När man skiter i det blå skåpet

Jag brukar inte outa personliga saker, alltså bortsett från mina bajshistorier och så, men sen forever så lider jag av ett stort problem. Jag har GRYMMA problem med att träffa nya människor. Tycker inte alls om det. Jag blir sjukt nervös och väldigt lös i magen under flera timmar. Om vi nu ska in på det ämnet. Och antingen är jag helt tyst, eller så pratar jag hål i huvudet på folk.

I morgon fredag så ska jag träffa 38 st andra bloggerskor för en middag i Gamla Stan. Flera av dem har jag g u d s k e l o v träffat, men merparten är okända. För att jag över huvud taget ska överleva nåt sånt här så måste jag hålla mig klistrad kring folk jag känner, och då snackar vi Universal-lims-klistrad. Typ.

Samtidigt så är det inget som syns på mig. Min nervositet alltså. Jag är en ypperlig skådespelerska.

Så i flera veckor har jag haft, ehh, magproblem. Jag har drömt mardrömmar. Jag har varit på väg att hoppa av. Och så vidare. För några år sen gick jag till och med i terapi under två år, för bland annat den här "åkomman".

Då fattar ni läget va? Jag har alltså svår ångest just nu. Men, min vilja är större, så jag kommer att ta mig igenom det.

Och nu kommer vi till det blå skåpet;

Igår kväll ringer den där krondåren i Uppsala ni vet; Linda med bloggen Nu när du finns. På lördag ska hon hålla ett föredrag på en Mammablogg-gala som går av stapeln i Solna. Bra så.

Eller inte.

För hon har blivit stensjuk. Vi pratar riktigt sjuk.

"..så jag tänkte att du kunde hoppa in för mig."

"Eru helt jävla galen?! Skulle inte tro det hörru!"

"Jomen allvarligt Mona, du måste hjälpa mig. Du MÅSTE. Jag har lovat, men jag mår skitdåligt, och jag kommer inte hinna bli frisk."

"Glöm det. Jag kan typ suga på dina tår varje dag, resten av året, men glöm att jag håller föredrag! Nej, nej, nej. Read my lips"

Så där höll vi på. 30 minuter senare hade hon fått mig att säga ja. Jag misstänker starkt att hon gått en säljkurs på Elektrolux, för jag fattar ingenting idag. Hon måste ha kört med nån telefonhypnos. I´m sure. Jag måste vara den dummaste människa i ett par skor, för hur kan man tacka ja till nåt sånt?!

Så idag har jag varit på toaletten trettio gånger. Mina arbetskamrater skrattar ihjäl sig. Tonåringen har lovat att följa med som stöd.

Jag har alltså tackat jag till att prata i 30 minuter. Är det nån som fattar hur LÄNGE 30 minuter är? Tonåringen garvar läppen av sig och tycker att jag ska prata långsamt. Jomenhej.

Ni fattar nog inte hur illa det är. När maken fyllde 40 och vi hade fest med våra VÄNNER, så var jag tvungen att supa mig redlös för att hålla tal. Jag visste nämligen att han förväntade sig det. Ett tal alltså. Och känner man mig så vet man att jag inte blir full. Jag är inte den typen. Hatar att tappa kontrollen, men 2 minuter innan talet så beställde jag in 5-6 snapsar. Det är för övrigt i särklass det äckligaste jag vet. Jag halsade dessa, tillsammans med några glas rödvin. Så by the time jag höll talet, så var jag helt väck. Alltså, ingen märkte något, för det syns nämlich inte på mig när jag är packad. De få gånger det händer. (Maken har t ex sett mig full 3 gånger under våra 15 år.)

I alla fall. Total black out under talet. Det första minnet efteråt är när jag ligger över restaurangens toalettstol och kräks ned hela toaletten; golv, väggar, handfat. Med rödfärgade spyor. Jag kunde inte ens gå utan bästa vännen och maken släpade ut mig till en taxi. Japp, jag var 41 när det hände. Jävligt moget. Jag var bakis i tre år efter det. Men, alla sa att talet var skitroligt, så jag antar att det var värt det.

Så ladies and gentlemen, hur ska jag göra? Supa mig snorfull? Och den ännu större frågan: VAD I HELVETE SKA JAG PRATA OM?

Åh vad jag önskar att ni vore där. Ni måste hjälpa mig. Ge mig ämnen.

Och skicka mig ett rep tack, jag tror det kommer behövas efteråt.