tisdag 22 mars 2011

När man tänkte skriva ett kärleksinlägg

Som alla vet så driver jag och maken företag tillsammans. Då är det svårt att vara frånvarande.

Jag har mycket hög arbetsmoral och jobbar alltid. Men ibland säger kroppen stopp, och då lyssnar jag.

Maken är en otålig själ som sällan har förståelse för humanitära saker. Bortsett från när han själv är sjuk förstås. Då är det ju dödsbädden som gäller, men lyckligtvis händer det sällan och jag har lärt mig att leva med det.

Jag har varit borta 10 dagar från jobbet pga av indienresan. Kommer hem och jobbar en dag, innan rövalainen sätter igång. Svinsjuk. Maken jättesnäll. Klappar på kinden och säger att han tycker synd om mig.

Imorse låg jag utmattad på soffan och sov när jag kände att han lade en filt över mig. Jag låg och funderade lite och tänkte att, "Sweet Lord så snäll han är, han som aaaldrig har förståelse för max en sjukdag. Jag tror minsanna att jag kommer vara gift med honom resten av livet i alla fall".

Well, jag gav honom lillfingret nån timme senare med att fråga: "vad vill du att jag ska göra idag?" För idag känner jag mig kalaspigg (så länge jag är i närheten av en toalett) och kan ju jobba hemifrån.  Just nu håller vi dessutom på med en del akuta grejer som inte går att flytta på.

Det var som att trycka på en knapp. En miljard saker poppade upp och under tiden han pratar så ångar han upp sin egen stress så pass att jag ett tag tror att han ska få en hjärtinfarkt. Jag manar honom till lugn och säger att jag ska fixa en hel del av det han stressar upp sig om.

Men när han väl har satt igång så är det svårt att få stopp på honom så det slutar givetvis med att jag lackar ur och får en hjärnblödning. I synnerhet när idioten kläcker ur sig att om det inte vore för att jag var sjuk så skulle han inte ha det så här. Det är alltså mitt fel. Det slutar med att han drar i väg ett sms med. "..jag orkar inte med ditt psychohumör bla bla bla..." (Här skrattar samtliga personer som känner honom, ihjäl sig.)

Well, det krävs ju ingen raketforskning för att fatta att jag blev fullkomligt jävla galen.

Så han kan hoppa och skita med sina företag.

Och skaffa sig en ny fru.

Jävla idiot.

18 kommentarer:

Monica sa...

nämen Måååånba inte var så hård mot han ;)

fasen er du fortf dålig i bajseriet

Blåklinten sa...

Jaa, ger man dom fingret så tar dom hela handen sägs det ju.
Hoppas du får ordning påt därbak nån gång.

Mr Lee sa...

Ni är pålitliga som ett gammalt par som vart gifta i 50år! :)

Helena m. 4 sa...

Jag tycker maken ska vara snäll mot dig nu, annars hoppas jag att du smittar ner honom så HAN får ett alldeles eget babianarsel...

Om jag inte flyttat till Norge det vill säga ;) sa...

Åh! Vi kan jobba tillsammans! När jag blir stor så ska jag anställa dig!!

Ska inte bo i Libyen iallafall sa...

Eller kanske Norge har en god vän som du kan bli presenterad för?

Malin J sa...

Aj aj. Där sket han i det blå skåpet.
Hoppas verkligen att du blir bättre snart. Det är förjävligt när magen är i olag så länge.
Kanske maken skulle behöva vara rejält sjuk själv någon gång så att empatiförmågan växer lite?
Men men, något bra finns det nog med honom, annars hade du inte stått ut såpass länge som du gjort ;-)
Se till att bli frisk först och ta fighten med maken efteråt. Ibland är det bra att rensa luften.

Mimmi (Mrs Lee) sa...

Ajajaj.. har han inte lärt sig att en stor del av Sveriges befolkning får läsa om det här efter en kort stund?

Hörru maken, se till att fortsätta på den snälla linjen tills hon är frisk. Annars lär hon nog slänga bort knäskydden!

Anonym sa...

Är det mitt ex och mitt fd äktenskap du beskriver?
Ninnie

Cicki sa...

Jag har läst din blogg i ca tre och ett halvt år. Jag försöker räkna efter hur många gånger du försökt sälja/ge bort/ kicka kära maken. Jag slutade räkna efter femhundra.....:-)

Snälla, skilj dig aldrig. Då kommer vi ju inte att ha något kul att läsa om i fortsättningen....:-)

Ett stenkast från Fyndet sa...

Salmonella - fifan inte att leka med. Tänker inte berätta hur länge jag var sänkt...

krya på dig!

Anonym sa...

Plankar du mitt liv? Det enda som skiljer sig är vikten men jag tänker INTE operera mig :)

lisbeth sa...

Jo du blir man pressad kan allt hända.
Vem var det som sa att mannen kan klara sig utan kvinnan?
Den personen ljög

Cecilia N sa...

Men det fattar ni väl, båskompisar: om maken blir sänkt så får ju Mona jobba dubbelt lite drygt - frisk eller inte.

Funderar på hur ni har det i köket förresten, Mona. Visst är det nåt med att man inte får laga mat till andra om man har salmonella? Förutom att man har väry privat toa alltså.

Småländskan sa...

Säg den lycka som varar... några timmar!?

Sara sa...

Haha, tänk att det kan börja så bra och sluta så fel! Det är det här med Venus och Mars, vi förstår helt enkelt inte varandra. Ibland tycker jag att vi t.o.m. pratar olika språk. Jag säger som så, can't live with them, can't live without them. Men visst vore det enklare ibland.

Anonym sa...

Vi hade salmonella på jobbet (förskola). Ett barn blev smittat utomlands och det blev ett väldans halabalo, alla fick testa sig, barn, personal, föräldrar osv. Smittskyddsinstitutet kopplades in och hej och hå. Vi fick sedan direktiven att salmonellan bara kunde smitta från den som var smittad till nån annan om man åt av den smittades bajs... Men bra att avvakta tills du vet vad det är å tills du klarar av vardagslivet utan att skita ner dig ;P
/ Jozzan

NinaPX sa...

Såja Mona, nu andas vi ett tag - in och ut! Lugn och fin, vännen. Ingen blir friskare och gladare för att både du och maken får frispel och infarkter. Andas! In genom näsan och ut genom munnen. Må bättre!