onsdag 22 september 2010

Om att ha en baltisk tupp efter sig

I vårt ena bolag så har vi en leverantör från ett av de baltiska länderna. Denne leverantör är vår största, varför kontakten är viktig. Å andra sidan så är vi hans största kund och står för 99% av hans omsättning.

Vi köpte det här bolaget i somras och jag har således mailat runt och presenterat mig för dem jag inte har kunna hälsat på rent fysiskt...

...vilket jag då även gör till denne leverantör, som nu har utvecklat nån sorts crush för mig. Han mailar och talar om att han gillar att dricka öl och plocka svamp på fritiden, är jag månne en country girl too? Jag ba'; Oh noo, Im a city girl, väry much. Typ.
Han skickar foton på sig själv, gåendes på en sandstrand (gudskelov fullt påklädd) och undrar hur min familjesituation ser ut.  I´m very gift. Happily. Som fan.
Han är medelålders och ser ganska bra ut för att vara...ehh, för att vadå?...vara balt? Jamen han ser bra ut. Och är inte längre gift, om jag tolkat saken rätt.

Jag svarar artigt på alla frågor. Han är väl medveten om att det är chefen jag är gift med. Efter några påstötningar så var jag tvungen att skicka ett foto. En närbild på fejset med stora solglasögon = inte ett skit av mig syntes. Typ.

Han tycker att jag absolut måste adda honom på Facebook, för då kan vi prata business. Jag ba' ; amenassåjagäraldrigpåfacebook.

Igår kom ytterligare ett mail. Han tyckte att nu när vi känner varandra så bra så kan jag väl ringa, för det vore ju trevligt om han fick höra min röst. Och eftersom vi är i stort behov av en oplanerad extraleverans så är det till att jag är skittrevlig. Så jag ringde. Och där kan vi snacka om nån som lärt sig engelska via Mupparna på 80-talet. Det var mycket klipp och klistra med alla ord. I trettioen minuter. Men jag var givetvis svintrevlig. Och råkar dessutom ha en schysst telefonröst (säger dom) så nu är han väl riktigt torsk.

I oktober ska vi dit, jag maken och vår tredje delägare. Leverantören är helt till sig i trasorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Plus att jag är något orolig då jag förstått att hotellet i byn inte direkt är nåt Sheraton. Jag fick liksom nog av sängloppor på ett hotell i Paris härom året. Sen tror jag nog att jag måste hålla chefen i handen under hela vistelsen. Djefligt hårt.

12 kommentarer:

compagnietmarie sa...

ha ha, ser det framför mig. Anar att han inte förstår ngt förrän han får det rakt i fejset att intresset är rent affärsmässigt. ha ha

kram Marie

Smultronblomman sa...

Men lite manlig uppskattning är väl inte fel, men det får ju inte bli för närgånget kan jag tycka... Du får väl be maken vara extra tydlig och "markera" äganderätten. Hur tar han det hela. Han löser ju din blogg.....

Smultronblomman sa...

läser ska det vara. J**la danska tangentbordet som har ä på tangenten och så blir det ö och tvärt om.....

Polly Pretty Pants sa...

Mona,

Din blogg lyser upp min dag ALWAYS!!

Faan va underbart roligt du skriver...

TACK!

Singel i storstan sa...

Annars tar du med mig som är lyckligt ogift! ;-) Lagom avstånd emellan...

Anonym sa...

Eller så är han dösnygg, astrevlig och bor i ett slott....då kanske Monas universum kommer sända från de baltiska staterna i fortsättningen!!
(pssst, jag försöker skrämma chefen så han tar och skärper ihop sig)
//Annki

Lizbert sa...

Ahahahahaa - love it!!

Malin J sa...

Jag tänker inte sälla mig till hyllningskören! Ta det från en med erfarenhet: Det är stalkervarning på den snubben. Be maken ta över all kontakt med den killen i fortsättningen.

stort och smått sa...

Oj, vad jobbigt. Jag skulle känna mig mycket illa till mods... Men det ska bli spännande att läsa om den resan! =)

Mimmi sa...

Ni får helt enkelt spela väldigt nykära på resan, du och maken.

MonasUniversum sa...

Polly Pretty Pants: TACK! Vad gulligt du är!

Malin J: Mmm, jag får se hur det blir när vi kommer dit. Han är dock mycket trevlig, men jag har tentaklerna ute..

Malin J sa...

Den som följde efter mig i två år var oxå trevlig i början. Likadant med den som har förföljt min svägerska i 8 jäkla år.