tisdag 15 mars 2011

Borta bra, men hemma nästan bäst

Det finns bara två saker som kan få mig att gråta; barn som far illa, eller skildringar av människors om dör i cancer. Så jag känner rätt fjantig när jag sitter och mesbölar åt era kommentarer på förra inlägget.

Hemresedagen: upp tidigt och klä på oss så mycket som möjligt. Det är för övrigt första gången som jag har fått kasta så mycket jag bara kunde av mina egna kläder, för att få med oss allt vi köpt.

Tina såg ut som en Michelin-gubbe när hon var klar.

På vägen ut till flygplatsen, en 30-minuters färd, så trodde jag att jag var rökt. Fick sjukt ont i magen och så där "måste-på-toa-NU"-feeling. Tina babblade på för att distrahera mig men vid nåt tillfälle, när det var riktigt illa, föreslog hon att vi skulle stanna. Jag ba': "Amen vafan ska jag bajsa nånstans då?" Hon ba': "Men vadå, måste du så måste du, då är det väl bara att sätta sig i väggrenen!"
Men där går fan min gräns så det var bara att snörpa ihop rektum och hålla sig. Tror för övrigt att Tina anpassat sig lite too much.

Vid incheckningsdisken kom första hindret att klara: vår övervikt. Finnair är rätt hårda men jag bestämde mig för att köra charmoffensiven och babblade som f-n för att distrahera personalen. Vi klarade oss. Och väl innanför röntgenkontrollen så tog Tina av sig de extrakläder hon bar. Eftersom hon inte orkade gå in på toaletten så kan man lugnt säga att människor runt omkring fick sig ett gott skratt.

Köpte lite vatten och förfasade oss över det hutlösa priset. Nu när man liksom har vant sig vid priserna on the street så att säga.

2,80 kr betalade vi. I know. Tänk er då vad det kostar utanför flygplatsen.

Satt spikrak i flygstolen under 7,05 timmar och glodde på film. Har aldrig gjort några långflygningar med Finnair förut, men kan varmt rekommendera dem.
Och det gör den här solstrålen också. Tina har tagit nästan 2000 bilder. Vi har lite att gå igenom sen. Ehh, om man tar bort alla bilder på kor, apor och bajsande vuxna.

Landar på Arlanda och väntar på våra väskor. Fullt övertygade om att åtminstone en av dem borde ha spruckit med tanke på hur full den var. Nu skulle vi bara klara oss igenom sista anhalten. Tullen. Alltså inte för att vi smugglat något olagligt, inte alls på långa vägar. Däremot skulle de nog ha ställt en och en annan fråga. Och skrattat.

Väl utanför står en taliban och hoppar. Hon var i Spanien veckan innan jag drog, varför jag inte har sett henne på 14 dagar. Världsrekord. Och så maken förstås.

Hur mycket jag än anstränger mig så kan jag inte hålla mig vaken. Efter en god middag från Matkomfort, som innehöll fisk med curry, haha, så somnade jag 19.10.

...och vaknar prick 03.00. Grattis. På med tv:n, wow, glömt bort hur det är att se på en LCD-tv och inte analogt, som de har i Indien. Till och med Text-tv blev sexigare.

Vid 05.00 ger jag upp och kliver in i duschen. Jösses så jag fryser. Går ned i köket och tittar ut.

Kan man bli mer deprimerad? Det enda som möjligen gör mig glad är mina 30-tal glasprismor som hänger där i äppelträdet. Vore fint om våren kunde komma och glittra upp mitt träd lite.

Eftersom indiska hotell suger på frukost så har jag sett fram emot mina ost- och kaviarmackor, och mitt kaktus-te.

Ser ni brickan? Min fiffiga idé som jag tog fram till mässan i januari: brickor i olika storlekar med recept och visdomsord på. Ska bara se till att sälja in dem i Sveriges alla butiker. Då kan jag åka till andra länder och göra reseskildringar för er. Nästa tripp blir till Kina. Den mässan är i april och oktober, men jag hinner inte med april, så ni får hålla er till oktober. Med lite tur så kanske jag kan få med mig Blondie också.

Nu är klockan 7 och jag ska väcka resten av familjen. Sen åker jag till jobbet. Fifan vilken ångest jag har.

