Please, kan någon tycka synd om mig?! Lite.

Gissa vem i familjen som har maginfluensa?

Nä, talibanus friskus mår okey, dock magont men glad.

Och inte är det tonåringen.

Så det finns ju inte så många att gissa på då´ra.

It's a fucking nightmare.

Jag må vara världens mest okänsliga fru, men det GÅR INTE att vara en förstående fru.

Inte nog med att måndagar är veckans absolut värsta arbetsdag för oss (av olika anledningar), jag måste dessutom göra hans jobb de gånger sjukdomar råka infalla på just en måndag.

Och när jag har jobbat klart och är slut som artist, så ska jag hem och jobba: det ska städas undan, eftersom talibanus någorlunda-friskus alltid tillåts härja runt fritt (oavsett om make är sjuk eller sitter hemma och jobbar), tvättmaskiner ska tömmas och fyllas på, sängvätarsäng skall bäddas, all disk ska plockas in i maskinen eftersom man inte orkar böja sig ned och ställa in den. Och så skall det lagas mat. I tid.

Så när jag ikväll sätter ned min feta rumpa för att intaga middag så är jag på lagom bra humör. Maken sitter intill och ställer sin alltid-samma-jävla-idiotiska-fråga; "jag förstår inte, det bara smällde till, jag fattar inte varför det gör så ont."

Och jag svarar, som ALLTID; "det är väl inte så konstigt, du har fått MAGINFLUENSA! Då gööööör det ont. Då mååååår man illa.

Hur svårt kan det vara?

Och eftersom han känner mig så väl, så känner han radiovågorna av mitt excellenta humör. Och frågar;

"Gick det bra idag?"

"Ja, självklart. Men jag är trött, och så får jag ju jobba dubbelt, och sen komma hem och ta hand om allt annat."

Och då blir han irro.

Och svarar:"Ja, men jag jobbar ju till åtta varje kväll."

"Det gör väl jag med!" Kontrar jag. Och känner att det börjar brinna i peruken.

Han sväljer betet och säger:

"Vadå, du sitter ju i soffan." (Vilket jag alltid gör från klockan 20.00 då jag kommit ned från nattningen.)

Och just precis då så får jag en överväldigande känsla av att vilja trycka upp mattallriken i ansiktet på honom, och endast det sunda förnuftet, och det faktum att talibanen sitter intill, stoppar mig.

Och jag sväljer.

Och känner att mellan kärlek och hat så är linjen JÄVLIGT tunn ibland.

I synnerhet om man inte haft tid att äta lunch.

Och jag orkar inte ens försöka förklara att jag visst sitter i soffan; när jag väntar på att potatisen ska puttra klart. Eller att lasagnen ska bli färdig. Och då sitter jag med datorn i knät. Och surfar. Och svarar på jobbmail. Och visst sitter jag i soffan efter maten och gör samma sak. Tills barnprogrammet tagit slut och det är sängdags för unga fröken.

För av någon outgrundlig anledning så FÖRSTÅR inte min man, som i alla andra avseenden är mycket intelligent, hur Aktiebolag Det Egna Hemmet fungerar. För han är inte styrelseordförande. Ej heller ledamot. Han är inte ens en sketen suppleant.

Han kommer hem och får allt serverat. Det jag kräver är att han tar undan sin mattallrik. Och kaffekopp. Och gärna torkar sig själv när han går på toa.

That's it.

Det är väl för fan inte för mycket begärt?!

Märks det att jag just nu är skitförbannad och förmodligen borde hålla mig långt borta från min blogg?!

Fotnot 3 timmare senare: Nämen. Nu var jag orättvis. Han är ju trots allt Sopchef. Dvs han är ansvarig för att knyta ihop den fulla soppåsen, och stoppa i en ny.

Dumma mig. Glömde ju det.