Ibland måste man smälta saker och ting innan man kan blogga om dem. I synnerhet när man stått i skamvrån i några dagar.
När jag åkte hemifrån så växlade jag in ganska mycket pengar till dollar. Maken säger då: "Ska du inte ge Tina dina pengar så att de inte försvinner?" Jag blev skitsur och svarade att "jag är fan ingen jävla barnunge."
Matematik har aldrig varit min starka sida. Jag har massor av andra bra kvaliteter, även om jag enligt Anonym i förra inlägget ser ut som en gammal hagga....hehe. Oj, nu kom jag av mig.
I förra veckan var vi ju och åt middag på ett lyxhotell. Vid poolen fanns det en del stånd. Jag pratar BORD alltså. Med massa fina saker. Jag köper ett par sandaler och lite armband. Mannen frågar om jag ska vara kvar nästa dag. Jag uppfattar det som om han vill sälja på mig mer saker nästa dag, så jag svarar att jag ska dra samma kväll.
När jag kommer tillbaka till vårt hotell så tycker jag att jag har kvar alldeles för lite pengar. Det är nästan tomt i plånkan. Säger till Tina att jag bränt alla ruppar och bara har dollar kvar. Konstig känsla hela tiden nästa dag.
Timmarna går och till slut så berättar jag för agenterna att jag tror att jag blev lurad på hotellet. De frågar om jag är säker och jag blir plötsligt osäker, men jag var nästan hundra på att jag hade ganska mycket rupies.
De ringer till hotellet och pratar med chefen. Efter två timmar ringer de tillbaka. Mycket riktigt. Det hade jag. Hotellet låter folk utifrån ställa upp sina små marknadsstånd på hotellet, och de har en snubbe som är ansvarig över dessa småhandlare, och för dem så är det givetvis mycket viktigt för deras anseende att alla inblandade sköter sig. Hotellchefen ber hundra gånger om ursäkt och ber oss komma.
Hotelldirektören, vice hotelldirektör och mannen som är ansvarig över handlarna står i givakt när vi anländer. Jag får ett kuvert med alla pengar.
För ett par sandaler och 8 armband hade jag i svenska kronor betalat 5.429 kronor.
Jag ska hålla käften nästa gången maken ber mig lämna över stålingarna till nån annan.
När jag åkte hemifrån så växlade jag in ganska mycket pengar till dollar. Maken säger då: "Ska du inte ge Tina dina pengar så att de inte försvinner?" Jag blev skitsur och svarade att "jag är fan ingen jävla barnunge."
Matematik har aldrig varit min starka sida. Jag har massor av andra bra kvaliteter, även om jag enligt Anonym i förra inlägget ser ut som en gammal hagga....hehe. Oj, nu kom jag av mig.
I förra veckan var vi ju och åt middag på ett lyxhotell. Vid poolen fanns det en del stånd. Jag pratar BORD alltså. Med massa fina saker. Jag köper ett par sandaler och lite armband. Mannen frågar om jag ska vara kvar nästa dag. Jag uppfattar det som om han vill sälja på mig mer saker nästa dag, så jag svarar att jag ska dra samma kväll.
När jag kommer tillbaka till vårt hotell så tycker jag att jag har kvar alldeles för lite pengar. Det är nästan tomt i plånkan. Säger till Tina att jag bränt alla ruppar och bara har dollar kvar. Konstig känsla hela tiden nästa dag.
Timmarna går och till slut så berättar jag för agenterna att jag tror att jag blev lurad på hotellet. De frågar om jag är säker och jag blir plötsligt osäker, men jag var nästan hundra på att jag hade ganska mycket rupies.
De ringer till hotellet och pratar med chefen. Efter två timmar ringer de tillbaka. Mycket riktigt. Det hade jag. Hotellet låter folk utifrån ställa upp sina små marknadsstånd på hotellet, och de har en snubbe som är ansvarig över dessa småhandlare, och för dem så är det givetvis mycket viktigt för deras anseende att alla inblandade sköter sig. Hotellchefen ber hundra gånger om ursäkt och ber oss komma.
Hotelldirektören, vice hotelldirektör och mannen som är ansvarig över handlarna står i givakt när vi anländer. Jag får ett kuvert med alla pengar.
