tanke på hur full den var. Nu skulle vi bara klara oss igenom sista anhalten. Tullen. Alltså inte för att vi smugglat något olagligt, inte alls på långa vägar. Däremot skulle de nog ha ställt en och en annan fråga. Och skrattat.

Väl utanför står en taliban och hoppar. Hon var i Spanien veckan innan jag drog, varför jag inte har sett henne på 14 dagar. Världsrekord. Och så maken förstås.

Hur mycket jag än anstränger mig så kan jag inte hålla mig vaken. Efter en god middag från Matkomfort, som innehöll fisk med curry, haha, så somnade jag 19.10.

...och vaknar prick 03.00. Grattis. På med tv:n, wow, glömt bort hur det är att se på en LCD-tv och inte analogt, som de har i Indien. Till och med Text-tv blev sexigare.

Vid 05.00 ger jag upp och kliver in i duschen. Jösses så jag fryser. Går ned i köket och tittar ut.

Kan man bli mer deprimerad? Det enda som möjligen gör mig glad är mina 30-tal glasprismor som hänger där i äppelträdet. Vore fint om våren kunde komma och glittra upp mitt träd lite.

Eftersom indiska hotell suger på frukost så har jag sett fram emot mina ost- och kaviarmackor, och mitt kaktus-te.

Ser ni brickan? Min fiffiga idé som jag tog fram till mässan i januari: brickor i olika storlekar med recept och visdomsord på. Ska bara se till att sälja in dem i Sveriges alla butiker. Då kan jag åka till andra länder och göra reseskildringar för er. Nästa tripp blir till Kina. Den mässan är i april och oktober, men jag hinner inte med april, så ni får hålla er till oktober. Med lite tur så kanske jag kan få med mig Blondie också.

Nu är klockan 7 och jag ska väcka resten av familjen. Sen åker jag till jobbet. Fifan vilken ångest jag har.

Fick nyss ett sms från Blondie. Snacka om att man blev varm i hjärtat:

Morrn Mona! Allra först och främst ett fantastiskt STORT TACK för en ljuvlig, magisk och alldeles underbar resa med dig! Vad kul att dela och fundera kring produkter som kollegor i samma bransch. Fast allra mest underbart kul, roligt och alla andra positiva adjektiv som finns i världens alla lexicon var att få uppleva denna resa just med DIG. För att DU är denna alldeles speciella unika person som DU är. Anar att jag inte väcker dig nu? Själv har jag varit vaken sen 4. Somnade i och för sig 21.30, som vanligt!

Tror fanimej att jag ska gifta mig med henne. På riktigt.