När det är dags att bli ödmjuk

Jag ska hålla föredrag 13.10 och hela förmiddagen går åt till att försöka hitta på nåt att prata om. I trettio minuter. Jag skulle ju vara stand in för Linda/Nu när du finns och visste att hon skulle pratat om provrörsbefruktning.

Nu är det ju så att jag vet mycket litet om just det ämnet och paniken lät knappast vänta på sig när jag insåg att jag faktiskt inte hade en jävla aning om vad jag skulle säga. Det är ju en sak att sitta här framför skärmen och vara en ordbajsare liksom.

Efter att ha tagit maken till hjälp för lite stolpar, så provläste jag det för honom.

"Eh, ja..nu har du cirkus 26 minuter till att fylla."

Och tiden sprang iväg. Jag kan säga att på vägen dit var jag sjukt nervös. Jag vågade inte ens fisa omutifallatt...Men det var fan en smekning mot vad som komma skulle när jag klev in på hotellet och såg den här skylten;

Hela hotellet var fyllt med tjejer och kärringar. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle dra. Fort som fan. Hade en kvart kvar och ställde mig för att titta på allt folk som gick omkring. Hoppades att jag skulle känna igen någon. Icke.

Det går förbi några tjejer och den ena säger: "...ahh, och tioöverett så pratar Monasuniversum."

"Vadå, vem är det?!"

Jag borde ju anat ugglor i mossen redan då.

Hade försökt få tag i arrangörerna innan eftersom jag inte visste någonting om nåt, men de gick inte att uppbringa någonstans. Mera nervös. Då kommer plötsligt en mycket trevlig tjej fram och talar om att hon är ansvarig för föredragshållarna. Hon tar med mig in en sal och sätter på mig en så kallad mygga (mikrofon). Och talar om att jag inte behöver oroa mig eftersom det knappt kom några på föredraget innan. En av arrangörerna kommer in och säger hej och välkommen...och går.

Det ramlar in lite tjejer. Maken, talibanen och tonåringen var med som stöd, och maken räknar till cirkus 35 personer. Se där ja, från 200 ned till 35, men hellre det kan jag säga.

Jag börjar med att fråga om någon läst mig. Inte en käft räcker upp handen och jag dog där och då. Precis sekunden efter glider två tjejer in och räcker upp handen. Japp, de är läsare. SweetjävlaLord så glad jag blev! I alla fall två som känner mig och vet var jag är för luffare. Men det var ett bra wake up call: bara för att jag typ 25 000 unika läsare varje vecka, så betyder inte det att det är Sveriges samlade bloggläsare. Det finns ju liksom några hundra tusen till. Välkommen till verkligheten ditt pucko. 

Tre minuter in i föredraget, som handlade om att blogga....ehh..tror jag, så får jag en black out. En rejäl. Skulle ju ha berätta om hur man får en blogg att växa, för- och nackdelar...och så vidare...Jag var rejält ute och slirade eftersom det stod helt stilla, och för en tiondels sekund överväger jag starkt att ta handväskan och bara gå. Tänkte att; "äh, ingen märker nåt, och till mina två stackars läsare så behövde jag knappast förklarara mig, de lär ju fatta varför."

Men jag stod kvar. Och glömde alla viktiga stolpar, eftersom jag hade skrivit med för liten text..jag bara låtsades läsa och svamlade nåt...ridå ned liksom....Jag hade full sjå att försöka andas normalt, eftersom jag hade mick och visste att om jag så mycket som flåsade det minsta av nervositet, så skulle högtalarna sprängas. Alltså var det bättre att försöka hålla andan. I lagom dos eftersom jag inte ville kväva mig själv till döds på en scen på ett hotell i Solna.

Och stackars alla åhörare som var tvungna att slösa 30 minuter på en nolla som mest troligt hade bajs i byxorna. Jag var så sjukt besviken på mig själv.

Efteråt drog jag och talibanen raka vägen till lokala Gateau för sockerintag. Bättre sockerkoma än bajskoma.

Jag kan säga att jag fortfarande var helt skärrad efteråt: satt och sippade på temuggen som ni ser där. Tänker att: "fan vad lite smak det var på det här." Efter en kvart och ytterligare några klunkar, så tar jag bort locket. För att konstatera att jag har glömt att stoppa i själva tepåsen.

What a bloody day. Nästa gång kör jag in Linda på bår om så krävs. Jävla kärring.