För ett par sandaler och 8 armband hade jag i svenska kronor betalat 5.429 kronor.
Jag ska hålla käften nästa gången maken ber mig lämna över stålingarna till nån annan.
19 kommentarer:
Men jisses vad skönt att du ändå fick tillbaka dem.
//Helene
Det finns en bok av Debbie Ford som heter "Krama Din Skugga". Den handlar bl annat om att man tycker att alla andra är dumma i huvudet, fast det är man själv, som är det!!! LÄS DEN! Och begrunda!
Nina (kul att du bjuder på dig själv)
Mona, du är generös som tusan med dina berättelser. Jag vet många som hade behandlat sin egen oförsiktighet som en superduperhemlighet i evig tid. Thanks for sharing, typ.
Och om det där anonyma beträffande dig och din ålder... medelålders är den bästa åldern för man kan se sådär lite ofarlig ut på ytan, men på insidan bor en kobra som hugger när 25-åringarna minst anar det.
Var det inte Indien som skulle vara billigt? ;)
Börjar tro på detta med karma. Är man snäll så får man snällt tillbaka. :)
Hej Nina. Jag tycker verkligen inte att alla andra är dumma i huvudet. Jag är snarare mer dömande mot mig själv, så du har nog missförstått mig helt och hållet.
Däremot har jag mycket svårt för rent korkade människor...
Du gör mig orolig... very, very orolig.
Det där hade lika gärna kunnat vara jag... Tur i oturen att det slutade bra!
Tur att det ordnade sig iaf!
P.S Du ser absolut inte ut som en gammal haggga, tvärtom! =)
Men Mona, vad gjorde du? Öppnade plånboken och sa "ta vad du vill ha?"
Ja jisses, du är oslagbar och fantastiskt generös med dina tabbar - skönt att det löste sig. Må gott!
Min kollega betalade med en $100-sedel i taxin av misstag, trodde det var en liten fjuttrupiesedel till dricks och tro't eller ej-hon fick tillbaka den vid nästa körning! Taxichauffören hade ju lämnat sitt businesscard och då beställde hon honom nästa gång för hon trodde sig inse sitt misstag. Kanske hoppades han på att hon inte skulle upptäcka missen, men utan tvekan gav han sedeln tillbaka. Vi använde honom för alla körningar de återstående dagarna.
Så befriande härligt att läsa om att det är fler än jag som gör "små" tabbar ibland.
Dyraste tabben gjorde nog försäljaren i alla fall... misstänker att han o hans bord o varor åkte ut från hotellet med dunder o brak om de är noga med sitt rykte.
Ninnie
Jamen jag tycker både du och maken ska vara stolta över det faktum att du insåg att du blivit lurad SAMT att du fixade så att du fick tillbaka dina pengar!
Härligt att läsa om dina eskapader i Indien! Jag har läst allt men varit lite kass att kommentera, sorry!
Dina megainlägg måste tagit evigheter att skriva, de tog ju en stund att läsa. Men ack så roligt!
Och Blondie förgyllde verkligen din resa!
Sorry......men det där var riktigt j-la roligt....skulle kunna gjort exakt likadant själv.....:)
1 poäng till Maken där :)
Här är det maken som inte har koll på räknandet (har aldrig haft) - vi var i Italien före eurons tid och när musiken kom till vårt bord trodde maken att han gav dom 7 spänn för att dom skulle försvinna. 70 gjorde att dom stannade MYCKET lång stund. Hm.
Men oj, så skönt att det löste sig ändå!
Kram!
Wow vad mycket pengar. Men det skulle lika gärna varit jag då jag är så löjligt naiv. En egenskap som kan vara charmig men rent av förödande, har lärt mig många hårda läxor pga det. Detta är min första kommentar på din blogg och vill bara tillägga att det är jättekul att läsa dina äventyr!! Du är fantastisk när du skriver och skitrolig. Brukar själv bli kallad för rolig, men du slår mig med hästlängder. Jag har också en blogg (som jag startade upp för att min familj bor 50 mil bort och skulle kunna hålla koll på vad som händer med deras barnbarn och syskonbarn) men tycker att det är ganska svårt att fylla den, händer liksom inte så mycket att berätta om. Fortsätt skriva så lovar jag att fortsätta läsa...och kommentera :)
Skicka en kommentar