När man gapar efter mycket

Mina trogna läsare vet att jag är gift med en man som gärna drar i drulen när det handlar om excelfiler och siffror, men när det kommer till att vara en handy man här hemma i huset, ja då går det inte så där jättebra. Typ åt helvete.

Den 5 december förra året så rev han delar av vår hall. Halva taket och en kvadrat av golvet slets upp. En bit av en vägg sågades ned "för det skulle nog vara snyggt med en bredare öppning här, eller hur?!" Pang, tjoff, bort.

Och jag har i och för sig inget emot att det går undan, men maken lägger alltid i femmans växel, för att en kvart senare dra i handbromsen. Och långtidsparkera.

Det är idag den 26 september. Snart ett år sen alltså. Vi ha förvisso jobbat som babianer, men never the less så har det varit prio noll på att fixa till det här. Ordna en hantverkare alltså. Och eftersom han ska lägga sig i allt, så är det inte tu tal om att jag gör det på egen hand. För det blir ett jävla liv i luckan då.

Jag bor i ett överklassområde. Katten bland hermelinerna. Är ofta hemma hos folk runt omkring och älskar att bli inspirerad. Men varje gång så blir jag skitirro över vårt renoveringsobjekt.

Och ibland får jag nog när jag har vistats för mycket hemma hos folk här i hooden. I deras nyrenoverade top notch-kåkar.

Idag blev en utmärkt dag för att få ett frispel. Jag tvingade maken till Bauhaus för att titta på nytt golv till hallen. Givetjävlavis blev vi svinosams. Från att i hundra år alltid sagt att vi ska ha stengolv så var det nu plötsligt trä, eller "vi kanske skulle ta och blanda trä och sten?". Det slutade med att vi satt i bilen och gastade som idioter på varandra. Jag eldade upp mig i 180 och sa att kan kunde ta det här skithuset och hoppa åt skogen. Att jag hellre flyttar in i ett radhus eller en lägenhet.

Att j a g  i n t e  s t å r  u t  e n   e n d a  s e k u n d  t i l l.

Jag är allergisk mot att ha okända, eller anställda i mitt hem. Mitt hem är min borg och det ska mycket till för att jag tar hem nån över tröskeln. Inte för pga det stora renoveringsbehovet, utan bara för att jag är sån. När vi kommer hem så försvinner maken in på toa. Hans stunder där brukar ta ett tag. Tid för eftertanke med andra ord. Och när han är klar så hör jag hur han ringer till någon. Jag förstår strax att det är en elektriker/handyman. En snubbe som inte kommer från Stockholm och som vid ett tillfälle hjälpte oss i en av våra butiker. Duktig.

Men

Han hade ett problem: han luktade satan. Här snackar vi inte om hederlig gammal svett. Näpp. Vi pratar om nån som har uppenbara problem med att hålla hygienen. Han luktade så vansinnigt illa att jag var tvungen att andas med munnen när jag stod nära honom. Samtidigt livrädd för att odören skulle få fäste i mina porer.

....och maken avslutar samtalet; "Jamen det är lugnt, vi har stort hus så du kan få sova här." Samtidigt tittar han stint på mig...

...och han VISSTE att jag inte skulle kunna opponera mig. Vill-du-ha-hallen-fixad-eller-inte. Ungefär.

Så på torsdag kommer en stinkbomb hit. Jag har en schysst säng i gästrummet i källaren, som just nu är bäddad med Schlossberg-lakan. I morgon är det jag som åker till Jysk och köper nya lakan.

Sen checkar jag nog in på Scandic här borta.