Fick nyss ett sms från Blondie. Snacka om att man blev varm i hjärtat:

Morrn Mona! Allra först och främst ett fantastiskt STORT TACK för en ljuvlig, magisk och alldeles underbar resa med dig! Vad kul att dela och fundera kring produkter som kollegor i samma bransch. Fast allra mest underbart kul, roligt och alla andra positiva adjektiv som finns i världens alla lexicon var att få uppleva denna resa just med DIG. För att DU är denna alldeles speciella unika person som DU är. Anar att jag inte väcker dig nu? Själv har jag varit vaken sen 4. Somnade i och för sig 21.30, som vanligt!

Tror fanimej att jag ska gifta mig med henne. På riktigt.

19 kommentarer:

Anonym sa...

Underbart att ha fått följa er resa på det här viset, och härligt att ni landat och kommit hem ordentligt. Tack för allt du delar med dig av!

/ Isan

Anonym sa...

Skönt att hemresan gick bra! Nu är det bara att komma in i vardagslunken igen, men ta det lugnt nu så du inte stressar ihjäl dig på jobbet. Du och Blondie verkar vara ett bra res team, blir spännande att se vad du har köpt in för snygga grejer. Ha en bra dag!
Kicki

Anonym sa...

Välkommen hem till trygga Svedala igen! En underbar reseskildring som givit mig många sköna asgarv!!

Anonym sa...

Välkommen hem till Sverige igen! Tack igen för att vi fick följa med på din resa, tack för dina sjukt roliga inlägg och tack för alla garv!

/Ragdoll

Anonym sa...

Välkommen hem!!!

pangis sa...

Välkommen hem och tack för den bästa reseskildringen ever! Tröttnar du på inredningsbranchen så har du en framtid i att skriva reseskildringar!

MissC sa...

Ett ord: Underbart!

/nina sa...

otorligt underhållande, galet bra, ett absolut måste minst två ggr/dag - det är din blogg det!

Unknown sa...

Hej och välkommen hem. Det har varit underbart att få fökja med dig och Tina på er resa i orienten.
Vi har lärt oss så mycket;
som att Indisk mat är godare i Indien än i Sverige
att indier är ett genuint vänligt folk
att det är uppseendeväckande med blondiner
att man måste lära sig 7:ans tabell för att hålla koll på valutan - och den är svårast av dem alla, Mona - SVÅRAST!

Tacka Tina så mycket och be henne starta en blogg. Har jag fattat det rätt så har hon "bara" en butik. Jag säljer väldigt mycket via min blogg. Det blir liksom en kundklubb fast personlig.

Såsåså, nu måste jag jobba,
ha en bra dag och åter igen
välkommen hem!

Kia sa...

JA, åk till Kina!
JA, gift dig med Tina!

Anne sa...

Här är en till som sällar sig till skaran av trogna lite anonyma läsare. Har följt hela er resa och många gånger skrattat högt.Tack!!
Försök vila lite ibland.
Kram på dig.

Anonym sa...

Vilket underbart mail från Tina! Ta fram det och läs det när allt känns jobbigt, det kommer värma ditt hjärta om och omigen! Och glöm inte att ta med henne till Kina.
PS I Kina är det lättare med valutan, 1 RMB är cirka 1 SEK ;-)

Gabriella sa...

Varmt välkommen hem! Vad skönt att isbitarna inte gjorde sig mer påminda.

Ser fram emot fantastiska nya reseskildringar. Du har ju faktiskt en ny karriärmöjlighet här.

Och så blir jag lite avis på Tina. Har ju fortfarande inte träffat dig PÅ RIKTIGT!´

Kram

Ebba G sa...

Men människa. Du skulle ju resa omkring och göra böcker. Bara rakt av. Med bajs och allt.

lisbeth Köhlqvist sa...

Härlig blogg du skriver Hittade den idag. Hit kommer jag att återvända

Helene sa...

Klart du ska gifta dig med Tina.

Du har ju redan fixat ringarna,
om jag kommer ihåg rätt =)

Anonym sa...

Läser hos dig varje dag, tack för alla garv, dom behövs! Idag fastnade jag dock på ordet "cancer"... Min pappa fick veta att han hade förändringar i lungorna för knappa 3 månader sen, idag blev han inlagd på hospice och har troligtvis dagar kvar... Fan vad livet suger just nu :(

MonasUniversum sa...

Anonym: Usch vad ledsen jag blir när jag läser dina rader. Hittills så har jag varit förskonad av att mista någon i min närhet, men det lär ju komma. Dock ser jag på människor i min vänkrets, som får gå igenom samma sak, att det går att överleva smärtan. Jag känner verkligen för dig och hoppas att jag kan glimta lite i din sorg framöver.

Monika Ö sa...

Tack för en intressant, rolig och alldeles underbar reseskildring!