..när man sitter i godan ro, och gör bort sig, medan maken är på akuten

Efter att ha tillbringat 2,5 timmar i bilen så kommer jag 1,5 timme för sent till kvällens evenemang. Maken åker till goda vännerna och ska hämta upp talibanen och sen hem. Men först fikades det lite.

Under tiden sitter jag och har det väldans trevligt med söta och goa Charlotte Lauterbach. Ni vet, hon som pratar i Mix Megapol på eftermiddagarna. Tara-Christinas dotter tog studenten idag, och vi var därför ditbjudna på mottagningen.

Charlotte och jag konstaterar ganska snart att vi har blivit kärringar. För vi oroar oss mycket för de unga flickornas urringningar. Ner mot naveln i nåt fall. Och det kan ju bli jobbigt om de små raringarna trillar ut. Tyckte vi.

Sen går en ung tjej förbi oss. Hon har en lång och mycket snygg klänning. Hela hon är otroligt vacker. Och så här utvecklar sig konversationen mellan oss kärringar.

"Oj, vilken snygg klänning!"

"Ja verkligen. Hela hon är snygg!"

"Mm, fifan. Brun är hon också. Sådär äckligt brun!" (mycket avundsjuka här kan jag säga)

Precis då är tjejen helt förbi oss, och bakom henne, sittandes, vänder en kvinna på huvudet emot oss. Alltså precis när den sista meningen uttalas. Hon tittar lite konstigt på mig, och jag fattar först inte varför.

Tills jag noterar att hon är mörkhyad. Och inser att hon måste ha hört "...sådär äckligt brun." Strax efteråt reser hon på sig och går. Jag vänder mig om till Charlotte och berättar vad som precis hände. Jag trodde vi båda skulle sjunka genom marken och dö av skam. Bra jobbat liksom.

Ungefär samtidigt noterar jag att maken har ringt på telefonen. Min man ringer mig gärna 10 gånger om dagen. Det är ytterst sällan nåt viktigt. Ja, om det inte är viktigt att jag ska tala om var fryspåsarna finns. Eller om vi har glass i frysen.

Så när jag ser att jag har missat samtal i displayen, så är det inte som om jag kastar mig på luren och ringer direkt. Jag lyssnar klart på diskussionen som förs. Då ringer tonåringen från sitt jobb. Och talar om att make och taliban är på väg till akuten. För nåt har hänt med talibanens arm.

Här ska man veta att jag är gift med en pip-Larsson. En som man inte håller i handen när åskan går. Man kan säga att det finns lite drag av en hysterika i honom. Typ mycket. Min egna lilla Dramaqueen.

Så jag är egentligen inte så orolig. Det kan lika gärna vara en lätt stukning.

Plötsligt lyser displayen till och jag får ett MMS. Med en bild på talibanen. Vars ena arm är blodig. Och så en text på det: "Det är lite krisigt." Bilden är tagen i bilen.

Sen ser jag att jag har missat samtal från vännerna, där talibanen har tillbringat eftermiddagen. Jag inser att jag nog ska resa på röven och dra. Fort som fan.

Ringer som en galning till maken, men telefonsvararen går på. Åker till sjukhusakuten men hittar dom inte. När jag är nästan hemma så ringer dom. Talibanen och kompisen hade smygit sig ned i vännernas källare. En källare under renovering. Någonstans där hade talibanen kommit emot något och fått ett 10 cm sår på armen. Ganska djupt på ena änden. Därav allt blod. Så det blev spruta och lite synål på det.

Hej och hå vad jag ska svara lite snabbare nästa gång.