Just nu har jag svår bloggångest. Kan inte komma på ett enda skit att skriva om. Kan inte vara rolig. Vilket ni säkert har noterat.
Och då undrar man ju om det är nu man borde borde lägga av. För så här länge har torkan aldrig suttit i förut och jag har trots allt bloggat non stop i snart fyra år.
Jag roar mig med att läsa gamla inlägg. Fastnar en hel timme i det.
Herregudihimlen vad rolig jag är. Som fan!
Jantejantejantejantejantefuckthejante.
Jag måste skärpa mig. På nåt sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Neeeeej du är alltid kul oavsett typ av inlägg.
Mona, du får INTE överge oss så här på nya året.
KRAM
Lotta
Du verkar vara en klok kvinna (ofta) men verkar ändå inte förstå att det du gör nu hänger ihop. Du jobbar för mycket och det på bekostnad av dig. Du får sömnproblem, check. Glömmer saker, check. Stressar hela tiden, check. Har fått pirr i kroppen på ett oroväckande sätt, check. Verkar inte så glad längre, check. Man undras lite fundersamt vad som ska få dig att förstå att du faktiskt kan ha påbörjat gravgrävandet här. Du skulle säkert sett det hos andra själv. Du har höga förväntningar på dig själv att klara allt och det gör också pressen större för vem ska göra det om du inte kan? Och kanske smygslappar du men det tror jag inte. Sköt om dig
Näää bloggtorka kan det väl inte vara. Du levererar ju inlägg minst en gång om dagen, eller hur!
Maken får boka in dig på Sturebadet för en heldag!!!!
Massören blir nog glad om du kommer tillbaka :-)
Inte sluta.
Men kanske ta en paus.
För ca 8 år sedan sprang jag med huvudet rätt in i en vägg i 250 km/h.
Det gjorde ont.
Många av de tecken jag uppvisade strax innan det uppvisar du nu.
Försök att bromsa lite. Så kanske du slipper få ont.
Du är så himla rolig och omtänksam, försök att tänka lite på dig själv.
Du behöver inte vara rolig.. Tänk på dig själv nu och se för f-n till att få hjälp med sömnen!
Du kanske ska ha några gästbloggare? Läsare, finfrun eller Maken?
Man skall sluta när man är på topp. Dvs inte nu...
I foldern för nödsituationer på flygplan står det alltid: sätt först på dig din egen syrgasmask, hjälp sedan andra. Det är ren och skär överlevnadspraktik. Sov! Vila! Ät! Sedan löser sig resten.
Kram!
För drygt 15 år sen gick en nära släkting till mig in i väggen. Hon hade drivit sig själv - och i viss mån sin omgivning - till ett tempo som inte var av denna världen, och hon älskade det.
Tyvärr klarade inte kroppen av tempot, trots att hjärnan ville. Hon var då drygt 50. Hon kom aldrig tillbaka till arbetslivet efter det, hon blev först sjukpensionär, och idag är hon pensionerad.
Även om du klarar den här sjumånadersperioden, så kommer det en ny upptempoperiod, och till slut hamnar du vid en punkt när kroppen eller hjärnan inte klarar det hela längre. Och ju längre tid man driver sig själv, desto längre tid tar det att komma tillbaka.
Vi är flera här som känner igen dina symtom. Lyssna! Och ge gärna din make en spark i baken för att han är med och driver detta tempo. Det är du och talibanen som är viktigast. Alla andra är vuxna nog att ta ansvar för sig själva.
Ta en bloggpaus om du känner för det, det viktigaste är att du kommer ut hel på andra sidan!
Kram
Skicka en kommentar