Igår hände nåt konstigt. Jag drog iväg på ett jobbärende till Bauhaus och när jag kom hem så skulle jag sätta mig och jobba. Var tanken.
Redan på morgonen så kände jag mig skum i kroppen och när jag kom hem så hade jag ont överallt. I lederna. Jag var fullständigt orkeslös.
Så följande 8 timmar tillbringade jag i soffan och bortsett från att jag vevade ihop en nödmiddag till familjen, så rörde jag mig inte ur fläcken. Klockan 21.00 vaknade jag av att maken ledde mig upp till sovrummet.
7,5 timmar senare vaknar jag. Förvisso trött som f-n, men värken var borta. Men det här med tröttman är jobbig. Jag är svintrött varje kväll och har svårt att hålla mig vaken efter 21.30. Jävla kul fru man är.
No wonder att man inte orkar kyssas.
Sex? Haha, vilket jävla skämt. I det här hushållet idkas det umgänge 6 månader om året för mellan augusti och februari så har vi vår högsäsong och då jobbar vi ihjäl oss. Skulle nåt hända däremellan så är det liksom "woooaaaw, vad hände"...liksom. Ja, jag överdriver kanske lite, men det är en himla tur att vi är på samma planhalva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Vet du vad...? De är såna tecken du ska ta på allvar... Att du jobbar för mycke. Min kära mor är på väg att gå in i väggen, igen, och det är precis så där hon känner sig innan...
Varit där, ignorerat det och fortsatt i samma tempo, gått i väggen - 2 gånger på 10 år. Snacka om att ha svårt för att lära sig vissa saker...
Nu för tiden kallar jag mig stressallergiker för jag mår skit så fort jag blir tvungen att stressa minsta.
Var rädd om dig så du inte hamnar där med.
Du Mona - seriöst - det där är varningssignaler på utbrändhet. Ta detta på allvar, annars står maken där utan en kollega snart - och det tar lååååång tid att komma igen...
...men din rubrik tyder ju på att du fattat!
Förklara en sak för mig.
Varför jobbar folk ihjäl sig för? Jobba gör man för att få pengar till att leva för. Men om man bara jobbar och inte lever...?
Vad ska man då jobba för?
Nu tar du hand om dig!
Å du, om du går in i väggen är det ju inte bara maken som står där utan kollega, vi - alla dina läsare- kommer att stå utan att ha nåt att läsa. Om du nu inte vill tänka på dig själv, eller maken, tänk åtminstone på oss. Vi skulle ju knappast överleva detta och det vore väl trist att ha det hängandes över dig oxå?!?! :-)
Näe skämt å sido, lyssna på kroppen, den pratar med dig och du bör lyssna, det blir 7 resor värre annars!
Kram på dig och tack för alla underbart roande inlägg!
TinaLill
Du har inte glömt att ta några medikamenter?
Du är ju opererad så det är ju viktigt att du får i dig vitaminer och mineraler. Mm mm som du vet.
Annars kan du ju ha fått influensan...
KRYA på dig , och VILA nu ser jag att du jobbar i morgon så , kanske gula bilen kommer och hämtar dig !
J ta för fan hand om särringen nu!!
och kolla JÄRNET
Snälla snälla snälla Mona - ta dessa varningssignaler på allvar och försök lugna ned livet och vara snäll mot dig själv! Du är på väg mot väggen i 150km/h och tro mig, ingen vill att du ska hamna där!
Fan, snart kommer jag ned och tejpar fast dig i soffan!
Kramar från Kerstin som också been there, done that...
Känner så väl igen de symptomen. Lyssna nu för fasiken på kroppen annars så kan det ta månader innan du återhämtar dig. Är det verkligen värt att ta den risken? Var rädd om dig för tusan!Du har bara ett liv!
Ta det lugnt Mona! Jag lever med kronisk värk sedan 10 år som utlöstes efter en utbrändhet. Har ca 2 dagar i månaden då jag mår någorlunda hyfsat. Det är inte värt det. Var rädd om dig. //Gina
Jag bröt armen i nov och därefter sjukskriven i 4 v. "Jag kunde inte göra något", bara läsa och äta praliner. Julförberedelserna blev det inget av. Efter att gipset togs bort, och jag blev friskskriven, hade jag en sedan länge planerad semester över jul-och nyår. En semester som skulle firas hemma, med att "bara vara", inga gäster och inga resor inplanerar. Nu har jag vilat och sovit, så jag knappt orkar sluta ögonen mer. Imorgon börjar jag jobba, yipii! En viloperiod kan rekommenderas.
Butta
Skönt att höra att det finns fler. Men för vår del så måste man ha en sak i åtanke; vi jobbar ihop, lever ihop, andas ihop. Dygnet runt, året om. Förutsättningen för vårt äktenskap är att vi har en grundmurad kärlek, plus att vi är väldigt lika när det kommer till behov.
Men om du jobbar ihjäl dig är det ännu svårare att få till den där "grunden". Så jobba på den och var rädd om dig. Kram
Varningssignaler? Du, det där är 50-skyltarna när man kör in i samhället utbrändhet.
Säg inte att vi inte varnat dig.
Lägg i backen fort som sjutton!
(Dvs var tokledig i två veckor. Inte lyfta ett finger, inte tänka på tele2, inte nåt!)
Mona, nu säger jag som de andra redan har sagt. Det här är varningsklockor. Jag har själv varit med om det. När jag gick in i väggen för femton år sedan så blev det så att jag i princip satte mig på en stol som jag inte orkade resa mig ifrån på en hel vecka. Jag hade ignorerat min värk och andra symptom i flera år innan. Till slut så kroppen stopp, precis som du skriver i din rubrik.
Jag lever med daglig värk och kan inte längre jobba, hur gärna jag än skulle vilja det. Numera är jag så lättstressad att jag inte kan ha mer än max en sak om dagen inplanerad. Helst ska det bara vara två aktiviteter i veckan. Annars blir jag stressad.
Du fick en stressrelaterad sjukdom för några år sedan, du har rätt nyligen genomgått en operation som kräver att du tar hand om dig ordentligt.
Du måste vara rädd om dig. Inga pengar i hela världen betyder något när man blir sjuk. Du är viktig för dina barn, för din man, för dina vänner. Om du inte är rädd om dig för din egen skull, så var det för deras skull i så fall. De vill inte mista dig. Kram
Skicka en kommentar