Min första dag i Norge. När man inte kan blogga via telefonen. Och om tullen

Ni som inte är lika korkade som jag: varje gång jag ska lägga upp ett inlägg från mobilen så kommer "bad request" upp. Vad betyder det? Det började redan i förra veckan. Jag verkar alltså inte kunna blogga från mobilen. Skit piss och pannkaka.

Så då kör vi dagen från i morse så här i stället:

Jag avskyr att flyga och tror att jag ska dö varje gång. Här sitter jag och tänker på att jag i alla fall  har rena lakan i sängen. Viktiga tankar. Faktiskt.

Innan vi lyfter från Arlanda så ringer vi DHL för att höra att vår nedpackade monter har kommit fram. Allt hämtades upp på mässan sent i går kväll och har under natten körts hit till Norge. Vi är ju ett gäng utställare som fortsätter på denna mässa, varför 14 lastbilar från DHL är väntade. Ni som hängt här ett tag vet ju vilka enorma problem jag har haft med DHL. Jag låter dem få denna mässkörning just eftersom jag vet att så många andra på mässan anlitar dem. Nåväl, varorna har kommit fram och jag konstaterar att jag har på mig de nya dyrbyxorna. Givetvis glömde jag  målarstassen.

Men. SJÄLVKLART finns inte våra grejer vid montern. Fatta mitt snopna fejs när jag såg det här. Jag får råpanik och vi ringer lokala DHL. Som talar om att det måste blivit något missförstånd om att de redan levererat. Körningen var försenad men finns nu på själva mässområdet.

Vi tar en lunch men en timme senare har grejerna fortfarande inte kommit. Jag stövlar ut på området och till slut ser jag en öppen DHL-bil. Jag känner igen vår megastora trälåda och rusar fram. Där står chauffören och truck-tomten. Jag blir så glad att jag utbrister: "I loooove you guys!" De vänder sig om och ser ut som fågelholkar. Jag talar om att jag väntat på dem sen 9 i morse och att de var sååå välkomna. Denna lastbil står dock som nummer 17 i lossningskön, så jag förstår snabbt att det kommer ta några timmar till. Jag fortsätter att vara übertrevlig och till slut säger truck-tomten att han, efter ett sånt mottagande, nog kan tänka sig att köra in mina grejer. Hej och hå vad lite charm på karlar kan göra nytta.

Jag får också reda på att, bortsett från den glashala vägen från Sverige, så hade chauffören blivit stoppad i tullen. Norge är inte med i EU. Därför måste man ha speciella tullhandlingar, en så kallad Carnet. Där fyller man (vi utställare alltså) i alla grejer man vill ta med in i landet. Det hade jag gjort. Men jag hade glömt att skriva under, så av alla 14 DHL-bilar så fick vår bil köra åt sidan och tömmas. Ehh, ska nog inte göra om det tror jag visst. Det hade slutat med att chauffören skrev under. Vilket är en risk, för tänk om vi hade haft 8 lik och en cannabisodling i lådorna..

 Som ni har hört tidigare så måste man i Norge ta med sig sina egna väggar (!) vilket vi också hade gjort. Dock är jag ingen stjärna på matematik så ingen blev särskilt förvånad när vi upptäckte att en dryg meter vägg fattades. Som tur var så har vi snälla monterkompisar, som råkade ha en släpvagn.

Så vi fick dra i väg till den lokala byggfirman. Nu är vi 6 timmar efter i schemat. Börjar bra det här.

Jag blir usedd till Målar-Stina och får äran att måla alla väggar. Not fun kan jag säga.

Som sagt, det kanske hade varit bra om man tagit med sig lite bättre utrustning. Det här måleriet tar liksom aldrig slut.  Alla lastportar är öppna och det är -8 grader ute. Blir jag inte sjuk nu så blir jag aldrig sjuk.

Maken lyckades få med sig snickarbrallor...men inte snickardojor..

När vi rev vår monter igår på Stockholmsmässan så lyckades maken tappa ned en ljusskena i huvudet på en kollega. Man kan säga att det blödde så kraftigt att ett sjukhusbesök övervägdes. Samma kollega är med här nu och tog med sig sin braiga skruvdragare. Eller ja, den var bra tills maken tappade den i golvet och den pajade. Slår man upp "Tummen mitt i handen" i en ordbok så står makens namn där med versaler.

Klockan 20.00 gav vi upp och stapplade iväg till hotellet som ligger 20 meter utanför mässan. Jag tillbringade 8 kvällar på det här haket i somras. Något trött på käket, så när jag passerar denna skylt så hoppas jag hårt på att de har ändrat menyn.

Sen ångrara jag lika hårt att jag hoppades. Mycket som jag inte kan äta, men det blev en tapas-historia. Noterade ni att restaurangen heter Kosta?

Jag gillar inte öl. Dock kan jag dricka ljust öl. Om jag måste. Eller om jag är svintrött efter en veckas mässande. Tog tre klunkar sen var det färdigt.

Sjukt god mat.

Det var nästan så att jag kröp ur hissen och in på rummet. Det tar en timme att skriva det här inlägget eftersom det är nåt fel på Bloggers bildöverföring. Maken ligger intill och snarkar så att bilarna utanför tutar. Jag kan inte mobilblogga så jag får köra kvällsbloggning.

Nu sova sig lite.