När man är dum i huvudet på riktigt

Jag är bra på mycket, men inte matematik. Jag suger. Hårt. Eller så låtom oss säga så här; den 7-åriga talibanen är snabbare än jag på att räkna ut saker. Då fattar ni nivån. Kan kanske bero på att hennes pappa blir upphetsad på riktigt om han får räkna, och hon verkar lyckligtvis ha ärvt den genen.

Dessbättre så finns det fler idioter i min omgivning som lider av samma åkomma. Alltså att inte kunna siffror. Igår får jag en förfrågan om så kallade sittunderlag. Vi säljer mycket kvalitativa ullplädar och från dom så syr vi sittunderlag. Jaaa, don´t ask me why dom är så poppis, men vi säljer hur mycket som helst.

Och på vägen hem från Nyköping så skall jag och kollegan försöka räkna ut hur många filtar det krävs för att sy 1500 underlag. Ur varje filt får vi fram 12 st. Det är typ Matematik årskurs 1, skulle jag gissa.

Det tar lite drygt en timme att köra från Nyköping till Stockholm. Strax innan vi var hemma så var vi säkra på att vi lyckades få fram det.

125 stycken. Hmm, tror vi i alla fall. Fifan så stolta vi var över denna enormt svåra uträkning, let me tell you.

Och eftersom vi hade ångan uppe och tyckte att vi var så duktiga, så fick vi för oss att vi skulle räkna ut vad varje sittunderlag egentligen kostar, och vad vi skulle tjäna på dealen, men där var det ridå ner direkt. Ehh, hur då liksom?

Herrejösses, no wonder att maken inte låter mig pilla med nåt som har med siffror att göra.