Om när man stressar ihjäl sig

I morse blev vi väckta av nån brunstig påfågel. Det måste ha varit så för jäklar i havet vad den tjöt. Jag vacklar in i badrummet för att ta en dusch. Nämennähä, inte det inte. Svinkallt vatten. Dessvärre hade Tina inget val, för ni har ju sett hur hon ser ut i pallet när hon vaknar. Vi hade liksom inte fått komma in i en enda fabrik idag annars.

Och det var det vi gjorde. Runt till flera fabriker för att plocka ut smidesprylar och lite annat. Mest smide. Jag vet inte hur jag ska knyta ihop den här säcken för det är ett h-e att välja ut prylar hos varje företag. Meningen är att jag pekar på alla saker, de sammanställer och skickar foton och minimumkvantiteter.

Här står vi hos ett företag. De två till höger om mig är våra businessguider. Den tjocka snubben är ena delägaren. Han är muslim. Inget ont om dessa, men han vill inte alls prata med mig. Jag ställer frågor och han svarar våra guider. För jag är ju kvinna. Mycket intressant fenomen. Tina tänkte inte på det förrän jag påtalade det och hon blev svinsur. Så klart. Well, det är bara att ta seden dit man kommer.

Sen stack vi vidare till nästa fabrik. Och fick se själva smedjan. Som är en utomhussmedja. Ljudet var öronbedövande från alla maskiner som bankar i smidet. Och varmt. De här gossarna jobbar utan arbetshandskar.

...och så nästa fabrik. Här börjar vi med en lunch. Otroligt gott. Maken: jag till och med åt en blomkålsbit som var kokad i nån curryhistoria! Vavava säger du om det då? Modigt va?!

Efter maten kollade jag på lite brickbord. Bland annat.

...sen vidare till nästa smidesfabrikör. Jag visar inget av det smide jag är intresserad av...av naturliga skäl. Men varje fabrik har alltid andra prylar. Som askar/förvaring. Huge business. Vad man inte tänker på är arbetet bakom. Här sitter dom och handmålar detaljer på varje förvaringsask. Inget snack om arbetsmiljö här inte.

Vi får veta att man oftast jobbar mellan 9.30-18.30. Det är den normala arbetstiden på fabriker i Indien.

Vid varje fabrik vi kommer till så blir det lite uppståndelse. Det är alltid ett 10-tal män som står runt omkring. Alla är beredda på att rycka in och hjälpa till när vi går runt och pekar på de saker vi tycker är fina. På själva fabriken, (vi plockar alla grejer i respektive showroom) så blir det stora ögon. De är inte vana vid att köparna kommer på besök. Här i Jodhpur så har t ex mässan bara funnits i två år. En liten mässa med ca 250 lokala utställare. Den stora, i New Dehli, som går i oktober och februari har 2000 utställare! Jag tror faktiskt att jag föredrar den här. Sen är tricket att komma hit några dagar innan och besöka fabrikerna. Då får man se årets nyheter och kan "paxa" dom. Gör man vissa förändringar på en produkt, så kan de inte sälja vidare till andra. Det är ett slags hederskodex här. Man skriver ett kontrakt om såna saker.

Sen var dagen slut. Och eftersom mina ben ser ut så här nu;

Så var vi tvungna att stanna och köpa nån tandkrämsliknande historia, för fy f-n så det kliar. Kan inte smälta att ni GLÖMDE berätta! Siverth (Tinas pappa), du vet väl att man kan dubbelklicka på alla bilder va? Gör det så förstår i alla fall du hur synd det är om mig. För SJÄLVKLART är Tina alla djurens vänner och slipper några bett!

Så här ser affärerna ut för övrigt. Ett hål i väggen. Typ.

På kvällen drog vi tillbaka till den där palatsrestaurangen. Carl von Linné, ursäkta, Tina, ville dit och fota alla blommor igen. "Och du ska fota den där julblommebusken och lägga ut i bloggen så att alla fattar hur fantastiskt det är." Ehh, okay. Då gör jag väl det då´ra.

Sen råkade hon vända sig om och fick se en åker av alla möjliga växter. För mig är det bara, röda, gula, blå och lila blommor. För henne så var det....ja, alla namn..var det nu var hon rabblade.


Jamen ni hör ju!

Sen ville hon hänga lite i lianerna också.

Henne kan man lätt låsa in i Rosendahls Trädgårdar i maj och hämta ut i september. Hon är 2000-talets Ferdinand. Trans-koma så fort hon ser en blomjävel! Hon har tagit runt 1000 bilder hittills på den här resan. 98% är blommor och kossor.

Jag har en sjukt rolig historia jag måste berätta. Men inte idag. Jag måste suga lite på den först för den är rätt skämmig. Hade inte Tina varit med så skulle ni tro att jag hittade på.

Fick igång skypen och lyckades prata med mina döttrar 5 minuter innan det bröts. Uppkopplingen är katastrofal.

I morgonbitti åker vi upp i bergen. Ska till nåt fort. Varför vet jag inte. Har tappat begreppet helt nu eftersom det är ett sånt rasande tempo hela tiden. Efter det ska vi bila i 4 timmar. Till nån gudsförgäten håla där en massa fabriker finns. Vi kommer tydligen fram väldigt sent på kvällen, så det lär vara tyst här ett tag.

Hav förtröstan. Jag lär samla på mig en del att blogga om, tro mig.