Samarbete

Idag åkte talibanen bort. I en hel vecka. Jag är kanske en kass mamma som säger: herregud-vad-skönt-med-lite-egentid.  Må så vara i så fall. Hon och jag umgås så intensivt, så det är bara bra om vi får längta lite efter varandra.

Och då tonåringen har pojkvän så ser man inte så mycket av henne.

Återstår maken alltså.

Eftersom jag fick sätta mig i bilen kl 04.00 i morse för att prata med polisen om tjuvjävlaungdomar som trashat sönder vår ena butik, så gjorde jag en deal med maken:

"Jag åker om du slipar trappan!"  Jag är ju förjävla smart alltså.

Och maken gör vad som helst för att få sova på morgonen så han sa ja utan att tänka sig för. I efterhand så borde jag ha fått honom att lova att inte lägga sig i någon som helst renovering av huset. Ja, ni som känner honom vet ju hur han är..Eller lovat nåt ännu bättre.

Och i normala fall när maken avger löften så får man tjata hål i huvudet på honom för att han ska infria dessa. Och det slutar nästan alltid med att vi blir osams för att jag "tjatar så förbannat."

Det måste ha varit fågelfrön i hans välling kaffe i morse. För utan knussel så slipades det. Sen moppen ned till stranden för ett snabbdopp. Asså, maken. Själv lyckades jag hitta nån jag kände på stranden, som jag socialtrakasserade under tiden. Jag badar bara i pooler. Gillar inte sand mellan tårna ser ni.

När vi kom hem så bestämde vi oss för att äntligen försöka sätta ihop vår grill. Har man hängt i min blogg ett tag så vet man att maken och jag inte kan samarbeta ens i en minut innan kriget bryter ut. Men det var förmodligen den 30-gradiga värmen som gjorde att han var mör.

Det finns femtioelva delar till en sån här grill och vi tittade i Weber-manualen. Alla delar fanns numrerade, men ingen som helst beskrivning om hur man skulle få ihop skiten, eller hur de skulle sitta i själva grillen.

Och hade det varit en vanlig dag så hade maken sparkat på grillen och gått därifrån. Och på något sätt fått det till att det var mitt fel. Men nej då, han konstaterade att "det var ju en jävla märklig manual, ska man gissa sig till skiten hade de tänkt?! 

Seriöst. Var är min man? Han som gastar som en babian när något går emot!

När vi var nästan klara, utan att ett ont ord yppats, så råkar han titta på altanbordet. Där låg ett två-sidigt infoblad. En genväg med exakta instruktioner om var varenda pryl skulle sitta.

En hel dag ensamma, med många moment som skulle kunna utlösa ett atomkrig, och ändå höll vi sams.

Håller vi på att bli gamla, eller vad är det frågan om?!