Om när man sätter ett rekord

Vår monter tog 60 timmar att bygga upp.

Mässan stängde 17.00. För att hinna med tåget till flygplatsen 20.15 så var vi tvungna att lämna mässhallen 20.00. Prick. Väskorna stod dessutom på hotellet.

Vi smygbörjade strax efter 16.00 men på sekunden 17 så blev det turbo. Maken stressade som en idiot. Så pass att han blev otrevlig. Han älgade runt fram och tillbaka i montern, högröd i fejset och domderade. Efter 45 minuter så sa både jag och kollegan att nu fick han fanimej skärpa sig och coola ned sig ett par hekto.

"Vadå skärpa mig, om en halvtimme ska vi vara klara!"

"Vad snackar du om, klockan är ju för fan 17.50, det är TVÅ timmar kvar!"

"Eh, va?!"

Det visar sig att hans klocka går fel. Jättefel.

Nåväl. Vi sliter som djur och 20.05 lämnar vi mässhallen. Springer till hotellet. Springer från hotellet med väskorna. Kommer fram EN minut för sent till tåget. Grattis. För övrigt min första språngmarch på 20 år. Jag var inte röd i fejan, jag var vinröd.

Väntar på nästa tåg som går 20.35. Flighten går 21.30. Övertygade om att vi inte kommer hinna och därmed få sova på flygplatshotellet. Maken hoppar av och låter oss ta hans väska medan han springer som en gnu in på flygplatsen och checkar in oss i automat-inchekningen. Väl hemma vid 23.30-tiden kommer vi på att vi inte har nycklar. I huset sover talibanen och tonåringen sött. Och det är larmat. Efter ett hysteriskt ringande så får vi till slut upp tonåringen.

00.10 sover jag. Medvetslöst.

Darlings, Im home.