Vafan är det frågan om!

Två timmar har gått sedan tvestjärtsincidenten. Jag skrev aldrig att jag kommenderade tonåringens pojkvän att utrota fanskapet.

Dessvärre kunde han inte hitta den.

Middag är lagad och förtärd.

Dags att jobba, med datorn i knät i soffan.

Låter dataväskan ligga intill mig på soffan.

Ser en rörelse ovanpå dataväskan i min vänstra ögonvrå.

Vänder på huvudet och ser mördartvestjärten. Den är på väg till mig.

All går i ultrarapid;

datorn flyger upp i luften och landar, gudskelov, i ena fåtöljen,

jag skriker rakt ut och skrämmer skiten ur maken och talibanen som sitter intill,

dom fattar ingenting och flyger upp ur soffan av bara farten.

Jag springer ut i köket.

Maken har till slut ihjäl den. Och garvar läppen av sig;

"En är rädd för myror (tonåringen), en är livrädd för spindlar (maken) och en är rädd för tvestjärtar, kul familj!"

Det är bara talibanen som beter sig normalt.

So far.