Om att vakna

Vi har bott i det här huset i 8-10 år nu. Ett hus som är i stort behov av renovering. Dock har vi gjort en hel del. Såna där trista saker som att byta tak och byta fasad. Och renovera vinden. Och alla sovrum. Och byggt ett nytt badrum. Som nästan är klart.

Två saker har dock hindrat oss för att fortsätta. Vartenda öre går till att återinvestera i våra företag. Jag kan sno åt mig en peng här, och en peng där mellan varven. Som jag lägger på huset. Dock tycker maken att "vi har hela livet på oss att renovera", så han håller hårt i plånboken. Och kärringen blir bara grinigare med åren.

Den andra anledningen är desto jobbigare: vi har diametralt olika smak. På riktigt. Vi pratar milsvida skilda åsikter. Det tog två år att enas om vårt soffbord. Och då gav jag mig till slut. Så med åren har jag inte ens orkat bemöda mig med att komma med förslag om hur vi ska göra i alla rum.

I veckan hade vi en mäklare här. Vi bestämde oss för att ta hit nån utifrån, som har stor erfarenhet av husen i vårt område.

Snacka om ett wake up-call. Jag har i flera år stört mig på vissa saker i huset. Det finns liksom ingen charm i det. Det byggdes 1922 och borde ha det, men det finns nada. Och då har det ändå bebotts av en byggmästare. Maken har tyckt att jag varit lite väl gnällig om det här. Detta trots att jag släpat med honom på olika husvisningar i området för att han "minsann ska se hur det ser ut i liknande hus".

Mäklaren var inte nådig. Alls. Precis allt som jag har synpunkter på, bekräftade hon. "Herregud, varför satte de upp vit VÄV i taket här?", "Varför tog man bort originalledstången i trappan? Det borde ni göra nåt åt. Visserligen kostar det en 10-15 tusen kronor, men det är väl värda pengar." Golven i kök och hall passar inte ihop med golven i matsal, arbetsrum och vardagrum". Och varför i herrans namn gjorde man en spiraltrappa från vardagsrummet ned till gästrummet i källaren...i furu dessutom?!"

Och när vi flyttade in så var vi sååå glada över att alla fönstren var utbytta och nya. Spara sig lite pengar där tänkte vi. De nya var i gammal stil men med moderna handtag.  "Och tyvärr sänks ju värdet på huset med dessa nya fönster. Inte alls bra."

Nähä. Inte det nä.

När hon gick blev vi helt tysta. Jag kände förvisso en enorm bekräftelse då 99% av det hon sa var saker jag inte känt mig bekväm med, men som jag inte kunnat sätta fingret på direkt.

Men det blev också en spark i röven. För maken. Äntligen ser han samma saker som jag. Och äntligen ska vi sätta oss ned och göra en plan för hur vi ska renovera. Med start nu i sommar.

Hallefuckingluleja